Nattning

Alltså det här med nattning... Vem kunde tro att det skulle vara ett sådant ståhej? Lilla V la vi utan bekymmer tills han var 1,5 sedan började han och krångla. Det tog evigheter. Man fick ligga bredvid. Klappa på rygggen.

Sedan när lilla stjärnan skulle födas bestämde vi att så här kunde vi inte ha det. Han måste ju kunna somna själv. Efter några kvällar med gråt och tandagnisslan gick det bra. Två veckor, sedan blev han sjuk och så kom lilla stjärnan. Och hans värld blev uppochnervänd.

Lilla stjärnan har också gått lätt och lägga fram till ungefär 1 års ålder. Sedan hände något. Hon pratar, skriker, kastar sig av och an. Kastar ur saker ur sängen och gör allt för att inte somna. Ju längre tiden går desto mer stressad blir jag. Kanske känner hon det på sig....

Jag har inget emot att leka med mina barn i timmar, läsa samma saga eller sjunga samma sång 100 gånger. Men de här långdragna nattningarna kan jag klara mig utan...

Published with Blogger-droid v1.7.4

En god gärning och tanken som inte vill försvinna

Min kollega M är tjänstledig i 3 år. Hennes man har fått jobb på ambassaden i Addis Abeba, Etiopien. Hon är med och jobbar som volontär. 4 gånger om året kommer de hem till Sverige och har då möjlighet att ta med sig saker tillbaka. Eftersom M själv delar ut dessa så vet man ju att sakerna man ger kommer direkt till barnen utan mellanhänder. Det känns bra. Jag tänkte att barnkläder och leksaker orde kunna vara på sin plats. Så nu har jag rensat och fått ihop både kläder, skor och leksaker. Helt klart en win-win situation, M får göra barnen i Etiopeon glada och vi får en källare som det blir lite bättre ordning i.

Rensar och sorterar glatt i alla kartonger märkta med olika storlekar. Det går fint. Ju större kläder desto lättare att sortera bort. Sedan kommer jag till en låda med kläder storlek 56, mammakläder och amingsbehåar och amningströjor. Jag börjar gå igenom dessa pyttesmå kläder och känner - NEJ! Jag är inte redo! Jag är inte redo att ge bort dessa. Dels för att det finns så många minnen kopplade till dem och dels för att den här tanken på ett tredje barn inte vill lämna mig i fred. Den finns där hela tiden och då och då gör den sig påminnd och nu ikväll när jag satt med alla dessa kläder så blev den extra stark. Jag vet, jag borde släppa den men jag kan inte. Inte riktigt än.

Intressant möte

Idag var det dags för mig att träffa en medsyster. En 38-årig Maria som förlorat sin mamma i samma hemska cancer som tog min mammas liv. Vi träffas över en middag som vilka två kompisar som helst. Ingen runtomkring vet att det som har fört oss samman är att vi båda förlorat våra mammor i bukspottskörtelscancer.

Att vi båda känner att det känns skönt att prata med någon "likasinnad". Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Barn, jobb, om vår gemensamma vän som bor alldeles för långt bort. Och så det som har fört oss samman CANCER. Vi pratar, jämför, sitter tysta emellanåt, gråter en skvätt. Och minns våra fantastiska mammor, barnens fina mormödrar, våra pappors livskamrater som tagits ifrån oss alldeles för tidigt...

Återigen känns det så jävla orättvist. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer frågan tillbaka. Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4

It's been forever...

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev (kanske inte riktigt men det känns så eftersom jag förut var en betydligt flitigare bloggerska). Och vad är det som händer då? Ja, det kan man undra förutom att jag kan konstatera att det känns som om jag inte hinner med NÅGONTING. Och vad är det jag ska hinna med då. Allt mellan himmel och jord tänker jag. Jobbet har tagit en massa tid den senaste tiden. En STOR offert skulle in och jag var ansvarig säljare. I fredags var den klar och den postades och mailades. Helt slut på fredagen. Slocknade på soffan vid 20 och sov till 10 nästa dag. Tror att jag behövde sova...

Vidare vill jag hinna träna, jag tror att det är det som gnager mest. Mitt medlemsskap på gymet. Ska jag behålla eller säga upp? Jag menar det är ju inte direkt gratis. Men om jag säger upp det lär jag ju inte träna mer. Just nu tränar jag INGENTING. Det känns inte bra, varken ekonomiskt eller kroppsligt. Innan barnen föddes hade jag tränat regelbundet i 10 år. Och då var det minsann inget träna då och då utan då var det hårdträning 6 dagar i veckan. Tills jag träffade mannen då drog jag ner lite men i alla fall minst 3 dagar i veckan. Under graviditeten med lilla V tränade jag både spinning och pilates långt in i graviditeten. Kom väl inte riktigt igång ordentlig mellan graviditeterna men lite träning fick jag in. Och sedan Stella kom - inte mycket! Så klart har mammas bortgång med det att göra men nu känns det som om jag inte kan skylla på det längre...

Jag MÅSTE ta tag i detta. Måste fatta ett beslut - should I stay or should I go?