Oreda - det driver mig till vansinne

Jag gillar inte oreda ALLS. Jag avskyr saker som ligger framme. Jag kanske inte har de mest ordningsamma lådor och skåp men det ser man ju inte ;-) När jag bodde själv så njöt jag av att precis allt låg på det stället jag hade lämnat det. Sedan när jag blev sambo och med bonusbarn fick jag ju lära mig att den tiden var förbi. Jag kämpade och insåg att det inte kan se ut som ett museum när man lever med två tonårsbarn. Och även om jag verkligen försökte skärpa mig så var barnens ordningsinne (eller bristen på just detta) ett utav de största orsakerna till konflikter i det här huset. Och sedan kom lilla V och hans grejer var ju inte sås vårt och hålla ordning på. Sedan kom lilla stjärnan och då blev det ju mer saker... Och nu... Jag blir GALEN!!! Det är saker ÖVERALLT. Leksaker, kläder, teckningar you name it. Jag avskyr att den ena delen av vårt köksbord har blivit en avlastningsyta. Lilla V är väldigt duktigt på att plocka undan och städa men samtidigt är hans smålego överallt och det är ju för att inte Agnes ska få tag på det. Stella är ju så rörig och inte speciellt samarbetsvillig när det gäller att plocka undan efter sig... Och jag säger inte att det bara är mannen och barnen som stökar ner, jag bidrar självklart också till oredan men jag är den som i särklass plockar mest i den här familjen (en nackdel med att vara föräldraledig, man hamnar lätt i plockfällan). Men nu har vi i alla fall bestämt att lilla V och lilla stjärnan ska få varsitt rum och jag kan bara hoppas att det blir lite bättre ordning. Lekrummet försvinner men det kan inte hjälpas. Agnes får ha sitt rum där uppe så hennes leksaker kommer fortfarande att vara i vardagsrummet, men hennes saker är än så länge lättstädade.

Glad Lucia

Agnes och jag poserade också lite. Glad Lucia säger vi

Luciafirande 2014

Idag var det luciafirande på förskolan. Både Viggo och Stella ville vara tomtar i år. Som vanligt hade vi med oss det stora entouraget morfar, farmor, farfar & Anita. Det var ett jättefin firande och barnen var så himla duktiga och för att inte tala om pedagogerna... Jag är full av beundran att de lyckas få ihop ett luciatåg med alla dessa små. Viggos sista luciatåg på förskolan. Känns lite vemodigt. Men, men nästa år för Agnes axla manteln

Få med dessa tre på bild var inte det lättaste

 

Agnes 1 år

Idag fyller den lilla älsklingen ett år. Helt otroligt att det är ett år sedan hon kom till oss. Jag minns det förstås som det var igår... Eftersom det var kalas i lördags blev det lite firande i mindre skala idag. Frukost med hela familjen och efter det presentöppning. Men precis som på kalaset i lördags var Agnes inte det minsta intresserad av paketen men Stella och Viggo hjälpte gladeligen till. Precis som sina syskon fick hon en namnpall i ettårspresent (och lite annat smått och gott). Efter lunch kom Ello förbi med en present och lekte en stund. Till middag serverades falukorv och potatismos (kanske inte vad jag skulle välja till födelsedagsmiddag men hon gillar det verkligen) och så lite fika med hallonmuffins och saft. Muffinsen var ingen höjdare med saft var gott minsann. Nu sover hon gott i sin säng. Hoppas hon är nöjd med sin första födelsedag.

                                                                     Frukost i morse

                         Och så här såg det ut för ett år sedan. Allra första bilden på den lilla.

1-årskalas

I lördags var det så dags för Agnes allra första kalas. Det hela avlöpte helt enligt planerna. Födelsedagsbarnet var aningen snuvig och kanske inte på sitt allra bästa humör men det gick bra ändå. Hon fick för första gången smaka på godsaker. Det blev pepparkakor, Tom & Jerrykex och tårta förstås. Tror nog kexen gillades mest och vindruvorna och mandarinerna på tårtan. Och kladdandet... My God... Som KBT för mig. Men, men det går ju att torka upp, kläderna går ju att tvätta och Agnes fick avsluta dagen med en dusch. Klart man ska ha vispgrädde i håret när man har kalas. Massor av fina presenter fick hon förstås. Inte det minsta intresserad av att öppna någon utav dessa men hon hade fin hjälp av kusiner och kompisar. Jag tror att den lilla älsklingen var nöjd med kalas, fina presenter och goda bakverk.

Så här lurig kan man se ut när man fått smaka på och kladda med pepparkaka för första gången

Den 4 december 2013

Idag för ett år sedan är dagen då Agnes var beräknad. Och ingen, allra minst jag, trodde att jag skulle gå tiden ut. Jag var övertygad om att h*n skulle bli ett novemberbarn. Både Viggo och Stella har ju kommit innan utsatt tid. Men denna lilla skrutt lät alltså vänta på sig, trivdes bra där inne. La på sig några extra 100 gram och gottade sig. På ett sätt var jag ganska glad att hon dröjde lite, vid denna tid var jag nämligen galet täppt i näsan. Och minns att jag tänkte, hur ska jag kunna andas och föda ett barn i det här tillståndet... Kanske hon kände på sig det att hennes mamma behövde lite mer tid. Jag kan inte minnas att jag var sådär jätteless som många som har gått över tiden har beskrivit. Jag var ju såklart redo och såg fram emot ankomsten men jag sysselsatte mig med diverse grejer varje dag. Var stamkund på ICA Maxi. Handlade julklappar. Träffade Tina och (då) nyfödde Abbe. Slappade framför TV:n en del. Hade det ganska trevligt med andra ord. Samtidigt som jag liksom ändå bara gick och väntade och undrade NÄR ska det ske... Och tillslut så kom hon ju ut med buller och bång precis som sina syskon. Men det skulle ta hela 6 dagar till...