Tidigare så utlovade jag att det så småningom skulle komma en förlossningsberättesle från Stellas förlossning. Som ni vet så älskar ALLA mammor att höra och berätta om förlossningear. Jag har ju dessutom turen att få berätta om två otroligt positiva upplevelser då jag har haft två snabba förlossningar.
Natten till söndagen vaknade jag vid 03:15 av att jag var kissnödig. Gick på toaletten och hörde två ploppande ljud. Slemproppen tänkte jag men såg ingenting i toaletten. Med Viggo lossnade slemproppen ca 2 dygn innan förlossningen satte igång. Hade lite molvärk i magen också. Gick och la mig igen och somnade. Vaknade efter en halvtimme igen, då var det dags för toalettbesök igen. Den här gången var det nummer 2, jag var riktigt lös i magen (barnmorskan hade sagt att det kunde vara ett tecken). Efter det gick jag och la mig igen, nu hade jag jag värkar lite till och från. Inte alls kraftiga. Jag vaknade av värkarna, profylaxandades igenom dem och slumrade där emellan.
Vid 7:30 tyckte jag att det var dags att ringa förlossningen. Ringde men det var upptaget. Beslutade mig för att ta en dusch. Då började det att sippra vatten. Inget forsande men det rann lite (det gjorde det inte med Viggo, då gick vattnet precis innan han kom ut). Duschade och ringde sedan förslossningen igen. Hon tyckte att jag skulle bege mig till sjukhuset. Även om inte värkarna var så kraftiga men med tanke på hur fort det gick förra gången. Jag ville dock äta lite frukost innan. Så maken fixade frukost och jag packade det sista. Min pappa kom för att ta hand om Viggo (som dagen till ära hade 40 graders feber). Under frukosten kände jag att det var dags att åka.
Värkarna tilltog i bilen men det gick bra att andas igenom dem. Väl framme vid förlossningen, precis när vi skulle ringa på klockan kommer den 1:a krystvärken och då tänkte jag - Ånej! Var det såhär det kändes. Jag är dock glad att vi var på förlossningen, förra gången kom ju första krystvärken i hallen hemma... Vi möttes av en undersköterska som skulle ta in oss på ett undersökningsrum. Det skulle vägas och tas blodtryck och jag vet inte allt. Jag ville bara klä av mig kläderna och krysta. Hon såg väl på mig att det var kraftiga värkar och frågade om jag kände att jag ville krysta - JA! sa jag. Barnmorskan kom och konstaterade att det var dags att gå in i ett förlossningsrum så det gjorde vi. De frågade om smärtlindring och jag sa att jag ville testa lustgas (förra gången hann jag ju inte med något alls). Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen men förklarade att hon misstänkte att bebis låg med ansiktsbjudning och kallade på en förlossningsläkare. Mitt i alla värkar blev jag med ens väldigt "klar". Frågade vad det innebar, var det farligt etc. Förlossningsläkaren kom och bekräftade att det var en ansiktsbjudning men att det inte var någon fara eftersom jag var öppen och bebis låg så långt ner. Det enda var att det kunde bli lite jobbigt att krysta. Jo tack! Viggo var ju ute på 3 krystvärkar men nu fick jag verkligen kämpa för kung och fosterland! Jag skrek för att det gjorde så ont men jag tyckte ändå att lustgasen var till stor hjälp. De förklarade också att barn som ligger med ansiktsbjudning ofta ser lite "läskiga" ut. Hon ville förbereda oss på att hon kunde vara väldigt blå och svullen.
Jag tyckte att det tog en evighet men efter en timmes krystande kom hon äntligen ut! Inte alls så blå och svullen som de hade varnat oss för. Alldeles varm och underbar förstås! Vilken känsla! Efter denna långa väntan fick vi äntligen träffa vår lilla prinsessa, den bästa känslan i världen. Värt all smärta i världen.
Det är med blandade känslor som jag tänker på att det där nog var sista gången jag får uppleva detta mirakel. Men mannen säger att det räcker nu - han är ju numera 4-barnsfar. Jag har fått två underbara barn och är så tacksam att jag fick uppleva detta mirakel två gånger. Det måste vara det största som finns.
