Lika som bär

Vad tycker ni, visst är de lika. 15 månader gamla på bilderna

Viggo 15 månader

Stella 15 månader

Dopdag

Idag är det 1 år sedan Stella döptes. Det här fina paketet fick hon utav gudmor Cecilia. Paketet innehöll bok, strumpor, reflex och hårspännen

Ett år av oändlig sorg och saknad

Påsken

Påsken då, ja den försvann lika fort som den kom. Det var verkligen skönt med ett par dagars extra ledighet. På Skärtorsdagen jobbade vi kort dag så jag bestämde mig för att jobba hemifrån på så sätt kunde jag hämta lilla V på dagis. Gissa om jag blev förvånad när jag möttes av en påskgubbe på gården. Lilla V och jag åkte till Plantagen och köpte blommor och sedan vidare till kyrkogården för att sätta lite påskliljor på graven. Lilla V var glad han fik hjälpa till och gräva bort gamla blommor och sedan sätta de nya i två vaser.
- Nu blir mormor glad i himlen, säger han. Ja, sa jag, det blir hon.

När vi kom hem fick lilla V måla ägg. Jag hade nämligen lyckats tappa det ägget han målade på dagis...

På Långfredagen var vi en sväng till farmor Christina. Där var även Cecilia och barnen. Lilla V och Alicia lekte och hade så himla kul. Roligt att de har så kul och leker så bra tillsammans nu.

Påskafton var vi bara hemma och fixade. Barnen invigde det nya badkaret. Rensade lite i lekrummet. Tina kom förbi med påskägg till de små. Klockan 15 var det hockeydags och då tog barnen och jag en promenad så att mannen skulle få lite lugn och ro... Vi tog en promenad till Coop och hämtade ut ett paket och handlade lite. Och så var det påskägg förstås, det blev solglasögon och såpbubblor i årets ägg.

Påskdagen var det dags för påskmiddag i Eneby. Hela gänget var samlat. Nancys föräldrar som skjutsat henne och lilla Tiago till Eneby stannade på fika. Vi andra stannade på middag också, det var trevligt och gott. Lilla V var i sitt esse hela dagen. Innan vi skulle åka dit tyckte jag det kändes så himla jobbigt. Den där panikkänslan att inte riktigt kunna andas infann sig igen, det var faktiskt länge sedan jag kände så. Men de där tillfällena när alla är samlade hemma i Eneby är fortfarande så jobbiga. Jag går som på nålar, svårt att slappna av att njuta av att vi alla är tillsammans. Blir helt slut när jag väl kommer hem och kan slappna av.

Annandag påsk var mannen borta och gjorde en massa ärenden. Hjälpte Malin att flytta en soffa, köpte en ny säng till lilla V och slutligen flyttade han lilla Vs gamla säng hem till Cattis så Malin kan sova i den när hon är i Märsta. Barnen och jag var hemma och fick finbesök av finaste Tina. Stella sov och jag passade på att ta en powernap när Tina kom. Vi fick en härlig dag tillsammans med pusselbygge, lek och fika. Den bästa avslutningen på en fin påskhelg.

Sista mötet med mamma

Hela dagen idag har jag tänkt på att det idag är ett år sedan jag såg min mamma i livet sista gången. Anledningen till att jag inte skrev något om detta förra året var av respekt för mamma - hon hade inte berättat att hon fått ett återfall. De enda som visste var pappa och jag.Jag frågade flera gånger om hon inte berättat för min bror. Nej, det var inte läge sa hon. När är det läge att tala om att man har obotlig cancer, tänkte jag men sa förstås ingenting.

Det var väl egentligen som vilken söndag som helst. Mannen var bortrest på konferens och väntades hem på kvällen, mamma var barnvakt åt lilla V och jag var på au-pairlunch i stan och hade med mig Stella. Visst var mamma lite skruttig men tillräckligt pigg för att passa lilla V och då trodde vi ju att det var någon infektion eftersom hon hade feber. Efter lunchen i stan åkte jag till Arlanda och hämtade mannen, innan det hade jag pratat med mamma och vi hade bestämt att vi skulle äta middag där. - Orkar du? minns jag att jag frågade. Jo, hon orkade, sa hon.

Vi åt en god middag, mammas goda lasagne. Hon kändes lite piggare än dagen innan och hon åt middag. Efter ett par timmar säger vi tack och hej då. Jag minns det så tydligt, vi stod där i hallen och sa - Vi hörs i veckan! Ses vi inte innan så ses vi på dopet...

Det var vad vi trodde då. Vi hade ingen aning om att det var sista gången vi skulle ses. Två dagar senare var hon död... Även om ju dödsfallet kom som en chock så hade jag ju, sedan ett par veckor tillbaka, förstått att hon kanske bara hade några månader kvar att leva. Men jag hade ju sett framför mig att hennes sista tid skulle spenderas på sjukhus och att hon skulle vara jättedålig. Nu var det ju som vilken gång som helst vi hade hälsat på. Jag är tacksam att vi fick den här söndagen, att lilla V och hon fick spendera den här söndagen tillsammans. Att det fick bli ett "hejdå och vi ses igen" som ett sista farväl. Helt odramatiskt - helt i stil med den person min mamma var.

Mamma och lilla V nästan precis ett år efter operationen, fortfarande frisk och pigg

3-årskalas

I söndags var det så äntligen dags att fira lilla V, det först planerade kalaset fick vi ju ställa in pga magsjuka... Men nu så, var alla friska.

Som vanligt blev huset fullt av folk, släkt och vänner i en salig blandning. Födelsedagsbarnet hade ett kul kalas med kompisarna Noah och Alfred, det var verkligen full fart på grabbarna. Man märker att de leker mer och mer med varandra nu och att de hittar på lekar, jättekul!

Lilla V var jättenöjd med sitt kalas och alla fina presenter. Favoriterna var en dinosaurie från Noah och Safariduplo från morfar.

Blåser ut ljuset

Öppnar bästa presenten från morfar

Tack alla som kom och firade våran lilla V

Två små mirakel

Välkomna till världen Maja & Emilia! Maria och Henriks tvillingar som valde att komma redan nu, 6 veckor för tidigt. Så fina, så fina.