Alltså, lilla V har kommit in en period av separationsångest. Och det är jättejobbigt. Säkerligen ännu jobbigare för honom. Allt som innebär någon form av avsked ställer till det. Det värsta är lämning på förskolan. Hjärtskärande gråt och en pojke som fullkomligen måste bändas bort från mig. Fruktansvärt jobbigt.
Och procedurerna vid ett hej då kan pågå i evigheter. Det ska kramas, pussas, vinkas och skickas slängkyssar. Jag tror att det är värst att skiljas från mig men även från P är tufft.
Var på BVC med Agnes idag och passade på att fråga lite. Fick väl inte jättebra tips men lite i alla fall. Vi får väl se om det ger sig snart eller om man ska ta hjälp från någon utifrån.
Man undrar ju var det kommer ifrån och varför just nu. Har det hänt något som vi inte vet? Jag vet ju att han inte är lika förtjust i förskolan nu när nästan alla de han lekte med har börjar i förskoleklass nu i höst.
Läser på nätet om högkänsliga barn och ser att det stämmer väldigt bra in på lilla V just nu. Men som sagt, vi hoppas att det är en fas (utav många faser...)
