Morgnar när vi ska till förskolan är inte mina favoritmorgnar. Det blir allt som oftast konflikter med lilla V. Allt går fint vid frukost, påklädning och tandborstning. Men sedan när vi kommer ut i hallen och ska börja med ytterkläder så börjar tjafset... Och jag vet inte varför men just det här tjafset klarar jag inte av. Jag går igång på alla cylindrar. Jag blir så arg. Lilla V är lite lat i de flesta lägen och när det gäller ytterkläder är det SÅ jobbigt. Han är trött, han kan inte osv, osv. Men (och det förstås därför jag blir så arg) han kan ju visst. Jag har ingenting emot att hjälpa honom med saker han inte klarar av, missförstå mig rätt, som tex. dragkedjor han inte kan dra upp men när det handlar om att han helt enkelt inte har lust blir jag irriterad. Det är skillnad på att inte vilja och inte kunna...
Den här veckan hade jag bestämt att INTE bli irriterad. Att han skulle få klara detta själv utan att det skulle bli hot om att inte få titta på TV, inte spela, uteblivet lördagsgodis. Men imorse så brast det... Efter att ha blivit kallad för både det ena och det andra så började jag tillslut gråta. Av ren uppgivenhet. Jag sa till honom att jag faktiskt blir ledsen av det här tjafsandet och att bli kallad dumma mamma hela tiden.
Han blev ställd den lilla mannen. Men oj va snabbt kläderna kom på... Rätt eller fel vet inte jag men jag tänker att det är bra att visa sina sanna känslor och samtidigt förklara varför. Att det liksom går till en viss gräns och sedan är det nog. Sedan kan man förstås inte hålla på och använda gråt som någon "förhandlingsteknik" titt som tätt men nu var måttet rågat och jag blev verkligen ledsen.
Vad tror ni?
