Gott slut & Gott nytt

Ett gott slut och ett riktigt gott nytt år önskar jag er kära bloggläsare!

Årskrönikan måste få vänta tills imorgon. Vi sov lite för länge idag... Nu full fart med förberedelserna inför nyårsfirande hos Isbergs

Tinas födelsedag

För det är ingen vanlig dag, för det är Christinas födelsedag! Hurra, hurra, hurra!

Dan, före dan firar min bästa vän födelsedag. Hon delar födelsedag med drottning Silvia och får därför se flaggor på sin födelsedag... Det blir liksom en del av jultraditionerna att fira både Micke och Tina, herr & fru Warg. Igår bjöds det på trevligt kalas hos finaste vännerna.

Stort grattis till dig världens bästa vän och gudmor! Inte alla har sådan tur att ha en vän som du!

Hosta & feber

Här hostas det från alla håll och kanter och har så gjorts ett bra tag. Jag är den som har klarat mig helt från denna läskiga hosta (peppar, peppar).

Lilla stjärnan var hemma från dagis en vecka. Gick tre dagar och sedan var det dags igen. naten till söndagen var hon jättevarm och hostade jättemycket igen. Fick vara hemma med mannen igår. Natten till idag var hon glödhet och andades väldigt ansträngt. Vi tog upp henne och det blev lite bättre. Tog tempen 40,7 grader! Tvingade i vatten och Alvedon och febern gick ner ganska snabbt och hon kunde somna om. Trots att mannen låg bredvid henne och hade koll kunde jag inte somna om...

Så jag skickade iväg båda två till doktorn idag. Mannen fick hostmedicin och lilla stjärnan fick sin första penicillinkur mot vad man tror är en lunginflammation. När jag kom hem från jobb och julklappsshopping så hade hon faktiskt redan piggat på sig. Hon var trött men mycket gladare och piggare. Kräktes sedan hon upp en massa slem och somnade gott.

Vi hoppas på en lugnare natt i natt. Imorgon är jag hemma med henne. Lilla V går sista dagen på dagis innan jullovet.

Sov så gott du lille vän

I morse klockan 5:30 så kom den lille killen som skulle ha kommit i april som tyvärr inte skulle klara av ett liv utanför sin mammas kropp. Och även om vi aldrig fick träffa honom så känns det som en stor förlust för oss alla. Jag kommer alltid minnas den här dagen, tänka på honom och förstås undra hur det hade varit om han hade fått leva.

Idag är mina tankar hos finaste lillebror och svägerska som har varit tvungna att gå igenom detta. All oro innan de visste, beskedet att det inte fanns något att göra, beslutet att avbryta och slutligen förlossningen. Och det här är förstås inte slutet utan början på en sorgebeartning.

Jag tänder ett ljus. Tänker på den lille. På hans föräldrar. Känner tacksamhet för mina två friska barn.

Sov så gott älskade lille vän.

Ett litet livstecken

Men kära värld, det är ju över en månad sedan jag bloggade. Vet inte riktigt vad jag skylla på... Det blir väl det gamla vanliga, tiden finns inte och orken tryter...

November har varit en händelserik månad på många sätt och vis. Både bra och dåligt. Vi har firat en massa födelsedagar, jag har varit på semester utan man och barn i 8 dagar (det ni), sedan har vi fått det tråkigaste beskedet - lillebror och finaste svägerskan måste avbryta graviditeten - lilla Ts lillebror är svårt sjuk och kommer inte att klara ett liv utanför livmodern. Så otroligt sorgligt. Tänk jag bara kunde göra någonting för att situationen skulle vara annorlunda men nej...

Återkommer med ett längre inlägg om Addis - vilken resa! En upplevelse utöver något jag någonsin varit med om. Jag är så tacksam att jag tog chansen.

Tonårstiden slut för den här gången

En era är över. Nu har vi inte längre några tonåringar i familjen. Idag fyller världens bästa storebror 20 år. Tonårstiden är över för den här gången. Nu får vi vänta ett tag tills det är dags igen...

Grattis Tobias på din födelsedag!

Hurra, hurra, hurra

Idag fyller mannen 44 år. Vi firar med en middag tillsammans med tre av fyra barn på Farbror Blå i Sigtuna.

På lördag blir det stort kalas med släkt och vänner.

Grattis, grattis till världens bästa make och världens bästa pappa.

Stannar upp

Det känns ju som att man har bråttom allt som oftast nuförtiden. Man är alltid på språng, alltid på väg någonstans.

Idag när jag skulle lämna kontoret så stannade jag till och pratade med min kollega P. Jag har tänkt länge att at jag ska fråga hur han mår men det har inte blivit av. Av flera olika anledningar. Men idag pratade vi lite. P är min starka, fina kollega som alldeles på tok för tidigt (31 år) drabbades av cancer, en elak en med riktigt dålig prognos. Han besegrade cancern, allt såg ljust ut. Han skulle gifta sig och bli pappa. Några veckor innan bröllopet - återfall i form av tumörer i hjärnan. Även denna gång klarar han det.

Nu är hans lilla dotter snart två år, han är tillbaka på jobbet och är, till synes, frisk. När jag frågar honom idag hur han mår säger han att han mår bra men att han nu ha metastaser i lungorna, de flesta har de fått bort med cellgifter men två finns kvar. De håller sig i schack, de växer inte men de finns där. Tredje gången gillt - ska han klara sig den här gången också. Han mår just nu bra. Står inte under någon behandling utan håller på med lite alternativ medicin som ju verkar funka bra.

Känner mig osäker på om jag ska berätta att min mamma har gått bort i cancer när jag vet att han kämpar. Men jag berättar, det är ju inte så att han inte vet att utgången kan vara dödlig.

Jag är glad att jag berättade. P är en omtänksam man och frågar om mamma, om jag är orolig, om jag vill veta om jag är i riskzonen osv. Han är en oerhört stark person, både fysiskt och psykiskt. En otrolig kämpe med en positiv livssyn, trots att han har denna hemska sjukdom och lever mellan röntgenbesked.

Vi säger hejdå, han ska på det första utvecklingssamtalet på förskolan. Jag kan bara hålla tummarna att det blir fler...

Mamma 60 år

Idag är det den 24 oktober 2012, FN-dagen, Evert och har namnsdag och det är också dagen då mamma skulle ha fyllt 60 år. Den här dagen har jag valt att jobba hemifrån, avsluta tidigt och åka till kyrkogården tillsammans med barnen, pappa, mormor och farmor.


Jag tänker på hur det skulle ha varit om mamma hade fått uppleva den här dagen. Vad vi skulle ha gjort. Hur vi hade firat. Troligen med fika hemma i Eneby idag med den närmsta familjen och sedan antagligen en stor fest i någon lokal tillsammans med familjen och alla mammas vänner.

De senaste veckorna har det bara känts så tungt. Minnena har gjort sig påminda på alla sätt och vis. Simskolebarn som kommer med sina mormödrar. Mammor och döttrar på stan tillsammans. Jag började till och med gråta på gymmet häromdagen när jag tänkte på alla roliga pass som mamma och jag brukade gå på.

Åh, mamma jag hade behövt dig nu!

Fin helg

Veckorna går i ett rasande tempo, det känns som om det är fredag och måndag jämt.  Helgerna är ofta fulla av aktiviteter de också. Så var det även denna helg men trots detta blev det en riktigt bra helg utan stress. Med lite sömn visserligen, lilla stjärnan är inne i en period där det känns som om hon vaknar 100 gånger varje natt... I sanningens namn kanske 10 gånger men det räcker, tro mig.

På lördagen var det kalasdags, det var lilla Oscar som skulle fira sin 2-årsdag. Det blev ett riktigt trevligt kalas med massor av barn och massor av gott fika. Både barnen och föräldrarna hade en trevlig eftermiddag hos familjen Evans.

På kvällen blev det spontanmiddag hos oss tillsammans med finaste familjen Warg. En middag i all enkelhet tillsammans med fina vänner. Vi var alla trött så det blev en relativt tidigt men trevlig.

Tidigt på söndagmorgonen bar jag mig av mot Älvsjö och Underbara Barn-mässan. För andra året i rad möttes Angelica och jag upp där. Vi fick ett par trevliga timmar tillsammans. Fick massor av fina "gratis
grejer" och shoppade lite också.

Som en perfekt avslutning på helgen hade familjen Wright Gustafsson bjudit in till en eftermiddag i riktig friluftsanda. Sju familjer var vi som träffades ute i Rävsta där de hade ordnat fika, en liten tipspromenad och slutligen korvgrillning. Vilket bra initiativ! Det var verkligen jättemysigt! Så klart kom lilla V och Alfred igång och leka riktigt bra lagom till det var dags att åka hem...

En välbehövlig andningspaus

Det är minst sagt full fart med två små på förskolan och två heltidsarbetande föräldrar. Sedan lilla stjärnan började på dagis har bacillerna avlöst varandra. Det har hostats och snorats, varit feber och sist men inte minst en liten släng av diarré. Ett pyssel med vem som ska vara hemma...

Idag fck jag mig en välbehövlig andningspaus. Det var nagelfixardags. Och stället där jag fixar naglarna brukar vara fullt med folk men idag var det bara jag där. Så när jag skulle lösa upp det gamla lacket fick jag sitta i en massagefåtölj. Alldeles tyst, inga mobiler, ingenting. Bara jag massagefåtöljen och tystnaden i 15 minuter. Underbart!

Livet är skört

Idag blir jag återigen påminnd om hur skört livet kan vara. En utav mina kollegor har omkommit i en arbetsplatsolycka. Jag vet ännu inte vem det är. Imorgon på jobbet får vi veta mer och det ska hållas en tyst minut.

Jag undrar såklart vem han/hon var. Tankarna går till hans/hennes familj och jag tänder ett ljus här hemma.

Livet kan förändras på ett ögonblick. Ta hand om varanda och don't sweat the small stuff

Kuddsnack

Lilla stjärnan har ju gått och börjat på förskolan. En smärre chock för henne verkar det som... Hon har därför varit trött och gått och lagt sig en bra stund innan storebror. I vanliga fall lägger vi båda samtidigt. Detta innebär att vi har fått mer ensamtid med lilla V. Riktigt mysigt har vi haft det. Vi har lekt, badat, läst, kollat lite på film.

Och så det mysigaste av allt, vi har läst godnattsaga i vår säng och legat där och snackar lite. Annars är det ju mest att man vill att det ska vara tyst så att de inte ska störa varandra. Men nu har vi fått den studen tillsammans, utan hyschande och stress. Vi pratar lite om det ena och det andra. Vad som har hänt under dagen. Vilken affär vi ska gå till och köpa lördagsgodis och annat sånt där som är viktigt i en 3,5-årings liv...

Jag värdesätter detta något otroligt. Min finaste lilla kille och den här speciella stunden vi får tillsammans. Det är värt så mycket.

Ett samtal

Jag har svårt att hitta motivation på jobbet nu. Det känns trögt efter sommaren, som om det inte riktigt kommit igång. Och sedan är det klart att konjunkturen också gör sitt till.

Idag strax efter jag kom hem ringer min telefon. Vanligtvis svarar jag inte i telefonen efter arbetstid men jag tittade på den, såg att det var internt och bestämde mig för att svara. Det var vår försäljningschef. Jag blev jätteförvånad och nästan lite orolig. Varför ringer han tänker jag. Han ringer för att berätta att han haft ett möte med en utav mina kunder, eller potentiella kunder snarare. En stor offert som jag jobbade hårt med precis innan sommaren. Har dock inte fått någon som helst återkoppling från kunden trots upprepade försök till kontakt.

R berättar att han har träffat kunden och att vår offert fortfarande är intressant men allt har blivit försenat av olika anledningar. R vill att jag fortsätter jobba med kunden och uppmanar mig att "ligga nära kunden".

Jag blev riktigt glad. Det där samtalet betydde mycket för mig. Att jag fick återkoppling. Att R tog sig tid att ringa mig. Att han vill att jag fortsätter med kunden.

Jag tror det var precis vad jag behövde.

Dagistjej

Igår började den allra finaste stjärnan på förskolan tillsammans med storebror. Jag kan inte fatta att hon har blivit så stor och att det är dags för dagis redan. Att jag nu har två barn på dagis. Mannen skolar in. När lilla stjärnan sover så umgås han med storebror. Första dagen gick bra, hon både åt och sov. Men tyckte väl kanske att det där med sovandet inte var nödvändigt... La sig ner i vagnen, satte sig snabbt upp och sträckte upp armarna och sa - Tack, tack! Hon tyckte väl att det räckte då... Hon var väl inte helt bekväm när pedagogerna närmade sig. Men annars gick allt bra.

På hotell

Jag är på tjänsteresa. Ingen exotisk plats alls, jag är i Örebro. På Scandic Grand. Jag har precis avslutat en trevlig middag med kollegor nu är jag på rummet. Jag tillhör alltid en utav de första som drar mig tillbaka men idag var det nog rekord... 21:15 gick jag upp till rummet.

Jag är så himla trött och det jag har sett fram emot med den här konferensen är faktiskt de här två nätterna i ett hotellrum ENSAM. Så klart jag saknar de små och mannen men en hel natts sömn står väldigt högt i kurs just nu...

Så nu ska jag göra mig iordning och krypa ner i sängen med en Theorinbok.

Nagelfix

Idag var det dags för ett besök på Luisas igen. Idag var det en tjej som hette Tracy som gjorde mina naglar fina, hon var jätteduktig och trevligt.  Har bokat henne nästa gång också.

Kvällsshopping

I måndags fick jag ett sms från Elgiganten att min telefonvar klar. Jag tänkte ta bilen till jobbet på tisdagen och plocka upp den påvägen hem. När lilla V fick höra talas om detta ville han följa med och hämtatelefonen. Så, istället för att jag tog bilen och hämtade telefonen själv sååkte jag hem från jobbet som vanligt. Vi åt en (relativt) tidig middag ochsedan drog hela gänget iväg till Stinsen. En riktig dare devil gjorde vi, åkteiväg utan vagnar och utan potta. Gick hur bra som helst.

Först skulle vi hämta telefonen och sedan passa på atthandla lite annat. Hade hängt undan vinterkläder till lilla V på Kappahl.Skulle köpa en sådan där badponcho till lilla stjärnan och det fanns ju påHemtex. Lilla V ville inte gå in på Kappahl med motiveringen – Jag älskarinte den affären! Vad säger man… Istället fick han, mannen och lillastjärnan gå in i en butik med diverse husgeråd och köksartiklar. Det älskadelilla V.

Att åka iväg vid den här tiden visade sig faktiskt vara en bra idé. Det var ju jättelite folk. Vi uträttade våra ärenden snabbt och effektivt. Vi fick till och med med oss en födelsedagspresent till Tiago med oss hem. Och nu har båda barnen vinterkläder.

Väl hemma la mannen barnen och finaste Tina kom över på en koppte och lite fniss och telefonfixande.

Svacka

Har kommit in i en riktig svacka i sorgen efter mamma. Tyckte i början av sommaren att det kändes lite lättare, att jag var lite gladare, att jag faktiskt inte tänkte på mamma hela tiden. Men nu är jag tillbaka i någon slags period när det känns fruktansvärt igen. Den här saknaden som gör fysiskt ont. Jag tänker på henne hela tiden, på sjukdomen, på den sista tiden, på begravningen och allt därefter. På pappa. På mig själv. Men mest av allt tänker jag på barnen och det mamma inte fick uppleva. Jag ser andra barn tillsammans med sina mormödrar och det gör ont i hela kroppen.

Häromkvällen när jag bostade tänderna på lilla V frågade han - När kommer mormor tillbaka från himlen? När kommer hon till oss? - Men, hon kommer ju aldrig tillbaka svarar jag. - Varför? undrar han. Jag försöker förklara att mormor fick en sjukdom som till slut gjorde att hon dog. Inte helt lätt att förklara för en 3-åring men samtidigt känner jag att jag vill säga som det är, inte hålla på och hitta på en massa saker och linda in det. Efter vårt lilla samtal blir han lite gladare och säger att mormor kan titta ner på oss från himlen. - Ja, säger jag, det kan hon.

Idag är det 1 år och 4 långa månader sedan mamma lämnade oss. När f-n ska det kännas lättare?

Första jobbveckan avklarad

Jaha, då var det visst fredag igen. Min första jobbvecka avklarad. Trots att det var riktigt segt på jobbet så tycker jag nog att den gick hyffsat fort. Redan fredag.

Som sagt, lugnt på jobbet. Verkar som både kunder och kollegor fortfarande har semester. Har rensat, sorterat och tagit tag i några gamla surdegar som har legat i en hög och tittat på mig länge... Känns ganska bra. Idag beslutade jag för att jobba hemma. Skönt men lite stojigt med man och barn hemma. Men de har varit ute två svängar så jag har fått lite lugn och ro i alla fall.

Ja, på jobbet var det ganska lugnt och på hemmafronten också. Jag är tillbaka i gamla vanor och somnar i soffan precis som sig bör. Lilla stjärnan har stökat lite på nätterna så det har blivit lite för lite sömn för oss alla, utom lilla V. Jag fattar inte hur han kan sova när hon skriker för full hals. Ja, ja det är ju förstås bra, missförstå mig inte.

I måndags kväll var det tränarmöte hos Jonas. Min kollega Annika var tyvärr inte med. Hon fyller jämnt och har dragit till sydligare breddgrader. Inget nytt där, trångt om tider i bassängen och massor av barn i kö till simskolan.

I tisdagskväll kom finaste vännen Tina över. Vi skulle prata lite om Salou. Kolla på lite bilder och dricka te förstås. En liten kille som blev mycket glad över besöket var lilla V, när han skulle säga god natt till Tina säger han - Jag ska drömma om hur roligt det var att du var här. Vad säger man? Gullunge!

Onsdag efter jobbet var det återbesök hos Memira. Allt såg bra ut men de tyckte nog att jag kunde se lite bättre så det blir nytt besök om ytterligare tre månader. Själv tycker jag att jag ser toppen! Sedan ett besök på NK för att inhandla doppresent till Nils. Blev inte det jag hade planerat men det blev bra ändå.

Torsdag var det dags att fixa naglarna igen. Ny tjej, nytt märke. Blev lite tokigt först men sedan ordnade det till sig. Tog lite längre tid än beräknat men resultatet blev fint som vanligt. Fick 50 kronors rabatt som kompensation. Helt okej tyckte jag. Det är ju rätt avslappnande att sitta där trots allt. Bli ompysslad och lyssna på konversationerna som pågår runt omkring.

Och så fredag då. Jobbade som sagt var hemma. Passar på. Tränade spinning på morgonen. J-klar vilket pass. Riktigt kul och riktigt jobbigt, jag lär känna att jag lever imorgon...

Nu tar jag helg. Om en stund åker hela familjen till familjen Evans och grillar lite. Det blir trevligt. Mon har utlovat någon ny god drink så det blir spännande.

Trevlig helg på er!

Sista semesterveckan

Det är inte klokt, nästan halva sisat semesterveckan har redan gått. Det är första gången som jag har semester och jag tycker aldrig att en semester gått så fort... Semestern har varit ganska lugn, för en gångs skull inte så himla mycket inplanerat. Lite mer ta dagen som den kommer, vilket ha varit skönt. Den här sista veckan har däremot blivit fullbokad. I måndags var vi hembjudna till Ps syster Cecilia med familj. Jättetrevligt! Barnen lekte och det bjöds på god mat och gott fika. På vägen dit passade vi även på att uträtta några ärenden. Min käre man den stora tidsoptimisten trodde att vi skulle hinna allt och ändå ha tid över... Det hela slutade med att jag var skitstressad och vi blev aningen försenade till Huddinge...

Igår hade vi inget inplanerat, jag tyckte att vi behövde en dag/kväll helt utan planer. Vädret var ju inget vidare men efter lunch tog vi en tur till Sigtuna i alla fall. Skulle köpa lite på RC Chocolat och Rost & Russin. Det blev en fika på RC och en promenad längs Stora Gatan. Lite regn kom det också men vi klarade oss ganska bra.

Idag har vi varit hos pappa i Eneby. Min bror med familj var också där. De skulle stanna i två nätter då de håller på med någon reparation i deras hus som gör att de inte har något vatten. Det blev en skön dag, vi var ute en del och lekte inne dn del. Åkte hem vid middagstid. Det är alltid mysigt att åka hem till pappa men samtidigt energikrävande. Känner mig alltid så himla trött när jag kommer därifrån. Minnnena och saknanden av mamma gör sig så starkt påminnd. Jag tänker hela tiden på hur mycket mamma skulle ha tyckt om att ha alla barnbarnen där. Jag tycker att det känns så himla sorgligt att hon inte fick uppleva dessa underbara barn. Pappa resonerar så klokt kring detta, han menar på att mamma inte "lider" av detta eftersom hon är borta. Och det är klart och jag önskar att jag också kunde tänka så men det jag är inte där än och jag undrar om jag någonsin kommer att komma dit...

Nu väntar två härliga dagar i Norrköping och Kolmården tillsammans med familjen Wåglund.

Naked...

Ja, jag känner mig naken. Nej, jag har kläder på mig. Men idag har jag lämnat in min, sedan ett år, ständiga följeslagare min HTC. Jag vet, det är bara en telefon men det har blivit en mycket kär ägodel. Man kan ju göra allt med den. Jag använder ju knappt datorn längre. Jag behöver den inte, jag kan göra det mesta på telefonen. Men sedan en tid tillbaka har den trilskats med laddningen. Inte laddat och batteriet har laddat ur supersnabbt. Inte bra. Man har ju en mobil för att kunna ha den med sig och inte ha den inkopplad i väggen hela tiden... Så idag tog jag tag i saken och lämnade in den. 2-3 veckor innan jag får tillbaka den. Abstinens. Så nu är jag tillbaka till en gammal hederlig icke-smartphone. Och den var ju jättebra innan HTC:n kom in i mitt liv...

Så det blir lite som en avvänjning här i några veckor. Jag kommer absolut att Facebooka mindre, spendera mindre tid spelande Wordfeud och läsa bloggar. O, oj, oj jag kanske till och med får en massa tid över ;)

Familjen hemma igen

Just när man börjar vänja sig vid att vara solo så dundrar hela gänget in igen... Så klart är jag jag glad över att de är hemma. Men jag tyckte ju att det vra så jobbigt när de åkte och när jag började njuta av att vara själv var tiden redan slut. Lilla stjärnan och jag var glada att se de återvändnaden camparna. Lilla V frågade när vi skulle campa nästa gång. Och du ville han att jag skulle följa med... Hm, jag är ju inte direkt campingtypen men, men man kanske kan ändra sig. Vi får väl se

Jaha, vad har jag gjort de här dagarna då. Ja, i torsdags kom Tina förbi vid 10 tiden. Vi begav oss till Uppsala, Himlaoutleten var vårt mål. Vi hittade dit trots en massa fnitter i bilen :). De hade en massa fina saker och jag köpte handdukar till baddrummer där uppe (när jag kom hem såg jag tyvärr att en var trasig och saknande en hängare. Tråkigt man har ju inte direkt vägarna förbi där titt som tätt). Det var ganska snabbt avverkat och sedan tänkte vi åka till butiken Chili men kom på att lilla stjärnan (och även Tina och jag) behövde äta lunch). Gissa var vi hamnade? På ett stort möbelvaruhus... Perfekt tyckte lilla stjärnan och åt upp all mat och tyckte att hon skull få påfyllning. Det blev lite småplock och en massa fnitter även där. Och jag höll på att stjäla en liten leksaksråtta men kom på det i sista stund så det slutade med att Tina fick betala den :)

På vägen hem stannade vi till i Sigtuna och köpte sushi till middag. Väl hemma var det fikadags coh vi satt ute i trädgården medan lilla stjärnan showade för oss. Sedan var det middagsdags för den lilla och sedan lite lek innan det var middagsdags för oss stora. När lilla stjärnan bjöds det på jordgubbar, choklad och te. Vi avslutade kvällen med Helt Hysteriskt OS-special. Verkligen helt hysteriskt, så himla kul!

Vilken härlig dag! Tack finaste vän för denna heldag. Jag har sagt det en massa gånger, jag har de BÄSTA kompisarna i världen! Jag är lyckligt lottad som har finaste Tina och många andra fina vänner.

På fredagen blev det en lugn morgon. Morfar kom hit en sväng och jag gjorde några ärenden. Lilla stjärnan var dock så ledsen när jag skulle åka att det gjorde riktigt ont i mammahjärtat. Men det hade gått bra sedan förstås. Hemma igen vid lunch. Pappa tackade nej till lunch för han skulle hem och måla på huset. Lilla stjärnan och jag åt lunch. Jag la henne och bakade en kladdkaka, Helene skulle komma på besök. Det var så länge sedan vi sågs så det blev ett kärt återseende. Lilla stjärnan som aldrig brukar sova längre än en timme sover så klart över 2 timmar. Helene och jag fick visserligen prata ostört men hon ville ju träffa henne också. Så efter över två timmar så väckte jag henne faktiskt. Tänkte att hon aldrig skulle somna på kvällen annars. När Helene hade åkt lekte vi lite ute och sedan ringde mannen och sa att de skulle vara hemma starx efter 18 och inte skulle stanna och äta på vägen. Så jag lagade middag till oss alla.

Mixed feelings

Jaha, så var man gräsänka då. Lilla stjärnan är hemma med mig men resten av gänget är ute och campar. Jag brukar ju uppskatta sådan här ensamtid (eller nästan ensam i alla fall). Den här gången kändes det dock olustigt att de skulle åka. Vet inte riktigt varför men det är sedan mamma gick bort som jag lätt drabbas av separationsångest och lätt panik om jag inte får tag i någon. Det gjorde inte saken bättre att lilla V sa att han skulle sakna mig. Jag ville inte vara hemma när de åkte för jag kände mig alldeles tårögd. Så lilla stjärnan och jag tänkte gå till öppna förskolan. Väl där visar det sig att de har flyttat ut till parken på onsdagar. Antiklimax kände jag. Orkade inte gå till parken så vi shoppade lite och gick hemåt. Stjärnan somnade i vagnen och jag fick en stund i skuggan med min bok. Rikard Wolffs självbiografi, så himla bra.

Redan efter lunch började jag dock känna mig rastlös. Kände mig ensam och tyckte lite synd om mig själv för att familjen är på vift. Passande nog var finaste Tina på väg hem från jobb och undrade om hon kanske skulle komma förbi. Såklart var hon mer än välkommen. En mysig fikastund i trädgården innan hon begav sig hemåt. Sedan var det snart dags för middag och bad och så småningom sängdags för den lilla. Läggningen gick ganska smidigt. Det är inte varje dag jag är tillbaka här nere klockan 20.

Nu ska jag samla lite energi och sedan ska mina gråa hår få sig en omgång...

Operation sluta med blöja

Nu är den inledd, operation sluta med blöja. Vi har ju provat så där lite halvhjärtat ett par gånger men ganska snabbt avslutat eftersom lilla V själv absolut inte velat. Man ska inte pressa de sägs det. Men grejen med lilla V är att han en längre tid har kännt när det dags att "gå på toaletten" och så frågar han - Mamma har jag blöja på mig? Så han vet ju uppenbarligen när det är dags men ändå vill han ha blöja.

Okej att man inte ska pressa dem men lite måste man väl få "stöta på"?! För ett par veckor sedan var det ju Violträff hos A och där var S som har en son som bara är ett par veckor äldre än lilla V. Jag frågade henne om de hade börjat. Nej det hade de inte men de skulle snart ta tag i det. Drygt en vecka senare ser jag på Facebook att de har börjat. Nu kan inte vi vara sämre tänkte jag. Så jag pratade med mannen. Jo, nu kör vi. Så igår började vi. Först ville han inte alls men efter lite övertalning gick det fint. Han vill dock inte ha kalsonger... Så vi kör utan. Hela dagen igår gick jättebra. Vi var till och med hos farmor och det gick bra där med. På kvällen sa han att han imorgon (idag alltså) skulle vara utan blöja. Men i morse ville han ändå inte riktigt men gick med på det. Vi skulle till lekparken och då var han orolig att han skulle kissa på sig. Vi tar med pottan sa jag. Men trots den medhavda pottan så skedde in liten olycka. Han blev jätteledsen men jag försäkrade honom om att det var OK och att det kunde bli så när man skulle bli sluta med blöja. Vi bytte kläder och allt var frid och fröjd igen.

Sedan blev det några besök på pottan under eftermiddagen men när vi sedan plockat fram flexi-tracks bilbanan var det så spännande att han glömde bort sig... Han hann kissa lite men hejdade sig och kissade lite till på pottan.

Så trots två små olyckor idag så tycker jag att det har gått över förväntan och vi kämpar vidare.

Inte alltid som man tänkt sig

Ja, igår bar det av mot några efterlängtade dagar i Göteborg tillsammans med fam Evans. Började inte så jättebra då S hade feber... Ska jag stanna hemma med henne undrade jag. Det tyckte inte mannen. Hon piggade på sig lite och vi drog iväg. Nästa smäll (i ordets rätta bemärkelse) var när vi skulle kliva på tåget mot Göteborg. Kaos med barnvagnar i massor och stressade människor... Mannen går på med vagnar och baggage och jag står i dörren med barnen. S i famnen och lilla V bredvid. Pang säger det och så går en elektrisk dörr upp och slår omkull lilla V. Han ramlar baklänges, som tur var står en tjej bakom honom. Annars hade han nog ramlat mellan vagnen och perrongen.Jag blev så rädd att jag satte ner S för att komma till lilla Vs undsättning. Två barn som skrek i högan sky.

Väl på plats lugnande allt ner sig. Alla var OK! Resan ner gick fint utom att jag ett tag blev riktigt åksjuk.

Vi gick till hotellet och packade upp lite och gav oss ut igen. Gick till Slottsskogen och kollade på djur och lekte på en gigantisk lekplats. Lilla V var speciellt förtjust i getterna eller getarna som han själv säger.

Det blev en tidig kväll då alla var trötta. Och det var tur för vid 3-tycker började S leva om... Hög feber och så ledsen. Och så har det varit sedan dess. Iväg till Universeum gick vi men efter ett par timmar med en olycklig tjej så började jag traska hemåt. Promenaden avbröts dock av störtskur. Så nu sitter jag på Espresso House och S sover så gott i vagnen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Semesterdags

Ja, så har årets första sommarsemestervecka avlöpt (i alla fall vardagarna). Den blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig. I måndags kom finaste Tina hit besök och senare på kvällen fick vi även in en powerwalk.

På tisdagsmorgonen vaknade vi som vanligt. Men denna morgon ville lilla V inte kliva ur sängen. Eller egentligen ville han men någonting liksom stoppade honom. Han klagade på huvudvärk och ville absolut inte gå upp. Efter en stund förstod vi ju att det verkligen var något som inte stämde. Han ville inte gå upp och inte ha något att äta. Vi fick i honom en flaska välling bara. När klockan var 16 och han fortfarande inte gått ur sängen började jag bli riktigt orolig. Ringde till vår BVC sköterska som tyckte att vi skulle åka in med honom. Sagt och gjort, efter mcket lirkande så lyckades vi bära ner lilla V till bilen. Storebror skulle vara hemma och passa Stella. När vi hade fått honom på plats i bilstolen såg vi att han var helt sned, nackspärr tänkte vi men var inte helt säkra på att barn ens kunde ha nackspärr.

Vi kom till sjukhuset och fick direkt komma in och få ett rum. Ganska snart kom sköterskan och gav lilla V smärtlindring. Han sa att han var törstig. Äntligen tänkte vi. Vi fick ett sugrör så att han kunde dricka, han hade ju lite svårt att röra huvudet... Sedan fick han saft och ville ha smörgås. Det smärtstillande hade kickat in. I väntan på läkaren läste vi alla böcker som fanns minst 2 gånger... Lilla V var en riktigt kämpe och verkade inte det minsta otålig i väntan på doktorn. Till slut kom han. Han undersökte och ställde frågor till lilla V och oss. Han var verkligen jättebra och lilla V var jätteduktig. Han konstaterade att det med största sannorlikhet var nackspärr och rådde oss att ge Ipren var sjätte timma och komma tillbaka efter två dagar om det inte blev bättre.

Vi var verkligen nöjda med bemötandet och behandlingen vi fick på Ackis. Jag är glad att vi valde att åka dit istället för till Astrid Lindgren... Fick riktiga flashbacks från båda mina förlossningar, båda de små är ju födda där

På onsdagen var lilla V mycket bättre och jag bestämde mig för att åka till Annika och träffa Violerna som planerat. Var hemma på dagen och lekte med barnen. Mannen var och lämnade bilen på verkstaden och passade på att träna. På eftermiddagen bar det av mot Stockholm. Först för att uträtta några ärenden och sen vidare till Saltsjöbanan för att möta upp några Violer som jag skulle ta sällskap med. Ut till Saltis bar det av och vi fick en riktigt trevlig kväll tillsammans. Jag har saknat dessa tjejer då vi nu inte längre är medlemmar eller ses. Jag hoppas det blir fler gånger. Det sa vi alla att vi ville men det gäller ju att någon tar tag i det också...

Torsdagen var vi bara hemma. Mannen och lilla V var och hämtade bilen. Vi var fundersamma över om vi skulle åka tillbaka till Ackis. Han var ju inte helt bra men ändå så pigg och hade inte ont sa han. Så jag ringde och en läkare skulle ringa upp och det gjorde han också men väldigt många timmar senare... Vi kom i alla fall fram till att vi inte behövde åka in igen och att han skulle ringa idag igen och kolla läget. Suveränt! Dagen avslutades med hemgrillade hamburgare.

Idag fick vi besök av vännerna Helena, Alfred och Nils. Det blev en heldag med en massa lek och bebisgos förstås. Lilla V och Alfred leker verkligen jättebra tillsammans och mammorna babblar minst lika bra ;).  Färska jordgubbar och grädde hade de med sig. Och läkaren ringde och rådgjorde idag igen. Vi ligger lågt, inget sjukhusbesök idag heller. Om det inte är riktigt bra efter helgen så ska vi ta kontakt igen.

Ja, det var måndag till fredag det. Det är mannens tur att lägga så jag tar mig en stund framför datorn.

Trevlig helg!

Nattning

Alltså det här med nattning... Vem kunde tro att det skulle vara ett sådant ståhej? Lilla V la vi utan bekymmer tills han var 1,5 sedan började han och krångla. Det tog evigheter. Man fick ligga bredvid. Klappa på rygggen.

Sedan när lilla stjärnan skulle födas bestämde vi att så här kunde vi inte ha det. Han måste ju kunna somna själv. Efter några kvällar med gråt och tandagnisslan gick det bra. Två veckor, sedan blev han sjuk och så kom lilla stjärnan. Och hans värld blev uppochnervänd.

Lilla stjärnan har också gått lätt och lägga fram till ungefär 1 års ålder. Sedan hände något. Hon pratar, skriker, kastar sig av och an. Kastar ur saker ur sängen och gör allt för att inte somna. Ju längre tiden går desto mer stressad blir jag. Kanske känner hon det på sig....

Jag har inget emot att leka med mina barn i timmar, läsa samma saga eller sjunga samma sång 100 gånger. Men de här långdragna nattningarna kan jag klara mig utan...

Published with Blogger-droid v1.7.4

En god gärning och tanken som inte vill försvinna

Min kollega M är tjänstledig i 3 år. Hennes man har fått jobb på ambassaden i Addis Abeba, Etiopien. Hon är med och jobbar som volontär. 4 gånger om året kommer de hem till Sverige och har då möjlighet att ta med sig saker tillbaka. Eftersom M själv delar ut dessa så vet man ju att sakerna man ger kommer direkt till barnen utan mellanhänder. Det känns bra. Jag tänkte att barnkläder och leksaker orde kunna vara på sin plats. Så nu har jag rensat och fått ihop både kläder, skor och leksaker. Helt klart en win-win situation, M får göra barnen i Etiopeon glada och vi får en källare som det blir lite bättre ordning i.

Rensar och sorterar glatt i alla kartonger märkta med olika storlekar. Det går fint. Ju större kläder desto lättare att sortera bort. Sedan kommer jag till en låda med kläder storlek 56, mammakläder och amingsbehåar och amningströjor. Jag börjar gå igenom dessa pyttesmå kläder och känner - NEJ! Jag är inte redo! Jag är inte redo att ge bort dessa. Dels för att det finns så många minnen kopplade till dem och dels för att den här tanken på ett tredje barn inte vill lämna mig i fred. Den finns där hela tiden och då och då gör den sig påminnd och nu ikväll när jag satt med alla dessa kläder så blev den extra stark. Jag vet, jag borde släppa den men jag kan inte. Inte riktigt än.

Intressant möte

Idag var det dags för mig att träffa en medsyster. En 38-årig Maria som förlorat sin mamma i samma hemska cancer som tog min mammas liv. Vi träffas över en middag som vilka två kompisar som helst. Ingen runtomkring vet att det som har fört oss samman är att vi båda förlorat våra mammor i bukspottskörtelscancer.

Att vi båda känner att det känns skönt att prata med någon "likasinnad". Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Barn, jobb, om vår gemensamma vän som bor alldeles för långt bort. Och så det som har fört oss samman CANCER. Vi pratar, jämför, sitter tysta emellanåt, gråter en skvätt. Och minns våra fantastiska mammor, barnens fina mormödrar, våra pappors livskamrater som tagits ifrån oss alldeles för tidigt...

Återigen känns det så jävla orättvist. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer frågan tillbaka. Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4

It's been forever...

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev (kanske inte riktigt men det känns så eftersom jag förut var en betydligt flitigare bloggerska). Och vad är det som händer då? Ja, det kan man undra förutom att jag kan konstatera att det känns som om jag inte hinner med NÅGONTING. Och vad är det jag ska hinna med då. Allt mellan himmel och jord tänker jag. Jobbet har tagit en massa tid den senaste tiden. En STOR offert skulle in och jag var ansvarig säljare. I fredags var den klar och den postades och mailades. Helt slut på fredagen. Slocknade på soffan vid 20 och sov till 10 nästa dag. Tror att jag behövde sova...

Vidare vill jag hinna träna, jag tror att det är det som gnager mest. Mitt medlemsskap på gymet. Ska jag behålla eller säga upp? Jag menar det är ju inte direkt gratis. Men om jag säger upp det lär jag ju inte träna mer. Just nu tränar jag INGENTING. Det känns inte bra, varken ekonomiskt eller kroppsligt. Innan barnen föddes hade jag tränat regelbundet i 10 år. Och då var det minsann inget träna då och då utan då var det hårdträning 6 dagar i veckan. Tills jag träffade mannen då drog jag ner lite men i alla fall minst 3 dagar i veckan. Under graviditeten med lilla V tränade jag både spinning och pilates långt in i graviditeten. Kom väl inte riktigt igång ordentlig mellan graviditeterna men lite träning fick jag in. Och sedan Stella kom - inte mycket! Så klart har mammas bortgång med det att göra men nu känns det som om jag inte kan skylla på det längre...

Jag MÅSTE ta tag i detta. Måste fatta ett beslut - should I stay or should I go?

Mors Dag

Igår var det Mors Dag igen. Min tredje som mamma och min andra utan mamma. Förra året hade vi haft begravning men ännu inte gravsättning och därför ingen plats att gå till. I år fanns ju gravstenen på plats och jag fick besöka mamma där.

Jag hade med mig en bukett vita rosor som jag satte på graven. Jag satt där en bra stund. Det var en vacker kväll med solsken och fågelkvitter. Jag önskade att vi hade fått sitta på balkongen hemma hos mamma och pappa och fika... Och även om det inte blir bättre av att grubbla - hur kan man inte låta bli att tänka att det orättvist? Att den här verklighetskänslan då och då kommer som ett slag i magen och en panikkänsla i kroppen. När ska den försvinna? Kommer den någonsin att göra det?

Jag fick förstås också uppvaktning av man och barn. Frukost på sängen, fin blomma och teckning som lilla V hade gjort. Men ändå kan jag liksom inte riktigt njuta av den här dagen. Jag har ju ingen mamma att uppvakta. Mammas sista Mors Dag minns jag tydligt. Vi hade kommit hem från Turkiet, flera timmar försenade kom vi hem på morgonkvisten. Mamma och pappa var på Arlanda och hämtade oss. Jag sa till mamma att jag jag skulle komma ut senare och jag minns att hon sa att jag inte behövde det om jag var trött. Det är klart jag kommer sa jag. Jag är så glad att jag åkte trots att jag var trött. Men då var jag också fylld av den där tacksamheten att jag fick ha henne hos mig ännu en Mors Dag. Trodde inte då att det skulle bli den sista...

Pricken

Ja, man får väl sägatt vi hade lite tur i oturen... Kalas i lördags, allt frid och fröjd. Sedan när vi vaknade på söndagsmorgonen såg jag att lilla V hade två prickar på halsen. När vi kom ner såg jag att han hade två i ansiktet coh sedan var det som om en explosion... Och vi förstod att nu var det vattkopporna som hade kommit på besök. För varje gång man tittade på honom så att det kommit nya prickar.

Jag tyckte han hade mycket prickar igår men idag när jag kom hem möttes jag av detta... Lilla älsklingen är fullkomligen FULL av prickar. Han är så duktig och försöker att inte klia. Han är pigg och glad trots alla kliande prickar. Han är tapper min lilla kille.

Som lite plåster på såren fick han idag gå till glassbilen och köpa knattepinnar för första gången.

Inte helt nöjd med att jag vill ta kort...

Lyckligt ovetande om att jag fortfarande har kameran framme

Kalasdags

I lördags var det så dags för 38-årskalas. Som tur var hade jag ju haft ledigt torsdag och fredag och hunnit fixa det mesta. Men som vanligt blev det stressigt och allt var inte klart när de första gästerna kom... Vi bjöd på tre olika sorters paj, sallad och grahamsbullar efter det blev det jordgubbstårta. Kontrollfreaket i mig fick släppa taget och lilla V fick vara med och dekorera tårtan med jordgubbar.

Som vanligt var det fullt hus och det blev en trevlig dag med släkt och några vänner. Och vilken tur med vädret vi hade, vi kunde sitta ute och äta. Det underlättar verkligen. Annars blir det lätt trångt trots vårt stora hus. Jag fick som vanligt många fina presenter. Presentkort av olika slag. Bok. Nagellack. Sekatör. Trädgårdshandskar. Örhängen. Pengar till trädgårdshortensia. Mårbackapelargon (förra årets klarade inte vintern så finaste Tina såg till att jag fick en ny).

Jag är så tacksam för min fina familj, släkt och vänner. Trots att jag fick en sån fin dag så fanns tankarna på mamma där titt som tätt... Åh, vad jag önskade att hon hade varit där.

Mon hade kameran med sig så jag har lånat bilderna av henne (tack Mon)

Lilla stjärnan och jag

Jag skär tårta

Lite tid framför datorn

Total bloggtorka - jag vet. Det beror ju en del olika saker förstås... Den största boven är mina ögon. Jag blir väldigt trött i ögonen av att sitta framför datorn. Och eftersom jag gör det 8 timmar om dagen på jobbet så orkar jag inte när jag kommer hem (och jag vll inte blogga på jobbet). Sedan tiden och orken... Det är ju inte klokt vad man får lite tid med sina små älsklingar när man jobbar. Ett par timmar varje dag, det räcker inte för mammahjärtat. Jag vill ha mer, jag behöver mer. Jag behöver tanka närhet. Leka. Rita. Läsa sagor. Lyssna på lilla Vs alla funderingar. Titta på lilla stjärnan och alla de små "projekt" hon håller på med och faschineras av hennes envishet.

Nu har vi sommartid på jobbet, det hjälper till. Försöker kunna vara på jobbet strax efter 7 så att jag kan gå hem senast 15:30. Orken då, ja jag antar att det den hänger ihop lite med ögonen. Och även om nattningen av lilla V går betydligt bättre och fortare nu har jag så svårt att slita mig. Jag borde sitta på stolen bredvid sängen men jag kan inte låta bli att ligga kvar bredvid honom (skvallra inte får mannen). Så mysigt! Jag behöver vara nära honom.

Och när man sedan kommer ner från nattningen finns det liksom ingen energi kvar. En kopp te framför något TV-program. Plocka lite. Vika lite tvätt kanske. Ögonen blir bättre och förhoppningsvis orken också. Men tiden med barnen förblir den samma... Vänjer man sig vid detta? När lilla V var lika gammal som Stella är nu var jag redan gravid igen och visste att jag hade en ny föräldraledighet att se framemot. Nu känns det som om två-heltidsarbetande-föräldrar-och-två-barn-på-dagis-vardagen är i snabbt antågande. Jag vet inte, det känns vemodigt på något vis.

LASEK

Förra fredagen var det dags för den stora operationen. Efter närmare 25 år som glasögonbärare skulle jag bli glasögonfri. En stor dag, ett stort beslut, ett stort hål i kassan men något som jag funderat på ett bra tag nu. Och lägger man ihop alla pengar jag har spenderat, och kommer att spendera, på glasögon och linser kommer man nog ganska snabbt upp i den summan. Nu har det gått lite över en vecka efter operationen och jag ser riktigt bra! Bättre och bättre för varje dag som går. Det som fortafarnde är lite jobbigt är att sitta framför datorn, titta på TV och läsa. I morgon är första dagen tillbaka på jobbet. Jag kommer väl vara helt slut i huvudet när dagen är slut... Men jag får göra så gott jag kan. Och så frågan som alla har frågat - Gjorde det ont? Och, nej själva ingreppet kändes inte. Jag fick lugnande och lokalbedövning i form av ögondroppar. Men när bedövningen släppte var det inte roligt. Jag var dock förberedd på detta så det kom inte som någon överraskning. Jag har förväntat mig det värsta och det var nog tur det. Det var inte kul! De två första dygnen efter operationen var smärtsamma men det gick ändå bra. Tobias bor just nu hos sin mamma så jag kunde bosätta mig i hans rum i källaren och det var verkligen skönt. Mörkt och svalt. Och jag kunde hålla på bäst jag ville utan att störa någon... Men så klart var det värt det!

Så här snygg var jag två dagar efter

Lika som bär

Vad tycker ni, visst är de lika. 15 månader gamla på bilderna

Viggo 15 månader

Stella 15 månader

Dopdag

Idag är det 1 år sedan Stella döptes. Det här fina paketet fick hon utav gudmor Cecilia. Paketet innehöll bok, strumpor, reflex och hårspännen

Ett år av oändlig sorg och saknad

Påsken

Påsken då, ja den försvann lika fort som den kom. Det var verkligen skönt med ett par dagars extra ledighet. På Skärtorsdagen jobbade vi kort dag så jag bestämde mig för att jobba hemifrån på så sätt kunde jag hämta lilla V på dagis. Gissa om jag blev förvånad när jag möttes av en påskgubbe på gården. Lilla V och jag åkte till Plantagen och köpte blommor och sedan vidare till kyrkogården för att sätta lite påskliljor på graven. Lilla V var glad han fik hjälpa till och gräva bort gamla blommor och sedan sätta de nya i två vaser.
- Nu blir mormor glad i himlen, säger han. Ja, sa jag, det blir hon.

När vi kom hem fick lilla V måla ägg. Jag hade nämligen lyckats tappa det ägget han målade på dagis...

På Långfredagen var vi en sväng till farmor Christina. Där var även Cecilia och barnen. Lilla V och Alicia lekte och hade så himla kul. Roligt att de har så kul och leker så bra tillsammans nu.

Påskafton var vi bara hemma och fixade. Barnen invigde det nya badkaret. Rensade lite i lekrummet. Tina kom förbi med påskägg till de små. Klockan 15 var det hockeydags och då tog barnen och jag en promenad så att mannen skulle få lite lugn och ro... Vi tog en promenad till Coop och hämtade ut ett paket och handlade lite. Och så var det påskägg förstås, det blev solglasögon och såpbubblor i årets ägg.

Påskdagen var det dags för påskmiddag i Eneby. Hela gänget var samlat. Nancys föräldrar som skjutsat henne och lilla Tiago till Eneby stannade på fika. Vi andra stannade på middag också, det var trevligt och gott. Lilla V var i sitt esse hela dagen. Innan vi skulle åka dit tyckte jag det kändes så himla jobbigt. Den där panikkänslan att inte riktigt kunna andas infann sig igen, det var faktiskt länge sedan jag kände så. Men de där tillfällena när alla är samlade hemma i Eneby är fortfarande så jobbiga. Jag går som på nålar, svårt att slappna av att njuta av att vi alla är tillsammans. Blir helt slut när jag väl kommer hem och kan slappna av.

Annandag påsk var mannen borta och gjorde en massa ärenden. Hjälpte Malin att flytta en soffa, köpte en ny säng till lilla V och slutligen flyttade han lilla Vs gamla säng hem till Cattis så Malin kan sova i den när hon är i Märsta. Barnen och jag var hemma och fick finbesök av finaste Tina. Stella sov och jag passade på att ta en powernap när Tina kom. Vi fick en härlig dag tillsammans med pusselbygge, lek och fika. Den bästa avslutningen på en fin påskhelg.

Sista mötet med mamma

Hela dagen idag har jag tänkt på att det idag är ett år sedan jag såg min mamma i livet sista gången. Anledningen till att jag inte skrev något om detta förra året var av respekt för mamma - hon hade inte berättat att hon fått ett återfall. De enda som visste var pappa och jag.Jag frågade flera gånger om hon inte berättat för min bror. Nej, det var inte läge sa hon. När är det läge att tala om att man har obotlig cancer, tänkte jag men sa förstås ingenting.

Det var väl egentligen som vilken söndag som helst. Mannen var bortrest på konferens och väntades hem på kvällen, mamma var barnvakt åt lilla V och jag var på au-pairlunch i stan och hade med mig Stella. Visst var mamma lite skruttig men tillräckligt pigg för att passa lilla V och då trodde vi ju att det var någon infektion eftersom hon hade feber. Efter lunchen i stan åkte jag till Arlanda och hämtade mannen, innan det hade jag pratat med mamma och vi hade bestämt att vi skulle äta middag där. - Orkar du? minns jag att jag frågade. Jo, hon orkade, sa hon.

Vi åt en god middag, mammas goda lasagne. Hon kändes lite piggare än dagen innan och hon åt middag. Efter ett par timmar säger vi tack och hej då. Jag minns det så tydligt, vi stod där i hallen och sa - Vi hörs i veckan! Ses vi inte innan så ses vi på dopet...

Det var vad vi trodde då. Vi hade ingen aning om att det var sista gången vi skulle ses. Två dagar senare var hon död... Även om ju dödsfallet kom som en chock så hade jag ju, sedan ett par veckor tillbaka, förstått att hon kanske bara hade några månader kvar att leva. Men jag hade ju sett framför mig att hennes sista tid skulle spenderas på sjukhus och att hon skulle vara jättedålig. Nu var det ju som vilken gång som helst vi hade hälsat på. Jag är tacksam att vi fick den här söndagen, att lilla V och hon fick spendera den här söndagen tillsammans. Att det fick bli ett "hejdå och vi ses igen" som ett sista farväl. Helt odramatiskt - helt i stil med den person min mamma var.

Mamma och lilla V nästan precis ett år efter operationen, fortfarande frisk och pigg

3-årskalas

I söndags var det så äntligen dags att fira lilla V, det först planerade kalaset fick vi ju ställa in pga magsjuka... Men nu så, var alla friska.

Som vanligt blev huset fullt av folk, släkt och vänner i en salig blandning. Födelsedagsbarnet hade ett kul kalas med kompisarna Noah och Alfred, det var verkligen full fart på grabbarna. Man märker att de leker mer och mer med varandra nu och att de hittar på lekar, jättekul!

Lilla V var jättenöjd med sitt kalas och alla fina presenter. Favoriterna var en dinosaurie från Noah och Safariduplo från morfar.

Blåser ut ljuset

Öppnar bästa presenten från morfar

Tack alla som kom och firade våran lilla V

Två små mirakel

Välkomna till världen Maja & Emilia! Maria och Henriks tvillingar som valde att komma redan nu, 6 veckor för tidigt. Så fina, så fina.

När jag förstod

Eftersom årsdagen av mammas bortgång närmar sig är det så mycket som snurrar i huvudet. Det känns som om den här tiden förra året är så himla starkt förknippat med mamma och det som kom att bli hennes sista veckor i livet. Just den här dagen minns jag så tydligt. Det var dagen vi skulle få ännu ett röntgenbesked.

Jag minns att barnen och jag var hos farmor Birgit. Jag ville bara att tiden skulle gå så att jag skulle få veta. Hon skulle ringa så hon. Men hon ringde inte och till slut kunde jag inte hålla mig och ringde själv. Och pratade med pappa som berättade att mamma skulle påbörja en ny behandling. Jag fattade ingenting. För lungorna undrade jag. Nej för bukspottskörteln säger pappa. I den stunden förstår jag att sjukdomen kommer att vinna. Jag kommer att förlora min älskade mamma alldeles för tidigt.

Jag visste sedan tidigare att de flesta lever ca 4 månader efter besked. Jag inser att hon inte kommer att få uppleva Tiagos födelse... 4 månader tänker jag, vi måste ta vara på tiden. Vad jag inte vet då är att cancern kom tillbaka i november, det har redan gått 5 månader.

Vi fick 15 dagar...

Falling in love again

I onsdags fick jag min första födelsedagspresent, två månader för tidigt, det ni! Det var finaste Tina som tog med mig för att se Rikard Wolffs föreställning Falling in love again på hemmaplan, han kom till Kulturum här i Märsta.

Rikard Wolff har varit en utav mina stora favoriter sedan i början av 90-talet. Jag har sett många föreställningar och plågat min familj med hans musik, som i allas öron kanske inte är skönsång... Nu var det längesedan jag såg honom så det var verkligen på tiden.

Och det blev förstås precis så bra som jag hoppats och trott. En fantastisk föreställning, en livshistoria blandat med musik.

Tack finaste vännen för en fantastisk kväll och tack för lånet av bilden nedan

11 månader

Lilla Vs födelsedag sammanföll med 11 månaders dagen av mammas död. Av den anledningen blev det här en dag full av känslor och klump i halsen. Lilla Vs tvåårskalas var det sista familjekalaset mamma var med på och exakt en månad senare var hon borta. Då visste vi inte ens att hon var sjuk och än mindre att det var så kort tid kvar.

Jag ville åka till graven idag så jag begav mig dit efter jobbet. Det var jobbigt men kändes bra. På något vis kändes det som om hon fick bli en del av lilla Vs födelsedag på det viset.

Jag har ingen bild på lilla V och mamma från förra årets kalas men en bild på Stella och mamma har jag. Den sista...

Hurra, hurra, hurra för lilla V idag

Jo, lilla V har gått och blivit ganska stor men oavsett så kommer han alltid att vara lilla V för mig...

Idag var det så dags för honom att fylla år. Både han och Stella sov faktiskt när mannen, Tobias och jag kom sjungande med frukostbricka och paket. Lilla V som är en förståndig 3-åring bestämde sig för att det var bäst att äta frukost innan paketöppning... Han åt i lugn och ro och kom sedan på att han skulle öppna paket. Han fick en stor Duploplatta, en film, en bok och slutligen det hade hade sett fram emot mest - Duplosetet Mack på väg från filmen Bilar. Han blev så glad, så glad.

Sedan var det dags för mig att åka till jobbet. När jag kom hem hade födelsedagsbarnet beställt korv och potatismos till middag. Sedan blev det glass till efterrätt till fikat (trots att jag jagat runt halva Märsta efter bakelser...)

Och så de obligatoriska bilderna, en nyfödd och en treåring. Ser ni några likheter?

Snart 3 år

I morgon fyller lilla V 3 år! Presenterna är inslagna och jag vet att en utav dem kommer göra honom till världens lyckligaste lilla kille.

Jag kan inte fatta att det har gått 3 år! För nästan exakt 3 år sedan hade jag vid den här tiden precis ringt till BB. Tagit mina 2 alvedon och min vetekudde och krupit i säng. Sedan gick det undan, mindre än 3 timmar senare hade mannen och jag precis mött vår vackra prins. Och hela världen stod still. Vilket möte och vilken känsla. Som ingen annan. Och ingenting blir sig likt. Ett nytt liv började, för honom och för oss.

I morgon börjar vi dagen med frukost på sängen och paket.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Melodifestivalfinal och fina minnen av mamma

Så här i Melodifestivaltider tänker jag mycket på mamma. Hon älskade all sorts musik och tyckte, precis som jag, att Melodifestivalen var något man såg fram emot varje år. Och vi pratade flera gånger om att vi skulle vilja gå och se den live. Sagt och gjort, för tre år sedan hade mamma fått biljetter till genrepet i Globen. Det var samma år som lilla V skulle komma till världen. Lilla V var beräknad den 15 mars och genrepet skulle äga rum den 13 mars. Jag var ju säker på att jag skulle gå över tiden och att jag skulle ha någon bebis innan den 15 såg jag som helt omöjligt. Så visst skulle vi gå, sa jag till mamma... Nu bestämde sig ju lilla V sig för att inte alls vänta till den 15 utan tittade ut redan den 12 och det blev inget genrep för mig. Mamma fick ta med sig pappa istället. Och jag fick titta på finalen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Men varken mamma eller jag var särskilt ledsna för det... Vi hade ju fått världens finaste prins.

Varje deltävling har jag funderat på vilka låtar mamma skulle gillat. Vad hon skulle tyckt om de bidragen som har gått till final osv. Sådana saker som vi alltid annars har avhandlat efter varje delfinal. Jag är i alla fall ganska så säker på att hon verkligen hade gillat Loreen. Och det gör jag med. Jag håller på henne ikväll. Jag gillar låten, jag blir glad av den och det ska man väl bli av en låt med den titeln - Euphoria

Heja Loreen!

Dopet

I lördags var det så dags för dop. Tiago Elias Sonesson skulle döpas i Katolska kyrkan St Lars i Uppsala. Trots att vi hade gått om tid var jag förstås stressad... Men vi kom iväg i tid och kom i god tid till kyrkan. Jag har varit på ett katolskt dop tidigare men kommer faktiskt inte ihåg så mycket av det. Det var ju förstås lite annorlunda än det dop vi är vana vid från Svenska kyrkan. Själva ceremonin börjar utanför kyrkan där föräldrar och faddrar får svara på några frågor. Sedan görs korstecken på barnet. Efter det går hela sällskapet in i kyrkan. Sedan följer en predikan och då sitter alla ner i bänkarna. Sedan är det dags för själva döpandet. Alla går tillsammans fram till dopfunten. När barnet väl är döpt så byter man till dopklänning, så innan man är döpt har man alltså vanliga kläder.

Allt gick mycket bra. Tiago var gald och nöjd under hela ceremonin. Efter dopet bjöds det på en fantastisk buffé som Nancys mamma Jojo hade gjort.

Stolta föräldrar med finaste Tiago

Dags för ombyte till fina dopklänningen med hjälp av föräldrar, mormor och moster/fadder Marina

Stolt fadder med nydöpt Tiago

Så här glad var Stella när hon kom på att det var fin akustik i kyrkan

Den 23 februari - en historisk dag

Idag är det en historisk dag, en ny lite prinsessa är född. Kronprinsessan och prins Daniel har fått en liten dotter. Det är konstigt hur man reagerar, det är ju inte så att jag känner föräldrarna i fråga... Men jag satt här vid TV:n i morse och väntade med spänning på beskedet. Och när prins Daniel berättade att den lilla var född kom tårarna. Och varje gång klippet visas på TV:n tåras mina ögon. Det är väl något som kommer med mammaskapet, att man blir så känslosam när barn föds, vare sig man känner de eller inte. Och så minns man ju själv hur det var, den där första gången. Och nu är kronprinsessparet där, på BB och lär känna det lilla livet. Underbart!

Och den 23 februari står det Torsten i almanackan och det betyder att lilla V har namnsdag. Namnet har han fått efter min fina farfar Torsten som föddes denna dag 1919. Hade han levt idag skulle han alltså ha fyllt 93 år idag om att han hade levt.

I och med den lilla prinsessans födelse kommer lilla V att få ha flaggdag både på sin födelsedag och namnsdag. På hans födelsedag har nämligen Victoria namnsdag.

Välkommen till världen lilla prinsessa och grattis till de stolta föräldrarna

It's a small world

Igår var det så dags för MeandI träff hemma hos Helena. Som vanligt en massa fina kläder. Några saker var redan slut i de storlekar jag ville ha men det kanske vara lika bra det...

I alla fall, var där en tjej som såg bekant ut. Hon presenterade sig som Helena. Tänkte inte mer på det. Men efter visningen kom hon fram och frågade vad jag hette igen. Och då så hon - Visst har vi varit au-pairer i San Francisco samtidigt?! Och visst var det så. Vi hade träffats i USA för 15 år sedan och nu sågs vi igen, i ett vardagsrum i Sigtuna. Lustigt.

Ibland är världen verkligen liten....

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bebisgos

Idag begav vi oss äntligen till öppna förskolan. Lilla V lite besviken över att inte Noah kom men det gick bra ändå till slut.

Både lilla V och Stella lekte i vanlig ordning och bryr sig inte alls om var deras mamma är eller är vad hon gör ;). Och då passade jag på att sno åt mig en stund med en alldeles färsk liten Nils. Tre veckor gammal. Och ungefär lika stor som Stella var för ett år sedan. Gissa om jag var lycklig? Och mamman till lilla Nils minst lika glad. Hon fick tid att måla med sin tvååring och dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Åh, jag kan inte hjälpa det men det suger i magen varje gång jag ser en sådan där liten. Jag är galet förtjust i bebisar. Ju mindre desto bättre. Och det är ju ingen hemlighet att jag drömmer om en "trea". Men mannen som ju faktiskt har fyra (!) barn nu är inte lika entusiastisk... Och man måste visst vara två...

Hedersuppdraget

Igår ringde lillebror och frågade om jag ville bli Tiagos gudmor (eller fadder heter det visst nuförtiden). Jag var inte sen att tacka ja. Känner mig hedrad. Det känns högtidligt på något vis.

Den 25 februari döps Tiago Elias Sonesson i Katolska kyrkan i Uppsala. Och jag kommer att stå där framme vid dopfunten tillsammans med stolta föräldrar och två till stolta gudföräldrar/faddrar Jean och Marina.

Rädda mig ur bacillträsket

Nej, nu är jag faktiskt trött på det här. Brukar inte vanligtvis gnälla så mycket. Men nu känner jag mig faktiskt gnällig och tycker faktiskt att jag har rätt att vara det också... Alltså, jag kan konstatera att januari och februari är riktiga sjukdomsmånader här i huset. Förra året hade vi bara en sjukling men nu har vi ju två... Lilla V blir smittad på dagis och är sjuk en vecka och sure enough blir Stella sjuk. Så blir det en vecka på dagis och en vecka hemma för lilla V men för mig blir det hemma hela tiden eftersom de löser av varandra. Och så lyckas jag bli sjuk på helgerna... Jag vill ut, jag vill träffa andra vuxna och lilla V vill träffa sina kompisar och gå till öppna förskolan.

Tankarna leder osökt på de familjer som har svårt sjuka barn som tvingas leva isolerade på sjukhus och/eller hemma under långa perioder. Hur orkar de?

Snälla, snälla bacillguden låt oss vara friska nu mina sista veckor som mammaledig. Inget mer snor, hosta, feber eller magsjuka. Jag vill ju göra lite roliga saker innan jag går tillbaka till jobbet. Gå på öppna förskolan, träffa lite kompisar och så.

Mammasaknad

Jag saknar mamma alla dagar. Vissa dagar mer än andra. Det har varit några sådana dagar nu, då jag saknar henne mer. Det har varit ett par veckor med febriga, klängiga barn. Själv har jag också varit lite dålig.

Igår hade jag två barn som låg på golvet och grät och ropade - Mamma! Och det var precis vad jag också ville göra... Jag hade behövt henne, bara få beklaga mig lite. Få lite medkänsla och lite stöd, så där som bara mammor kan ge en.

Åh, vad jag saknar henne!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Klåfinger

Alltså Stella är mer än lovligt klåfingrig. Hon är på ALLT! Sätter på spisen, diskmaskinen. Går in på toaletten och rotar runt i papperskorgen och undersöker toaletten på samma gång. Jag är inte van vid detta... Lilla V rörde ingenting alls. Allt som stod framme innan vi fick honom stod kvar när han började röra sig. Nu däremot, måste allt flyttas. Dessutom är hon ju lång så hon når ju allt. Lång och så försedd med en rejäl portion envishet så når man långt.

Så nu börjar vårt hem se aningen "avklätt" ut. Blommor i fönstren blir allt färre. Så om man åker förbi här kan man nog undra om vi ska till och flytta. Men man kan ju inte ta undan ALLT. Och hur många gånger kan man säga - aj, aj eller - Nej! till en ettåring för att de ska förstå.

Allra argast blir hon när hon inte får leka med min mobiltelefon. Då blir det ramaskri vill jag lova. Envis som synden är hon min lilla tjej.

Familjen Annorlunda

Ja, jag tittar på Familjen Annorlunda. Har så gjort i ett par säsonger. Och nu har det alltså börjat igen. Hem från simningen för att bänka mig med middagen framför TV:n. Vet egentligen inte riktigt varför jag faschineras av dessa familjer med alla dessa barn. Är det för att jag tycker att mitt liv som mamma är en piece of cake jämfört med de här familjerna? Jag tror jag faschineras av hur de får ihop det. Jag undrar hur det ser ut när kamerorna stängs av. Jag har svårt att förstå att man säger att man vill ha 10 barn. Man kan omöjligt ha tid för 10 barn. Om jag känner att inte jag räcker till, hur känner då de mammorna? Antar att de har ett helt annat tankesätt och annan inställning till saker och ting än vad jag har... Lotta Gray skriver så här på sin blogg: "Det som är så fint med dessa röriga och stora familjer är att människor som jag, med kontrollbehov och kläder vikta efter färg och som får dån dimpen om saker och ting ruckas på får lite andnöd när jag ser detta. Men det ger mig perspektiv och en inblick i hur fantastiskt olika vi alla är i våra familjekonstellationer."

Det är lite så jag också känner...

Feber

Vi är inne på tredje dagen med feber och snor här. Båda små. Aldrig kul när de små är sjuka. Jag känner mig instängd. Lilla V vill ut och åka pulka. Men han orkar inte det. Han är rätt slut. Lilla stjärnan är rätt pigg men så himla snorig och inatt var det INTE roligt. Hon kunde inte komma till ro. Somnade och sov i två minuter och sedan var det gråt igen och så där höll det på i timmar... Behöver jag nämna att jag är trött? Nu sover hon igen och jag har duschat och druckit en massa kaffe och börjar känna mig som en människa igen.

Trots baciller fick vi besök av finaste Tina igår. Vi var så glada alla tre :). Vilken tur att vi har en kompis som inte är rädd för barnbaciller. En del är ju sjukt nojjiga när det gäller sådana. Det är klart har man bebis eller är kroniskt sjuk vill man förstås inte utsätta sig för elaka baciller i onödan.

Vi håller tummarna för att det vänder nu. På fredag fyller farmor Birgit 86 år och då vill vi ju åka dit. På lördag-söndag ska mannen och jag göra att nytt försök att komma iväg till Rånäs Slott. Förra gången fick vi ju avboka för att vi inte lyckades få någon barnvakt.

En annorlunda vecka

Veckan som gått har varit annorlunda. Operation badrumsrivning började förra torsdagen. Så sedan dess har vi hållit oss borta från huset på dagtid. Denna vecka har vi gått vid 8:30 tiden och inte kommit hem förrän 17 tiden. Tack och lov för öppna förskolan, familj och vänner. Lilla V har gillat detta skarpt. Han har fått leka med kompisar, åka till morfar, hänga på öppna förskolan mer än vanligt. Stella har inte heller tyckt så illa om det tror jag. Jag har väl tyckt att det har varit lite jobbigt men ändå OK. Gissa om jag har promenerat mycket. Men jobbigt ändå att inte kunna vara hemma. Det är ju lite och tänka på när man ska packa ihop den lilla familjen varje dag. Men det har gått bra.

Igår var det klart. Farbrorn (som lilla V säger) var bara här och städade och vi kunde vara hemma. Ingen bilning eller annat slamrande. Ljuvligt! Dagen till ära fick vi besök av finaste vännerna Angelica och Rebecka med småkillarna Vincent och Hugo. Det lektes i flera timmar. Mammorna åt lunch och fikade och avbröts i alla samtal som påbörjades ;). Stella fick fina kläder och hårspännen i present. Helt slut somnade hon utan middag och välling i mitt knä klockan 18. Det tar på krafterna att ha killar på besök ;)

Stella 1 år

Idag fyller vår älskade lilla stjärna 1 år. Det är ju inte klokt att det har gått så fort. Jag kan inte förstå att det var ett år sedan som jag låg på Ackis med en alldeles färsk liten Stella på bröstet... Och nu är hon stora damen. Världens finaste lilla tjej med en stor portion envishet och en vilja av stål. Ett glatt humör. En MYCKET god aptit. Och hennes stora idol är förstås lilla V, hon älskar när han busar med henne. Hon klappar händerna, säger - Mamma - Pappa - Titta. Hon tar sig fram på sitt alldeles egna sätt.

Hon är vårt solsken!

Då, den 16 januari 2011 alldeles färsk

Nu, ett år gammal. Firar med leverpastejsmörgås med ljus

Grattis bloggen 2 år!

Idag fyller bloggen 2 år. För 2 år sedan bestämde jag mig för att göra det jag länge funderat på, att starta en blogg. Sagt och gjort. Det har gått upp och ner, skrivits mycket och skrivits lite. Skrivits om än det ena och än det andra. Skrivit av mig om oron över mammas cancer och mammas bortgång och sorgen efter henne. Skrivit om mina underbara barn och fina vänner. Lite om mitt jobb. Lite om simskolan. Ja, lite av varje alltså.

Ibland har jag funderat på att lägga ner men något har fått mig att fortsätta. Jag vill inte att det ska bli något jag "måste" göra. Det ska vara något roligt. Och det är det och välbehövligt. Så jag fortsätter ett tag till och hoppas mina trogna läsare fortsätter att läsa. Även om jag skriver för min egen skull blir jag ju så glad när jag får en och annan kommentar.

Kalasförberedelser

Idag har hela dagen gått åt till att förbereda lilla stjärnans 1-årskalas. Det har plockats, städats, bakats, handlats, hämtats ut paket.

Barnen har uppfört sig exemplariskt och vi har fått det mesta gjort faktiskt. Vi har dragit ner på antalet kakor till detta kalas. När vi firade mannen och Tobias bakade vi så mycket att vi fortfarande har kakor kvar i frysen. Så den här gången får vi hoppas att det räcker...

Imorgon smäller det. Hela tjocka släkten och några utav vännerna kommer och firar den lilla som fyller 1 år på måndag. Jag ser fram emot kalaset men samtidigt känns det jobbigt. Att fira Stellas första födelsedag utan mamma. Hon fick vara med och fira lilla V två gånger. Det här blir första firandet av något av barnen utan henne. Det känns så sorgligt.

Men det ska bli ett fint kalas för älskade lilla stjärnan förstås. Lilla V ser fram emot att "alla" ska komma och vill att jag gång på gång ska räkna upp de som kommer.

Det blir full fart imorgon mina vänner!

Tillbaka till vardagen

Idag var det tillbaka till vardagen igen. Lilla V har varit ledig från dagis sedan den 14 december och idag var det dags igen. De senaste dagarna har han pratat mycket om dagis, sina kompisar där och sina fröknar. Han har längtat till dagis. Det känns som ett mycket gott tecken. Det känns skönt i hjärtat.

Vi har haft en skönt jullov. Vi har lekt massor. Byggt pussel, lego, järnväg, klossar, läst böcker. Lekt med kompisar, kusiner, far -och morföräldrar. Slöat och gått i pyjamas halva dagarna.

Jag inleder mina två sista månader som mammaledig. Medans Stella sover så tar jag en kopp kaffe innan operation rensa badrum börjar. Imorgon kommer de, hantverkarna. 7:30 kommer de och börjar riva... Ser fram emot ett alldeles nytt badrum men inte resan dit och inte prislappen...

Den här dagen förra året

Just den här dagen förra året minns jag så tydligt. Det var min sista dag på jobbet innan föräldraledighet #2. Jag hade jobbat alla mellandagar för att lämna över till min kollega A. Den här dagen gjorde jag det allra sista. Jag minns att jag lämnade kontoret med lätta steg. Jag var så redo att gå hem. Tung och trött. Jag ville vara säker på att jag fick lite ledigt innan bebis kom. Och tur att jag gick hem när jag gjorde eftersom hon kom 9 dagar tidigare än beräknat...

Det var halvdag på jobbet. Lilla V var hemma med mina föräldrar. Jag passade på att åka hem till Angelica och lilla Vincent (som då bara var 2,5 månad). Sedan begav jag mig hemåt. Vi bjöd mamma och pappa på middag som tack för hjälpen med barnvakt.

Nu ett år senare är den lilla bebisen som var i magen då en liten tjej på snart ett år och det är snart dags att gå tillbaka till jobbet. Det är inte klokt hur fort tiden går...

Är det nu det börjar?

På bara ett par veckor har jag fått höra rykten att 4 par i vår bekantskapskrets ska separera/skilja sig. 2 vet jag helt säkert. Och även om det inte är nära vänner till mig så kan jag liksom inte sluta tänka på det. Det känns sorgligt. Det är barn inblandade.

Är det nu det börjar tänker jag. Är det nu det börjar knaka i fogarna i bekantskapskretsens förhållanden/äktenskap? Nu när många har varit tillsammans i över 10 år. 15 en del.

Jag hoppas verkligen att det inte är så att det bara "slumpar" sig så att det händer just nu och att det inte blir fler.