Årskrönika 2011

Jaha, då var det väl dags att summera året som gått. Ett konstigt år. Ett år som på flera sätt har varit det bästa och det värsta. Låter ju konstigt men så är det faktiskt. Ett år som i mångt och mycket känns som ett år som bara gick. Som om jag helt har glömt bort vissa saker. Vad var det som hände? Vad har jag gjort hela året? Jag som brukar ha stenkoll på allt har glömt en massa saker och tappat bort grejer... Det här var ju året som jag bara skulle vara hemma och mysa med bebis och tvååring. Det blev ju förstås en del av det med men det mesta har ju tyvärr präglats av mammas bortgång.

Förra året gjorde jag en tio i topp lista. Känns inte riktigt på sin plats i år... Det får bli månad för månad istället.

Januari: Den 2 januari föds äntligen lilla Hugo. Den 16 januari, 9 dagar innan utsatt datum, föds den finaste lilla flickan som får namnet Stella. Storebror reagerar kraftigt, världens gulligaste mot Stella men världens argaste mot oss... Bergvärme installeras dagen efter Stellas födelse.

Februari: Flyter på och sakta men säkert börjar vi alla kommma in i livet som en familj med två små barn. Lilla V lugnar ner sig och börjar bli sitt vanliga jag igen. Farmor Birgits syster Margit går bort 93 år gammal. Malin och Marcus lilla Alma kommer till världen.

Mars: Vi firar lilla Vs tvåårsdag tillsammans med släkt och vänner. Massor av födelsedagspresenter till den lilla mannen. Moster Margit begravs och då vet vi inte att nästa begravning vi kommer att gå på är mammas... Den 23 mars får jag reda på att mammas cancer har kommit tillbaka och jag förstår att hon inte kommer att klara sig. Det är inget vi säger rakt utan men jag förstår ju att det är så det är. Jag börjar räkna för att komma fram till hur länge hon kommer att finnas kvar. De flesta med cancer i bukspottskörteln lever ca 4 månader från det att de har fått sin diagnos. Kanske till sommaren tänker jag... Vad jag inte det då är att mammas återfall kom redan i november och det alltså redan har gått 4 månader... På något sätt försöker jag hantera detta. Men jag tänker hela tiden på att mamma kommer att dö. När vi ses analyserar jag allt hon gör. Tittar om hon äter. Om hon är gul. Om hon gått ner i vikt. Så fort telefonen ringer hoppar jag högt. Jag har nerverna utanpå kroppen och mår skit.

April: Den 12 april 9:15 kommer samtalet. Jag är på Willys och handlar. Så fort jag ser att pappa har ringt förstår jag att något har hänt. Jag vet inte varför men jag känner det på mig - Mamma är död, säger han. Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet att jag ber någon ta hand om mina varor. Jag lyckas köpa bröstmjölksersättning till Stella för att jag tänker att nu kommer amningen gå åt skogen. Jag ringer mannen. Jag ringer Tina. Jag förstår ingenting. Död? Hur gick det till? Bara ett par dagar tidigare hade hon ju varit barnvakt till lilla V och bjudit oss på middag.

Lördagen den 16 april är Stellas dop planerat. Vi bestämmer att genomföra dopet som planerat. Tungt som attan. Men det blev bra - ljust och fint med världens finaste präst (som senare begraver mamma).

Pappa, Magnus, jag (och Stella förstås) besöker Radiumhemmet och träffar mammas läkare. En fantastisk man som berättar mer om mammas sjukdom. Vi förstår att vi har haft tur som fått ha mamma kvar så pass länge och vilken otrolig kämpe hon var.

Vi planerar begravning och allt känns bara helt overkligt.

Maj: Mammas begravning. Den värsta dagen i mitt liv. Värre än dagen hon dog. Nu blev det så definitivt på något vis. Sorgligt men så fint. Den finaste begravningsgudstjänst jag har upplevt. Prästen Annika som talade så fint om mamma, alla som var där och hedrade hennes minne och sist med inte minst alla pengar som skänktes till Cancerfonden.

Jag fyller 37 år. Vi firar som vanligt.

Anna och Tomas får en liten dotter de döper till Emma.

Juni: Tobias tar studenten! Stort kalas för släkten hemma hos oss. Midsommar firar vi hos Magnus och Malin i Sigtuna. Magnus fyller 40 på självaste midsommarafton. Jag vinner Charlotte Qvandts bok Du ser draken genom fönstret: om att förlora sin mamma och själv bli en En fantastiskt fin bok som jag läser och gråter. Finner ett stort stöd i boken och i Charlotte.

Juli: Mannen har semester. Vi gör inget speciellt. Tar dagen som den kommer.

Augusti: Vi inleder månaden med en underbar semester på Gotland tillsammans med familjen Evans. Vi bor kanonbra och har sån otrolig tur med vädret. Underbart!

Den 27 augusti föds äntligen underbara, efterlängtade lilla Tiago. 16 dagar över tiden. Som vi hade väntat! Världens stoltaste faster är jag och får träffa honom när han bara är en dag gammal.

Tillbaka till verkligheten, mannen börjar jobba och lilla V går tillbaka till dagis.

September: Ja, vad hände då? Inget revulotionerande vad jag kan minnas. Jo, vi upptäcker att vi har en vattenläcka i badrummet på övervåningen. Jag ser tusenlapparna få vingar.

Oktober: Nej, inget speciellt här heller... Mammas första födelsedag som död (det låter ju konstigt men ni förstår vad jag menar). Vi träffas och åker till kyrkogården tillsammans. Efteråt åker vi hem hit och fikar med tårta. Firar på ett annorlunda vis.

Vi firar två ettåringar Vincent & Oscar.

Lotta och Tobbes lilla Ebba föds. Det senaste tillskottet i au-pairligans bebisar.

November: En månad full av födelsedagar. Mannen fyller 43 år, Tobias 19 år, Malin 21 år och mormor 82 år.

December: Julmånad. Vi bestämmer att julen ska firas som vanligt, hemma i Eneby. Det känns konstigt med alla julförberedelser. Men det går och det blir ju jul trots allt... Och det blir en fin jul, den första utan mamma. Den första tillsammans med Stella och Tiago. Efter jul är jag helt slut. Alla spänningar som släpper misstänker jag. Mannen är hemma och tar barnen på nätterna och låter mig få sovmorgnar.

Årets sista dag firar vi tillsammans med goda vänner, nyårfest & 40-årfest i ett. Grattis Robert!

Gott Nytt år mina vänner! Jag önskar er allt gott för det nya året och för egen räkning hoppas jag på ett bättre år än det som gott!

Små saker som påminner

Sitter och skriver in födelsedagar i den nya almanackan. Kommer till den 24 oktober. Där skulle det ha stått Mamma 60 år. Men nu står det ingenting. Första året jag inte skriver något där. Jag minns att när jag förra året satt och skrev funderade över om jag "vågade" skriva in hennes 59:onde födelsedag. Sedan cancern kom in i våra liv har man ju liksom inte tagit dessa födelsedagar för givet. Den 59:onde födelsedagen skrevs in i almanackan men fick ju inte firas.

Konstigt på något vis, de små sakerna man gör som hela tiden påminner mig om det hemska. Att hon inte finns mer. Världens bästa mamma. F-n!

Hurra, hurra, hurra för världens bästa Tina idag!

Idag är det världens bästa kompis födelsedag! Tina fyller 37 år! Och dagen till ära fick JAG besök av henne och fick bjuda på lite födelsedagsfika :)

Jag har ju skrivit om Tinas och min vänskap massor av gånger. Vi har ju kännt varandra ända sedan lekis. Min äldsta och bästa vän och lilla stjärnans gudmor. Den bästa man kan önska sig. Hon är helt fantastisk på alla sätt och vis. Mina barn älskar henne. Och jag älskar henne. Hon har varit ett enormt stöd under mammas sjukdom. Mammas död. Och nu i sorgen efter mamma.

För att sammanfatta det hela - hon är allt man kan önska sig i en bästa vän och mer.

Stort grattis till dig allra finaste vän!

Julförberedelser - mentalt & praktiskt

Ja, nu är det onekligen snart jul. För oss blir det förstås en annorlunda jul i år. En jul full av saknad. Vår första jul utan mamma. Hur ska det bli? Jag brukar väl egentligen inte vara så stressad innan jul. Vi är ju aldrig här hemma utan är hos våra föräldrar och behöver aldrig ta med oss något. Men i år känner jag mig jättestressad men det är nog mer känslomässig stress än stress över allt som ska göras. För av det som ska göras är det mesta klart. De flesta klapparna är inslagna. Huset är pyntat. Julmaten är inköpt. Mannen köper gran imorgon (den ska förstås kläs också).

Men med känslorna är det mesta oklart... Men vi firar som vanligt i Eneby. Pappa tyckte att vi skulle göra som vanligt och jag är glad åt det. Även om det förstås inte blir "som vanligt" så blir det så nära som vanligt vi kommer. Det blir ju aldrig som vanligt igen. Första julen är värst säger de som har upplevt detta och det är ju säkert så... Vi kommer alla att träffas på kyrkogården och gå till graven och tända ljus. Jag både vill och inte vill. Tankarna kommer ju att vara hos mamma oavsett om vi åker till graven eller inte. Men jag är rädd att det ska bli så jobbigt. Men det är klart jag åker.

Samtidigt är det Stellas första jul, lilla Tiagos första jul och kanske den första julen som lilla V kommer att komma ihåg. Jag vill ju att den ska bli bra för deras skull. Inte att vi ska vara ledsna och bara tänka på mamma och det som kunde ha varit.

Jag har en konstant klump i halsen, en känsla av illamående som inte vill ge med sig.

Det måste bli en fin jul. Jag vet att mamma hade velat ha det så. Om inte för någon annans skull så för hennes.

Lilla stjärnan 11 månader

Idag fyller lilla Stella 11 månader. Vad hände? Tyckte nyss jag var gravid men hon har ju funnit hos oss snart ett år! Det är ju inte klokt. Jag njuter varje ögonblick och gläds åt hennes framsteg samtidigt som en del av mig saknar den lilla bebisen hon nyss var.

Vad gör hon då? Jo, hon går längs möbler, står upp korta stunder utan att hålla i sig, hon klappar händerna, hon säger något som låter som "titta" och "nä, nä, nä". Stoppar ALLT i munnen (utom napp. Hon älskar lilla V och vill alltid vara där han är (han är inte allid lika förtjust - Mamma, Stella förstör! hörs titt som tätt). Hon älskar sin välling och skriker som om någon satt kniven i henne när den tar slut.

Nybadad & glad

Inbrott i skötväskan, ertappad med handen i kexburken

Sötaste lilla V - tankar om mormor

Idag tittade lilla V och jag på bilder. Det var bla från Stellas första dagar. Där fanns ett kort när mamma och pappa sitter i soffan med Stella i knät. Då säger lilla V - Titta mormor har kommit ner från himlen. Vad säger man? Jag försökte förklara för honom att det var innan hon åkte till himlen men det förstod han inte riktigt... Och försöker också förklara att trots att mormor är på bilden så kommer vi inte att träffa henne igen men då säger han -Kanske, vi får se om vi träffar henne nästa gång.

Åh, mitt hjärta går sönder...

Hur trött kan man vara?

Jag känner mig helt slut. Jag kan inte sova på nätterna. Igen. Ett ganska vanligt förekommande problem i mitt liv. Barnen sover, mannen sover men jag är vaken. Har inga problem att somna men när Stella vaknar (och somnar om) vid 2:30 kan jag omöjligt somna om. Och man kan ju inte ta en sömntablett då eller kan man det? Sedan lagom tills att jag har slumrat till där vid 5:30 så ringer mamnnens klocka och lilla stjärnan att nu är det dags att gå upp... Då är jag på gränsen till medvetslös.

Nu har det varit många sådana här nätter och jag känner alldeles yr. Det kommer att bli en lång dag idag då lilla V är hemma från dagis. Mannen kommer hem lite tidigare då jag ska in till stan och handla de få julklappar jag inte har kunnat beställa på nätet. Thank God för nätshopping säger jag.

Hurra, hurra för Monica idag!

Idag fyller Monica 37 år. Välkommen i klubben och stort grattis önskar jag dig vännen!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Lucia

Finaste pepparkaksgubben

Ja, då var det lucia igen. I år med barmark och + 4 grader... Förra året var det luciafirande utomhus på eftermiddagen men i år var det inomhus på morgonen. 7:15 skulle barnen vara på plats färdigklädda och klara. Stressigt blev det men vi kom i tid. Någon frukost hann vi inte med, Stella fick förstås gröt och lilla V försökte jag få i allt möjligt men det var för tidigt och han var för uppspelt för att äta.

Mannen lämnade lilla V som inte alls gillade upplägget. Ledsen blev han och ville inte alls bli lämnad. Men det gick bra till slut. Vi fick plats på första parkett. I år bestod lilla Vs entourage av mannen, jag, Stella, Tobias, farmor, farfar och Anita. Morfar jobbade natt och kunde inte vara med. Luciatåget var jättefint! All heder till pedagogerna som har lyckats så bra. Ingen lätt uppgift att får ihop det där. Barnen var så himla duktiga, sjöng så fint, stod stilla och allt blev så bra. Lilla V sjöng inte (i år heller) men satt på sin plats på golvet och tittade med stora ögon. Efter luciatåget var det fika innan det var dags att gå hem.

Glad Lucia från mig och pepparkaksgumman

Ingen skam i kroppen

Man läser dagligenom orättvisor och människor som utsätts för hot, våldsbrott, våldtäkter, rån, överfall etc. Det man ganska ofta hör talas om är gamla som luras på pengar på olika sätt. Det gör mig alltid så himla arg och jag funderar alltid på hur f-n man kan ge sig på de äldre. Och nu har det hänt i min egen familj och det gör mig så otroligt ledsen...

Det är min 82-åriga mormor som har blivit lurad och blivit av med 2 000 kr. För henne är detta en mindre förmögenhet. Hon har det inte gott ställt. Hur gick det till? Jo, hon kommer hem från centrum med matkassar. I hennes port står en kvinna som erbjuder sig hjälpa henne upp med kassarna. Mormor tackar ja förstås. Kvinnan säger att hon kommer från hyresvärden och ska kolla elementen i lägenheten. Mormor släpper så klart in henne. Kvinnan kollar på elementen tackar för sig och går. En stund senare tittar mormor i plånboken och inser att de 2 000 kronorna hon tagit ut är borta... Polisen tror att under tiden mormor och kvinnan varit inne i vardagsrummet har kvinnans medbrottsling gått in i hallen och tagit fram plånboken ur handväskan, tagit pengarna och stoppat tillbaka plånboken och sedan gått.

Vad ska man säga? Vissa människor har uppenbarligen ingen skam i kroppen. Jag är dock glad att det gick till på det sättet som det gjorde. Att det aldrig var frågan om något hot eller våld. Att hon faktiskt inte förstod att det hade hänt förrän efteråt. Polisen och hyresvärden har i alla fall tagit detta på allvar och det känns också bra.

Mormor är förstås alldeles uppriven och så ledsen över de pengarna som hon skulle köpt julklappar till barnbarnsbarnen för... Fy f-n!

Dregglisar de luxe

Kolla vad lilla stjärnans snälla gudmor kom med igår. Ett helt gäng med dregglisar. Mycket välbehövligt då det verkar vara tänder på g...

Tack snälla Tina för att du fixade!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Au-pairlunch

I fredags var det dags för au-pairlunch här hemma. Först såg det ut som om det skulle bli manfall men alla kom till slut. Hela 5 mammor och 7 barn! Tänk att vi alla har egna barn nu, Lotta var den sista i skaran och Peggy den första (Peg var inte med idag eftersom hon är den enda av oss som jobbar just nu, eller yrkesarbetar kanske man ska säga...). Så idag fick vi träffa lilla bedårande Ebba endast fem veckor gammal. Åh så liten tyckte vi andra som har barn mellan 9 månader och snart 3 år. Liten?! sa mamma Lotta som menade på att hon gått upp 60% av sin vikt sedan hon föddes.

Jag bjöd på saffranslax till lunch och till fikat hade Malin bakat världens godaste saffranskaka.

Det blev en heldg som avslutades med en promenad till stationen tillsammans med Malin, Lotta, Alma & Ebba. Båda lilla V och stjärnan somnade gott i vagnen kan jag säga.

En fin dag med fina vänner. Lycka!

Smooth sailing

Den här veckan har varit bra så här långt. Inte en morgon med tjafs om frukost, påklädning, tandborstning och allt vad det nu brukar vara. Utan en glad kille som ha gjort sig iordning och gått iväg till dagis glad i hågen. Och gissa om mamman blir så mycket gladare då? Stegen blir lättare och det känns härligt att vi INTE har bråkat oss igenom morgonen.

Vi hoppas på fler sådana här veckor.

Igår kväll kom det ett mail med de bästa nyheterna. Finaste vännen Maria (aka Lillis eller Maria small under vår tid i USA tillsammans) är gravid med tvillingar! Kära nå'n! Hon har två fina flickor redan och i april kommer alltså två till. Undrar just vad pappa Henrik säger nu... Snacka om girlpower i det huset :)

Snart en utflyckt med finaste Tina till Sigtuna för en lunch och ikväll filmkväll i Rosa Huset - vilken torsdag!