Årskrönika 2011

Jaha, då var det väl dags att summera året som gått. Ett konstigt år. Ett år som på flera sätt har varit det bästa och det värsta. Låter ju konstigt men så är det faktiskt. Ett år som i mångt och mycket känns som ett år som bara gick. Som om jag helt har glömt bort vissa saker. Vad var det som hände? Vad har jag gjort hela året? Jag som brukar ha stenkoll på allt har glömt en massa saker och tappat bort grejer... Det här var ju året som jag bara skulle vara hemma och mysa med bebis och tvååring. Det blev ju förstås en del av det med men det mesta har ju tyvärr präglats av mammas bortgång.

Förra året gjorde jag en tio i topp lista. Känns inte riktigt på sin plats i år... Det får bli månad för månad istället.

Januari: Den 2 januari föds äntligen lilla Hugo. Den 16 januari, 9 dagar innan utsatt datum, föds den finaste lilla flickan som får namnet Stella. Storebror reagerar kraftigt, världens gulligaste mot Stella men världens argaste mot oss... Bergvärme installeras dagen efter Stellas födelse.

Februari: Flyter på och sakta men säkert börjar vi alla kommma in i livet som en familj med två små barn. Lilla V lugnar ner sig och börjar bli sitt vanliga jag igen. Farmor Birgits syster Margit går bort 93 år gammal. Malin och Marcus lilla Alma kommer till världen.

Mars: Vi firar lilla Vs tvåårsdag tillsammans med släkt och vänner. Massor av födelsedagspresenter till den lilla mannen. Moster Margit begravs och då vet vi inte att nästa begravning vi kommer att gå på är mammas... Den 23 mars får jag reda på att mammas cancer har kommit tillbaka och jag förstår att hon inte kommer att klara sig. Det är inget vi säger rakt utan men jag förstår ju att det är så det är. Jag börjar räkna för att komma fram till hur länge hon kommer att finnas kvar. De flesta med cancer i bukspottskörteln lever ca 4 månader från det att de har fått sin diagnos. Kanske till sommaren tänker jag... Vad jag inte det då är att mammas återfall kom redan i november och det alltså redan har gått 4 månader... På något sätt försöker jag hantera detta. Men jag tänker hela tiden på att mamma kommer att dö. När vi ses analyserar jag allt hon gör. Tittar om hon äter. Om hon är gul. Om hon gått ner i vikt. Så fort telefonen ringer hoppar jag högt. Jag har nerverna utanpå kroppen och mår skit.

April: Den 12 april 9:15 kommer samtalet. Jag är på Willys och handlar. Så fort jag ser att pappa har ringt förstår jag att något har hänt. Jag vet inte varför men jag känner det på mig - Mamma är död, säger han. Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet att jag ber någon ta hand om mina varor. Jag lyckas köpa bröstmjölksersättning till Stella för att jag tänker att nu kommer amningen gå åt skogen. Jag ringer mannen. Jag ringer Tina. Jag förstår ingenting. Död? Hur gick det till? Bara ett par dagar tidigare hade hon ju varit barnvakt till lilla V och bjudit oss på middag.

Lördagen den 16 april är Stellas dop planerat. Vi bestämmer att genomföra dopet som planerat. Tungt som attan. Men det blev bra - ljust och fint med världens finaste präst (som senare begraver mamma).

Pappa, Magnus, jag (och Stella förstås) besöker Radiumhemmet och träffar mammas läkare. En fantastisk man som berättar mer om mammas sjukdom. Vi förstår att vi har haft tur som fått ha mamma kvar så pass länge och vilken otrolig kämpe hon var.

Vi planerar begravning och allt känns bara helt overkligt.

Maj: Mammas begravning. Den värsta dagen i mitt liv. Värre än dagen hon dog. Nu blev det så definitivt på något vis. Sorgligt men så fint. Den finaste begravningsgudstjänst jag har upplevt. Prästen Annika som talade så fint om mamma, alla som var där och hedrade hennes minne och sist med inte minst alla pengar som skänktes till Cancerfonden.

Jag fyller 37 år. Vi firar som vanligt.

Anna och Tomas får en liten dotter de döper till Emma.

Juni: Tobias tar studenten! Stort kalas för släkten hemma hos oss. Midsommar firar vi hos Magnus och Malin i Sigtuna. Magnus fyller 40 på självaste midsommarafton. Jag vinner Charlotte Qvandts bok Du ser draken genom fönstret: om att förlora sin mamma och själv bli en En fantastiskt fin bok som jag läser och gråter. Finner ett stort stöd i boken och i Charlotte.

Juli: Mannen har semester. Vi gör inget speciellt. Tar dagen som den kommer.

Augusti: Vi inleder månaden med en underbar semester på Gotland tillsammans med familjen Evans. Vi bor kanonbra och har sån otrolig tur med vädret. Underbart!

Den 27 augusti föds äntligen underbara, efterlängtade lilla Tiago. 16 dagar över tiden. Som vi hade väntat! Världens stoltaste faster är jag och får träffa honom när han bara är en dag gammal.

Tillbaka till verkligheten, mannen börjar jobba och lilla V går tillbaka till dagis.

September: Ja, vad hände då? Inget revulotionerande vad jag kan minnas. Jo, vi upptäcker att vi har en vattenläcka i badrummet på övervåningen. Jag ser tusenlapparna få vingar.

Oktober: Nej, inget speciellt här heller... Mammas första födelsedag som död (det låter ju konstigt men ni förstår vad jag menar). Vi träffas och åker till kyrkogården tillsammans. Efteråt åker vi hem hit och fikar med tårta. Firar på ett annorlunda vis.

Vi firar två ettåringar Vincent & Oscar.

Lotta och Tobbes lilla Ebba föds. Det senaste tillskottet i au-pairligans bebisar.

November: En månad full av födelsedagar. Mannen fyller 43 år, Tobias 19 år, Malin 21 år och mormor 82 år.

December: Julmånad. Vi bestämmer att julen ska firas som vanligt, hemma i Eneby. Det känns konstigt med alla julförberedelser. Men det går och det blir ju jul trots allt... Och det blir en fin jul, den första utan mamma. Den första tillsammans med Stella och Tiago. Efter jul är jag helt slut. Alla spänningar som släpper misstänker jag. Mannen är hemma och tar barnen på nätterna och låter mig få sovmorgnar.

Årets sista dag firar vi tillsammans med goda vänner, nyårfest & 40-årfest i ett. Grattis Robert!

Gott Nytt år mina vänner! Jag önskar er allt gott för det nya året och för egen räkning hoppas jag på ett bättre år än det som gott!

Små saker som påminner

Sitter och skriver in födelsedagar i den nya almanackan. Kommer till den 24 oktober. Där skulle det ha stått Mamma 60 år. Men nu står det ingenting. Första året jag inte skriver något där. Jag minns att när jag förra året satt och skrev funderade över om jag "vågade" skriva in hennes 59:onde födelsedag. Sedan cancern kom in i våra liv har man ju liksom inte tagit dessa födelsedagar för givet. Den 59:onde födelsedagen skrevs in i almanackan men fick ju inte firas.

Konstigt på något vis, de små sakerna man gör som hela tiden påminner mig om det hemska. Att hon inte finns mer. Världens bästa mamma. F-n!

Hurra, hurra, hurra för världens bästa Tina idag!

Idag är det världens bästa kompis födelsedag! Tina fyller 37 år! Och dagen till ära fick JAG besök av henne och fick bjuda på lite födelsedagsfika :)

Jag har ju skrivit om Tinas och min vänskap massor av gånger. Vi har ju kännt varandra ända sedan lekis. Min äldsta och bästa vän och lilla stjärnans gudmor. Den bästa man kan önska sig. Hon är helt fantastisk på alla sätt och vis. Mina barn älskar henne. Och jag älskar henne. Hon har varit ett enormt stöd under mammas sjukdom. Mammas död. Och nu i sorgen efter mamma.

För att sammanfatta det hela - hon är allt man kan önska sig i en bästa vän och mer.

Stort grattis till dig allra finaste vän!

Julförberedelser - mentalt & praktiskt

Ja, nu är det onekligen snart jul. För oss blir det förstås en annorlunda jul i år. En jul full av saknad. Vår första jul utan mamma. Hur ska det bli? Jag brukar väl egentligen inte vara så stressad innan jul. Vi är ju aldrig här hemma utan är hos våra föräldrar och behöver aldrig ta med oss något. Men i år känner jag mig jättestressad men det är nog mer känslomässig stress än stress över allt som ska göras. För av det som ska göras är det mesta klart. De flesta klapparna är inslagna. Huset är pyntat. Julmaten är inköpt. Mannen köper gran imorgon (den ska förstås kläs också).

Men med känslorna är det mesta oklart... Men vi firar som vanligt i Eneby. Pappa tyckte att vi skulle göra som vanligt och jag är glad åt det. Även om det förstås inte blir "som vanligt" så blir det så nära som vanligt vi kommer. Det blir ju aldrig som vanligt igen. Första julen är värst säger de som har upplevt detta och det är ju säkert så... Vi kommer alla att träffas på kyrkogården och gå till graven och tända ljus. Jag både vill och inte vill. Tankarna kommer ju att vara hos mamma oavsett om vi åker till graven eller inte. Men jag är rädd att det ska bli så jobbigt. Men det är klart jag åker.

Samtidigt är det Stellas första jul, lilla Tiagos första jul och kanske den första julen som lilla V kommer att komma ihåg. Jag vill ju att den ska bli bra för deras skull. Inte att vi ska vara ledsna och bara tänka på mamma och det som kunde ha varit.

Jag har en konstant klump i halsen, en känsla av illamående som inte vill ge med sig.

Det måste bli en fin jul. Jag vet att mamma hade velat ha det så. Om inte för någon annans skull så för hennes.

Lilla stjärnan 11 månader

Idag fyller lilla Stella 11 månader. Vad hände? Tyckte nyss jag var gravid men hon har ju funnit hos oss snart ett år! Det är ju inte klokt. Jag njuter varje ögonblick och gläds åt hennes framsteg samtidigt som en del av mig saknar den lilla bebisen hon nyss var.

Vad gör hon då? Jo, hon går längs möbler, står upp korta stunder utan att hålla i sig, hon klappar händerna, hon säger något som låter som "titta" och "nä, nä, nä". Stoppar ALLT i munnen (utom napp. Hon älskar lilla V och vill alltid vara där han är (han är inte allid lika förtjust - Mamma, Stella förstör! hörs titt som tätt). Hon älskar sin välling och skriker som om någon satt kniven i henne när den tar slut.

Nybadad & glad

Inbrott i skötväskan, ertappad med handen i kexburken

Sötaste lilla V - tankar om mormor

Idag tittade lilla V och jag på bilder. Det var bla från Stellas första dagar. Där fanns ett kort när mamma och pappa sitter i soffan med Stella i knät. Då säger lilla V - Titta mormor har kommit ner från himlen. Vad säger man? Jag försökte förklara för honom att det var innan hon åkte till himlen men det förstod han inte riktigt... Och försöker också förklara att trots att mormor är på bilden så kommer vi inte att träffa henne igen men då säger han -Kanske, vi får se om vi träffar henne nästa gång.

Åh, mitt hjärta går sönder...

Hur trött kan man vara?

Jag känner mig helt slut. Jag kan inte sova på nätterna. Igen. Ett ganska vanligt förekommande problem i mitt liv. Barnen sover, mannen sover men jag är vaken. Har inga problem att somna men när Stella vaknar (och somnar om) vid 2:30 kan jag omöjligt somna om. Och man kan ju inte ta en sömntablett då eller kan man det? Sedan lagom tills att jag har slumrat till där vid 5:30 så ringer mamnnens klocka och lilla stjärnan att nu är det dags att gå upp... Då är jag på gränsen till medvetslös.

Nu har det varit många sådana här nätter och jag känner alldeles yr. Det kommer att bli en lång dag idag då lilla V är hemma från dagis. Mannen kommer hem lite tidigare då jag ska in till stan och handla de få julklappar jag inte har kunnat beställa på nätet. Thank God för nätshopping säger jag.

Hurra, hurra för Monica idag!

Idag fyller Monica 37 år. Välkommen i klubben och stort grattis önskar jag dig vännen!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Lucia

Finaste pepparkaksgubben

Ja, då var det lucia igen. I år med barmark och + 4 grader... Förra året var det luciafirande utomhus på eftermiddagen men i år var det inomhus på morgonen. 7:15 skulle barnen vara på plats färdigklädda och klara. Stressigt blev det men vi kom i tid. Någon frukost hann vi inte med, Stella fick förstås gröt och lilla V försökte jag få i allt möjligt men det var för tidigt och han var för uppspelt för att äta.

Mannen lämnade lilla V som inte alls gillade upplägget. Ledsen blev han och ville inte alls bli lämnad. Men det gick bra till slut. Vi fick plats på första parkett. I år bestod lilla Vs entourage av mannen, jag, Stella, Tobias, farmor, farfar och Anita. Morfar jobbade natt och kunde inte vara med. Luciatåget var jättefint! All heder till pedagogerna som har lyckats så bra. Ingen lätt uppgift att får ihop det där. Barnen var så himla duktiga, sjöng så fint, stod stilla och allt blev så bra. Lilla V sjöng inte (i år heller) men satt på sin plats på golvet och tittade med stora ögon. Efter luciatåget var det fika innan det var dags att gå hem.

Glad Lucia från mig och pepparkaksgumman

Ingen skam i kroppen

Man läser dagligenom orättvisor och människor som utsätts för hot, våldsbrott, våldtäkter, rån, överfall etc. Det man ganska ofta hör talas om är gamla som luras på pengar på olika sätt. Det gör mig alltid så himla arg och jag funderar alltid på hur f-n man kan ge sig på de äldre. Och nu har det hänt i min egen familj och det gör mig så otroligt ledsen...

Det är min 82-åriga mormor som har blivit lurad och blivit av med 2 000 kr. För henne är detta en mindre förmögenhet. Hon har det inte gott ställt. Hur gick det till? Jo, hon kommer hem från centrum med matkassar. I hennes port står en kvinna som erbjuder sig hjälpa henne upp med kassarna. Mormor tackar ja förstås. Kvinnan säger att hon kommer från hyresvärden och ska kolla elementen i lägenheten. Mormor släpper så klart in henne. Kvinnan kollar på elementen tackar för sig och går. En stund senare tittar mormor i plånboken och inser att de 2 000 kronorna hon tagit ut är borta... Polisen tror att under tiden mormor och kvinnan varit inne i vardagsrummet har kvinnans medbrottsling gått in i hallen och tagit fram plånboken ur handväskan, tagit pengarna och stoppat tillbaka plånboken och sedan gått.

Vad ska man säga? Vissa människor har uppenbarligen ingen skam i kroppen. Jag är dock glad att det gick till på det sättet som det gjorde. Att det aldrig var frågan om något hot eller våld. Att hon faktiskt inte förstod att det hade hänt förrän efteråt. Polisen och hyresvärden har i alla fall tagit detta på allvar och det känns också bra.

Mormor är förstås alldeles uppriven och så ledsen över de pengarna som hon skulle köpt julklappar till barnbarnsbarnen för... Fy f-n!

Dregglisar de luxe

Kolla vad lilla stjärnans snälla gudmor kom med igår. Ett helt gäng med dregglisar. Mycket välbehövligt då det verkar vara tänder på g...

Tack snälla Tina för att du fixade!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Au-pairlunch

I fredags var det dags för au-pairlunch här hemma. Först såg det ut som om det skulle bli manfall men alla kom till slut. Hela 5 mammor och 7 barn! Tänk att vi alla har egna barn nu, Lotta var den sista i skaran och Peggy den första (Peg var inte med idag eftersom hon är den enda av oss som jobbar just nu, eller yrkesarbetar kanske man ska säga...). Så idag fick vi träffa lilla bedårande Ebba endast fem veckor gammal. Åh så liten tyckte vi andra som har barn mellan 9 månader och snart 3 år. Liten?! sa mamma Lotta som menade på att hon gått upp 60% av sin vikt sedan hon föddes.

Jag bjöd på saffranslax till lunch och till fikat hade Malin bakat världens godaste saffranskaka.

Det blev en heldg som avslutades med en promenad till stationen tillsammans med Malin, Lotta, Alma & Ebba. Båda lilla V och stjärnan somnade gott i vagnen kan jag säga.

En fin dag med fina vänner. Lycka!

Smooth sailing

Den här veckan har varit bra så här långt. Inte en morgon med tjafs om frukost, påklädning, tandborstning och allt vad det nu brukar vara. Utan en glad kille som ha gjort sig iordning och gått iväg till dagis glad i hågen. Och gissa om mamman blir så mycket gladare då? Stegen blir lättare och det känns härligt att vi INTE har bråkat oss igenom morgonen.

Vi hoppas på fler sådana här veckor.

Igår kväll kom det ett mail med de bästa nyheterna. Finaste vännen Maria (aka Lillis eller Maria small under vår tid i USA tillsammans) är gravid med tvillingar! Kära nå'n! Hon har två fina flickor redan och i april kommer alltså två till. Undrar just vad pappa Henrik säger nu... Snacka om girlpower i det huset :)

Snart en utflyckt med finaste Tina till Sigtuna för en lunch och ikväll filmkväll i Rosa Huset - vilken torsdag!

Finaste farmor

I fredags spenderade barnen och jag en heldag hos min farmor i Sigtuna. Det blev en härlig dag med massor av lek och goda plättar till lunch och gott fika på eftermiddagen. Stella hade en liten svacka efter lunch, övertrött tror jag. Men trots att hon var så trött VÄGRADE hon att sova. Inte ens promenad funkade. Men efter promenaden blev hon i alla fall lite gladare.

Jag är så glad att jag fortfarande har min farmor i livet. Hon är 85 år men är världens kruttant. Klok, frisk och kry med en massa energi. Vi pratar mycket om både det ena och det andra. Just nu pratar vi mycket om mamma, om sjukdomen, om saknanden, om pappa och hur han klarar sig. Det är skönt att vi kan prata.

Stridigheter

Världens finaste lilla V befinner sig just nu i en trotsperiod utan dess like. ALLT är en strid, eller kanske inte riktigt allt men det mesta. Det ska krånglas, jagas och hotas så fort man ska göra någonting som har att göra med påklädning, mat, tandborstning, blöjbyten och allt annat. Han blir ledsen och jag blir ledsen.

I morse frågade jag honom om han tyckte att vi skulle ha det så här. Jo, det tyckte han. Han tyckte att det var helt OK att vi blev osams hela tiden och jo han tyckte det var kul att mamma blir arg på honom hela tiden. Jaha, vad säger man då? Jag, å andra sidan, tycker kanske inte att det är fullt lika roligt. Och så kommer det dåliga samvetet, att jag har höjt rösten åt min finaste kille. Men va sjutton gör man? Vad säger alla kloka föräldracoacher, Jesper Juul och gänget? Jag läste i någon föräldratidning att det var OK att bli arg på sin tvååring... Tack gode Gud tänkte jag.

Gränserna testas hela tiden. Man ser i hans ögon att han tänker - hur långt kan jag gå? Man får välja sin strider heter det och det är klart att det är så MEN vi måste ju trots allt göra oss iordning och komma iväg till dagis på morgnarna. Helst med ny blöja, rena kläder, frukost i magen, borstade tänder och ytterkläder. Jag minns att en fd. kollega till mig berättade att hon en gång tagit sin dotter i nattlinne (med ytterkläder över) och tandborste och burit henne till dagis och förklarat för personalen hur det låg till. Ibland känner jag mig lockad att göra likadant...

Men, men vi kämpar på - lika envisa båda två. Efter morgonens strider var det i alla fall världens gladaste kille som sprang in på dagisgården och inte så mycket som tittade efter mig när jag gick. Vi behöver nog de här timmarna ifrån varandra idag.

Rörd

Idag hade jag bokat tid för fotvård. Pappa hade gett mig ett presentkort som mamma fått men aldrig hann utnyttja. Så, mamma brukade alltså gå till Maria. Mamma gillade henne. Det gör jag med. Hon är duktig och trevlig. Jag har lärt hennes barn att simma.

Jag berättade förstås att mamma var död. Hon blev förstås chockad och började gråta. Hon kunde inte tro att det var sant. Hon berättade att hon tyckte så bra om mamma. Att de hade haft många fina samtal. Att mamma alltid var så stolt över lilla V och över mig. Hur glad hon var över honom och berättade om hans framsteg. Hon levde för honom sa hon. Maria sa att hon önskade att hennes barn hade en mormor som var så engagerad.

Jag blev så rörd och glad. Och så ledsen. Varför, varför, varför kunde inte mina barn få ha sin mormor kvar? Det gör så ont. Det känns så orättvist.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Morgonpigg dotter=trött mamma

Lilla V var en riktig sjusovare. Vi hade svårt att komma iväg någonstans på förmiddagen för att han sov så länge (och jag med). Och lilla stjärnan sov ju bra hon också fram till för en tid sedan... Någonstans blev det ändring på det och nu är världens mest morgonpigga tjej. Idag slog hon upp sina blå vid 5 tiden imorse. Och hon är så glad, står upp i sängen och skriker av lycka. Själv ligger jag ner i sängen och gör allt annat än skriker av lycka...

Men, men det finns inget att be för. Det är bara att ta den glada lilla flickan och gå ner och låta henne leka. Tur för henne att hon är så söt & glad vid den här tiden ;)

Tittar på Efter Tio den här veckan. Det är cancertema. Intressant förstås men väcker samtidigt en massa tankar... Man undrar om/när cancerns gåta kommer att lösas. Men när de säger att av barn som föds idag kommer vartannat drabbas av sjukdomen någon gång under livet. Det låter ju inte så lovande... Antalet som insjuknar i cancer ökar hela tiden MEN vad man också ska komma ihåg är att fler och fler faktiskt botas. Och fler och fler kan, tack vare medicinering, leva med sin cancer.

Rapport från snorstugan

Här är det snorigt värre... Det började med den stora och sedan kom den lilla tätt efter. Efter snuvan kom hostan så det rosslas och rinner för glatta livet.

Men, men trots detta så blev det en fin fredag och en fin helg. I fredags trotsade finaste Tina bacillerna och tog på sig lövkrattarkläderna och kom hit. Som vi krattade. Riktigt duktiga var vi faktiskt. Skönt med lite frisk luft också.

I lördags skulle det ha simmats men det fick vi ställa in. Även om Stella var betydligt piggare då så kändes det som om simning var lite för avancerat. Men vi bestämde i alla fall för att genomföra vår middagsdejt tillsammans med familjen Wright-Gustafsson, de var också förkylda så vi tänkte att det skulle nog gå bra. Grabbarna lekte tillsammans och vi fick prata vid köksbordet en stund. Strax innan 21 bröt vi upp. Och lilla V och jag somnade som stockar i hans säng. Två timmar senare vaknar jag till liv igen för att flytta mig till min säng. Då började även jag känna mig lite förkyld...

Vaknade på morgonen och hade världens yrsel, fy fan vad det snurrade. Som om jag var riktigt berusad och fick hålla mig i väggarna. Vad var nu detta? Och hur skulle det gå med vår inplanerade Fars Dagsmiddag? Jag låg kvar i sängen och efter några timmar masade jag mig ner till soffan. Och där låg jag. Vid 13 tiden började det kännas bättre och vi bestämde oss för att vi skulle ha middag i alla fall. Pappa och lillebror skulle komma hit. Det blev en trevlig middag. Biffar med pinjenötter och till det potatis och rotfrukter i ugn. Till efterrätt hade pappa gjort en tårta. Även denna kväll blev tidig. Jag skjutsade lillebror till tåget och pappa hem vid 20 tiden. Tyckte att pappa skulle få ta sig ett glas vin för en gångs skull så vi ebjöd hämtning och skjutsning. Han tog en promenad hit men ville gärna åka bil hem.

Kvitton

Vad säger ni om de fina högarna med kvitton? De har jag hittat i min låda... Alltså, hur länge ska man spara kvitton? Hur länge sparar ni era kvitton?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Veckan som gick

Jaha, då har ytterligare en vecka gått. Det får bli en sammanfattning.

Måndag: Packade vi in oss i bilen och begav oss till stallet tillsammans med Monica och grabbarna. Lilla V och Noah skulle få rida. Men precis som jag misstänkte så blev det ingen ridning för lilla V. Han är ju lite försiktig. Han nöjde sig med att titta och klappa. Sedan åkte hela gänget hem till Mon och grabbarna för lunch och en liten lekstund. Efter det kom finaste Tina med te och Oreos :)Och sist, men inte minst, fick vi veta att fina lilla Ebba kommit till världen! Grattis till stolta föräldrar Lotta och Tobbe. Välkommen finaste lilla Ebba!

Tisdag: Mannen fyllde 43 år! Vi uppvaktade med frukost på sängen. Senare på kvällen blev det middag tillsammans med alla fyra (!) barnen. Och god tårta från RC.

Onsdag: Stella och jag på öppna förskolan tillsammans med Monica och Oscar. Efter dagis en tur till pappa. Slutligen middag hos farfar och Anita. En för tidig Farsdagsmiddag tillsammans med mannens äldre bror med familj.

Torsdag: En tur till IKEA tillsammans med Monica och Oscar. Handlade lite smått och gott. Monica drack årets första julmust ;) Jag stålsätter mig ett par veckor till. Efter dagis tog vi med finaste Tina på en promenad till Plantagen för att köpa gravlykta till mammas grav. Stella skrek hela vägen hem så jag fick snällt bära. Alltså, vad är det med det här vagnvägrandet?

Fredag: Finbesök av vännerna Anna, William och lilla Emma. Full fart hela dagen! Som avslutning följde vi de till tåget. Lilla V var glad att han fick leka med kompis OCH titta på tåg.Och så fick jag veta en liten hemlis som jag håller på ett tag till

Lördag: Baka och fixa hela dagen. Det gick bra faktiskt. Mannen tog med sig lilla V till Maxi och Stella och jag var hemma och bakade. Fick mycket gjort. På eftermiddagen blev det förstås en tur till kyrkogården för att göra lite fint på graven. Så vackert det var med alla ljus! Jag fick också tidningen Allas där det var ett fint reportage om Charlotte Q och förlusten av hennes mamma. Sorgligt men fint.

Söndag: Kalas! Mannen och bonussonen firas med hela tjocka släkten och vänner. Fullt hus som vanligt när det är födelsedag här i huset. Som vanligt hade vi gjort alldeles för mycket bakverk, en hel tårta blev över... Massor av fina presenter fick de båda två. Helt slut var jag när alla gått hem.

Japp, det var den veckan det.

Hurra, hurra, hurra!

Idag fyller mannen hela 43 år! Det blev skönsång och frukost på sängen av mig och alla barnen (utom Malin som kommer ikväll).

Tobias har lovat att laga middag. Det ska bli kött, hasselbackspotatis och sås. Jag ska köpa en tårta på RC.

Grattis, grattis finaste älsklingen!

En speciell vän

Det finns en speciell vän. En vän som alltid vet när det är läge att komma förbi med lite Oreokakor. När det behövs en pratstund. När det behövs en promenad. Som vågar fråga och inte är rädd för svaren. En speciell vän som pysslar om mig, mina barn och mina blommor.

Tack finaste Tina för att du finns

Söndagsstek hos pappa

Igår var hela gänget hos pappa på söndagsmiddag. Den första sedan mamma dog. Vi har ju träfats allihop i olika sammanhang men det här var den första "vanliga" middagen utan mamma. Jag är glad att pappa ordnade middagen och det gick ju galant så klart. Min pappa är en duktig kock och superduktig på att baka. Vi kanske liksom behövde något för att "bryta isen".

Det gick bra men det var som en känslomässig berg -och dalbana hela tiden. Även om mamma har varit borta i över ett halvt år så kändes det fortfarande så himla overkligt och vid ett sådant tillfälle som igår så kändes det ännu mer overkligt på något vis.

Men vi fick en trevlig kväll med god mat och alla fick träffas. Och jag fick gosa med världens finaste brorsson. Finaste Tiago. Helt fantastisk.

Jag var helt slut när vi kom hem men trots detta lyste nattsömnen med sin frånvaro...

Fortsätter på det nya spåret

Tänkte att det kunde vara dags för en ny frisyr också... Jag har avbokat min klipptid två gånger men igår var det alltså äntligen dags. Och det var nog bra att de jag hade gjort de där avbokningarna... Mitt hår och jag har inte riktigt varit överens sedan jag slutade amma. Håret har ramlat av i drivor och nu börjar det växa ut och då är det kort svintohår på sina ställen. Ilandsproblem jag vet...

I alla fall så var ju finaste Tina och jag på bio i söndags. Vi såg filmen En dag och Anne Hathaway hade ju så fina frisyrer i stora delar av filmen. Så inspirerad av henne så begav jag mig till Uppsala och bästa frisören Ulf. Jag visade bild och han klippte. Kort blev det och ovant känns det. Men så skönt och snyggt (om jag får säga det själv).

Provat något nytt

Det här med träningen... Har ju inte kommit igång ALLS sedan lilla stjärnan kom in i våra liv. Att sedan finaste mamma gick bort har ju inte precis gjort att jag har haft mer ork... Och så handlar det självklart om prioritering. Jag prioriterar helt enkelt inte träningen. Men nu j-vlar tänkte jag häromdagen nu måste det bli ändring. Att träna på kvällarna är för mig uteslutet. Då orkar jag inte. Det måste ske på morgonen eller dagen.

På SATS i Väsby har de MiniSATS alltså har de barnpassning. Fint tänkte jag. Jag får ta mig dit. Sagt och gjort. Lämnade lilla V på dagis och åkte vidare till Väsby. Inga som helst problem att lämna lilla stjärnan där. Jag tränade Pilates och det var underbart. Jag kan säga att det känns i kroppen idag.

Mammas födelsedag

Den 24 oktober. FN-dagen. Evert har namnsdag. Och det är också mammas födelsedag eller ska man kanske nu säga att det skulle ha varit mammas födelsedag. Idag skulle hon ha fyllt 59 år. Det känns som en jobbig dag. Jag tänkte att den här dagen egentligen inte skulle vara annorlunda än någon än någon annan dag men det är den förstås...

Två födelsedagar fick vi efter det att cancern blev en del av vår vardag. Inte så många men ack så värdefulla. När cancerbeskedet kom trodde i alla fall inte jag att vi ens skulle få fira en födelsedag. Men det fick vi alltså. För mig var de två födelsedagarna så speciella, jag minns att jag satt där hemma hos mamma och pappa och var så tacksam och glad att vi satt där och att mamma faktiskt var frisk trots allt. Det var så värdiefullt för mig. Och trots lyckan och tacksamheten så kom cancerspöket upp och jag undrade förstås - är det här den sista? Och det var det men tack och lov visste vi inte det då.

Idag åker vi till kyrkogården barnen, pappa, lillebror, min mormor och farmor och tänder ljus och sätter lite blommor på graven. Sedan åker vi hem hit och fikar. Cancerfonden ska också få en peng i mammas minne.

Jag ska försöka tänka på ljusa minnen av mamma idag och försöka putta undan cancerspöket och alla mörka tankar

Bloggens vara eller icke vara

Jag funderar på bloggens framtid. Det går långt mellan inläggen nu... Har väl egentligen en hel massa att skriva om men orken tryter och att sätta på datorn känns ofta långt borta. Nu har jag ju min fina mobil som jag ju kan använda till att blogga men ska man skriva något längre inlägg är det lite jobbigt med telefonen.

Vidare tycker jag att det har varit en massa strul med Blogger den senaste tiden. Framförallt med kommentarsfunktionen. Även om jag förstås skriver mest för min egen skull är det ju JÄTTEKUL att få kommentarer från er som läser. Och jag orkar liksom inte börja om någon annanstans heller.

Ja, ja vi får se. Jag får väl fundera lite till och se vad jag kommer fram till.

Idag är det efterlängtad fredag. Jag tar barnen med mig till pappa för en heldag där. I morgon hoppas jag på sovmorgon, då den här veckan har slagit rekord i tidiga morgnar.

Trevlig helg på er!

Grattis i efterskott!

Igår hade vi minsann två födelsedagsbarn men inget blogginlägg...

Grattis i efterskott säger jag till lilla Oscar som firade sin första födelsedag och till Alexander som fyllde 6 år.

Grattis, grattis till er små vänner.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Ett halvt år & ett år

Idag har det gått sex månader sedan mamma gick bort. Sex månader. Ett halvt år. Precis lika overkligt nu som dagen hon dog. När ska man förstå?

Precis allt påminner om mamma. Platser, människor, musik, TV-program allt. När jag läser sagor för lilla V som hon brukade läsa för honom är det hennes röst jag hör. När jag kommer till pappa hör jag mammas steg (med tofflorna som hon alltid hade på sig)och liksom väntar på att hon ska komma ut ur sovrummet. Eller sitta vid köksbordet och lösa korsord när jag kommer dit. Men nej...

Det går bra, bättre än jag trodde men det gör ont och saknaden är ENORM. Undrar om det någonsin kommer att ändras.

Stella och jag tog en tur till graven idag. Dags att plantera nya blommor men idag blev det bara ett besök utan blommor. Idag vid middagsbordet sa lilla V - Jag har en mormor som är död. Ja, sa vi det har du. Tänk va hemskt att han ska behöva säga det.

Samma dag som halvårsdagen av mammas död har vi firat en liten ettåring. Finaste Vincent fyllde ett år idag. Det bjöds på födelsedagslunch på Resarö. God lax hade mamma Angelica gjort. Men när det blev dags för tårta hade födelsedagsbarnet somnat. Det tar på krafterna att fira födelsedag med kompisarna Hugo, Alma och Stella.

Det blev en riktigt fin dag trots allt.

Tack till finaste vännen Tina som hämtade lilla V på dagis idag. Tack vännen!

Kärlek

Igår bjöds det till bröllopsfesten i vackra Vaxholm. Det var Rebecka och Magnus som firade bröllopet som ägde rum för snart ett år sedan.

Det bjöds på god mat, fina tal, skönsång och disco. Allt i goda vänners lag.

En riktigt rolig kväll som genomsyrades av kärlek.

Tack till fina vännerna Angelica och James som lånade ut sitt gästrum till oss.

Published with Blogger-droid v1.7.4

RIP Steve Jobs

Steve Jobs är död. 56 år gammal. I bukspottskörtelscancer, samma sjukdom som mamma. Lämnar efter sig en fru och fyra barn och förstås ett företagsimperium.

Mr Jobs och jag bodde dessutom nästan grannar i Californien. Inte riktigt men jag såg honom en gång när han var ute och promenerade en gång.

Vila i frid Mr Jobs.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Lustigt

Igår när jag tittade på Svenska Hollywoodfruar så dök ett bekant ansikte och röst upp. Staffan, prästen som vigde mannen och mig. Lustigt. Världen är liten ibland.

Så här såg det ut då

Fotograf Robert Hatch

Olämpligt

Ibland kan man förvånas över, en annars förståndig, 18-årings sinne för humor...

Och kanske ännu mer en pappas oförmåga att faktiskt säga ifrån. Men han kanske blev lika paff som jag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Jag orkar inte

Idag när hela familjen kom hem från en play date hos familjen Wright-Pettersson så får vi en otrevlig överraskning... Det droppar vatten från taket i köket. Vad ligger ovanför köket? Jo, badrummet. Vi har alltså fått en vattenskada. Kul!

Vi vet ju inte vad detta innebär men jag ser ju hur pengarna får vingar. Och hur allvarligt är det? Är det "bara" i taket eller har det hunnit sprida sig till väggarna också? Blir det byggfläktar i hela huset? Kommer vi att kunna bo här eller ska vi evakueras till någon 2-rumslägenhet någonstans?

Nu ska man förstås inte tänka det värsta men jag är ju lite av en katastroftänkare...

Jag orkar verkligen inte med detta!

To be continued...

Skogsmulle

Published with Blogger-droid v1.7.4

Va f-n

Alltså, jag är på det hela taget en frisk person. Sällan förkyld och mina besök hos läkaren är lätträknade. Men så slår det till med någon konstig åkomma...

Nu har jag alltså fått en inflammation i ett ledbandsfäste i foten. Under foten i en tå närmare bestämt. Snälla pappa skjutsade mig till doktorn då jag inte kan köra själv. Riktigt bra där på närakuten på Löwet. Hade tid 17:30 och 10 minuter senare var vi på väg därifrån med diagnos och recept. Inte illa!

Nu hoppas jag att medicinen funkar och att jag snabbt blir bättre. Annars blir det återbesök med röntgen på tisdag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Framtidsyrke

Stella leker med stetoskop. Har vi en blivande Dr Roslund?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Sänder en tanke

Idag sänder jag en tanke till Charlotte Q. Idag är det 3 år sedan hon förlorade sin mamma i cancer.

Tänker på dig Charlotte

Addiction

Jaha, då har man gått och skaffat sig ett beroende... Jag antar att det skulle kunna vara värre. Det skulle kunna vara droger, alkohol, mat men nej det är Wordfeud. Varför lät jag "luras" att ladda ner detta. Det blir ju inget vettigt gjort alls.

Men rackarns va kul det är.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Simning & Shopping

Igår drog simskolan igång igen. Jag har ju varit mammaledig en termin men nu var det alltså dags igen. Det var såklart jättekul att träffa nya och gamla barn igen. Se alla förväntansfulla ögon innan de får hoppa i vattnet. De gillar verkligen simskolan, man blir varm i hela hjärtat. Och tänk va många barn vi har lärt simma genom åren. Det känns bra, att man dela med sig av det man kan. Att kunna simma är så himla viktigt.

Idag blev det "äntligen" shopping. Stella växer så det knakar och har plötsligt inte mycket kläder hon kan ha. Vi skulle ju ha shoppat i torsdags, hon och jag, men då var hon så grinig så var tvungna att avbryta - trots att vi handlade till henne... Vad är hon för tjej?!

Så idag begav vi oss till Väsby Centrum. Lilla V hade fått en bok i present som skulle bytas. Vi skulle hämta en åkpåse i Bredden. Första målet var att hitta en overall till lilla V. Mission completed på KappAhl hittade jag en i hans storlek. Deras overall fick i år väldigt bra resultat när de testade vinteroveraller i tidningen Vi Föräldrar (eller var det Föräldrar & Barn?). Och jag hade en rabattkupong på 25% på varlfritt barnplagg - perfekt. Sedan handlade jag lite till Stella. En ny badrumsmatta. En present till Kevin som fyller 16 (!) år idag. Och slutligen en massa saker på H&M till mig själv :).

Felaktig information

Skrev mitt inlägg i fredags och tänkte inte så mycket mer på det. Sedan igår kväll kom jag på det - det var 1994 jag åkte och inte 1995...

Angelica påpekade detta lite fint i sin kommentar också :)

Alltså 17 år sedan mina vänner.

För 16 år sedan

Den 9 september 1995 tog jag mitt pick och pack och satt mig på ett flyg till USA. Det är alltså 16 år sedan idag som jag påbörjade det som skulle bli ett år i USA. Det blev 9... Full av förväntan och nervös som bara den åkte jag till en helt främmande familj för att bli deras barnflicka. Helt galet egentligen. Jag tror inte jag skulle vilja att en tjej från ett annat land som jag aldrig träffat skulle komma och ta hand om mina barn.

Men så var det, jag skulle ta hand om två pojkar 4 & 6 år gamla. Robby och Jack Mitchell. Vilka fina pojkar och vilka speciella föräldrar. Han redaktör på en stor dagstidning och hon åklagare. Tyvärr finns varken Jim eller Susan kvar. Båda dog i cancer (de också) alldeles på tok för unga. Jag har ingen kontakt med killarna idag, de är ju vuxna nu. Sista gången jag träffade dem var på Susans begravning 2002. Jag tänker ofta på dem och undrar hur det har gått för dem. De hade lite trassligt som det var och det lär ju inte ha blivit lättare av att förlora sin föräldrar i så unga år.

Det blev, på det stora hela, ett bra år. En väldigt speciell familj som många gånger fick mig att känna mig som Askungen. Men vad jag fick uppleva mycket och vilka fina vänner jag har träffat. Många av dem har jag fortfarande kontakt med och några av dem är mina närmsta vänner.

Idag står det Anita i almanackan - grattis på namnsdagen mamma!

Cancern tar ännu ett för ungt liv

Jag läser dödsannonserna i vår lokaltidning. Ett bekant namn dyker upp. En kvinna född 1966 är död i cancer. Mamman i en familj som jag har lärt känna genom simningen. En mamma vars barn jag har lärt simma. Tre barn lämnar hon efter sig. Och en man. Och en massa släkt och vänner förstås.

Det gör ont i hela mig. Jag känner så för hennes familj och det de nu måste gå igenom. Mannen som blir ensam med tre barn, två tonårskillar och en liten tjej. All styrka till honom och barnen.

Vila i frid

Städning

Alltså det här med städning... Jag har länge velat ha städhjälp men mannen tycker inte att det är värt pengarna. Jag är av en helt annan åsikt... Både han och jag är lite halvpedanta. Och jag har gått ifrån att vara helpedant singel till halvpedant tvåbarnsmamma, det går ju liksom inte att hålla på och puffa kuddar hela tiden...

Har funderat lite över det här med städning själv och att leja bort städningen och varför mannen och jag inte riktigt kan mötas på denna punkt. Och det absolut inte så att mannen inte städar för det gör han, minst lika mycket som mig. Jag tänker ett jag spenderar mycket mer tid hemma än han gör,och vad gör man när man är hemma? Jo man plockar och plockar och plockar. Legobitar, matrester, majskrokar, barnkläder, vuxenkläder. Upp och ner för trapporna med smutsig tvätt. Upp och ner för trapporna med ren tvätt. Man diskar nappflaskor, jag vet inte hur många gånger om dagen. Det spills och drälls och man ligger på knä under matbordet efter varje måltid. Och trots detta plockande och torkande och fixande känns det ändå aldrig riktigt rent och snyggt.

Och när ska man städa då? Med två barn hemma är det ju inte helt lätt. På kvällarna när barnen gått och lagt sig vill man ju inte dra fram dammsugare och skurhink. Och på helgerna när alla är hemma vill man ju inte spendera sin tid med att städa.

Jag skulle vilja komma hem från dagis en eftermiddag och hela hemmet luktar Ajax och det är skinande rent hemma. Ilandsproblem egentligen men vi får väl se om drömmen slår in någon dag...

Tiago är hemma

Det blir mycket skrivande om Tiago dessa dagar... Men jag måste ju skriva om honom - han är ju alldeles underbar!

Igår fick de åka hem. Lite trassligt med vikten men efter tillmatning gick den lille mannen upp 140 gram på två dagar - inte illa. Jag fick äran att hämta den. Lilla V var på dagis och mannen fick vara hemma med Stella ett par timmar. Eftersom hon är förkyld ville jag inte ta med henne.

Tiago sov gott i bilen hem. Jag följde med dem upp en stund och demonstrerade bröstpump och fick lite kaffe. Sedan var det dags att åka och hämta lilla V på dagis. Jag hade kunnat stanna där hela kvällen och bara titta på det lilla underverket. Har en känsla av att det kommer bli många besök hos den lilla familjen framöver.

Tiago

Igår fick jag prata med de stolta föräldrarna. Om förlossningen, hur de mådde, hur lille Tiago mådde osv. Och så fick jag frågan - Vill du komma och hälsa på? På "mitt" BB fick man inte ta emot besök på avdelningen men det fick man alltså här. Såklart jag ville komma. Eftersom mannen var borta fick jag ge mig till tåls till jag hämtat honom på Arlanda. Jag ville åka själv eftersom lilla V är förkyld.

Och så kom jag dit och fick se det lilla underverket och jag fick hålla - det finns inget mysigare. Magnus var stolt som en tupp och Nancy såg förstås pigg och fräsch ut. Jag stannade hos den lilla familjen i två timmar och sedan fick jag lov och slita mig...

Så här ser han ut - den finaste lilla pojken

Tiago och världens stoltaste faster

Välkommen älskade Tiago

Idag klockan 11:18 kom han äntligen! Lille Tiago som tog god tid på sig, 16 dagar över tiden kom han till slut till världen med kejsarsnitt. Han måste haft det bra där inne.

53 cm lång och 4085 gram.

Välkommen till världen efterlängtade Tiago och grattis till stolta föräldrar Magnus & Nancy. Nu är min lillebror pappa - helt ofattbart!

Dagens första powernap

Lillskruttan somnade i min famn. Nu sover hon gott på soffan. Vi får väl se hur länge...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Förväntansfull blivande faster

Idag är det dags, klockan 10:00 ska lillebror och svägerska infinna sig på BB Stockholm för igångsättning. De är förväntansfulla och lite nervösa, precis som jag. Jag minns den där känslan, att nu är det dags för förlossning, så väl.

De är inställda på att det troligtvis inte kommer någon liten kille förrän tidigast imorgon. Men vi hoppas såklart att det blir tidigare.

Gissa om jag kommer att hoppa högt varje gång telefonen plingar till.

BVC besök

Idag var det dags att besöka BVC igen. Fick veta att vår underbara BVC sköterska Tiina ska sluta. Så tråkigt! Vi har haft sådan tur att vi har fått ha henne med båda lilla V och Stella. När allt var så trassligt med lilla V och hans vikt där i början var hon ett enormt stöd. Vi hinner träffa henne en gång till innan hon börjar sitt nya jobb. Lyckliga de mammor och barn som får träffa henne på BVC i Sundbyberg. Och vem ska ta hand om oss?

I alla fall så växer Stella så det knakar. 73 cm lång och hela 9 014 gram. Inte illa va?!

Full fart

Vardagen är här med lämning och hämtning och allt annat. Va fort tiden går, jag är helt slut. Det går i ett. En massa inplanerat hela tiden. Kul förstås men nu skulle jag nog behöva vara hemma lite. Och fixa och dona. Kanske det kan bli lite sådant i helgen när mannen är bortrest. Men vi får väl se...

Igår hälsade lilla stjärnan och jag på finaste Nancy. Och nej, ingen bebis ännu. På fredag blir det igångsättning. Så innan helgen är över är jag världens stoltaste faster. Efter besök i Stockholm hämtade jag lilla V på dagis och mormor hemma och åkte ut till pappa en sväng.

Idag då? Me and I träff hos finaste Sandra i Sjöstaden. Den finaste kollektionen någonsin, om ni frågar mig, jag handlade för 3 000 kronor!!! Och jag hade kunnat handla för lika mycket till. Stella kommer att bli så fin i sina nya kläder. Lilla V och jag också förstås ;). Några minuter sen till dagis hämtade vi lilla V och hade en eftermiddag hemma. Mannen kom hem och löste av mig och jag begav mig till Annika för att fixa med lite simskoleadministration. Nu är det fixat så nu är det bara att invänta terminsstarten.

I morgon kommer fin, fint besök ända från USA...

Nu - God Natt!

Heldag med lilla V

Idag fick lilla V och jag en heldag tillsammans, utan pappa och lillasyster. Vi lämnade Stella hos morfar och begav oss till Lek och Bus i Väsby. Där mötte vi upp Helena, Alfred, Jenny och Nicolin. Barnen hade så kul och mammorna var helt slut efter allt flängande upp och ner i rutschkanor och hoppborgar :)

Efter äventyret i Väsby åkte vi alla hem till Helena, Pierre och Alfred och fikade. Slutligen till morfar för att hämta upp Stella som förstås hade haft en kanondag tillsammans med morfar.

Det var verkligen härligt att få en dag tillsammans med bara lilla V. Ingen lillasyster att ta hänsyn till. Det får vi allt göra flera gånger...

Sista semesterdagen

Idag är det mannens sista semesterdag. Nästan 6 veckor har han varit hemma med oss. Imorgon börjar vardagen med hämtning och lämning och allt annat. Men, men vi njuter sista dagen. Lilla V fick vara hemma idag också. Han och mannen är på Arlanda och tittar på flygplan, lyckan är total! Stella sover, jag färgar håret och stryker. Jag har fått en massa kökshanddukar av mormor, sådana där gamla hemvävda med monogram och allt. Vissa kommer från min gammelmormor, mormor Astrid, hon föddes i slutet av 1800-talet så ni kan ju tänka er hur gamla vissa handdukar är... Och de håller fortfarande. Strykning är annars den hushållssyssla som jag avskyr men eftersom mannen alltid stryker tänkte jag att det var min tur att göra en insats.

I eftermiddag styr vi kosan mot sjöstaden och middag hos finaste familjen Ölander. De har precis flyttat till en helt ny lägenhet som det ska bli så spännande att se.

Mina finaste

Idag skulle lilla V ha gått tillbaka till dagis. Men eftersom han fortfarande inte är helt 100 ville vi inte skicka iväg honom. Han har ju inte varit på dagis på 6 veckor, då vill jag att han ska må bra när det är dags igen. Jag skulle klippa mig i Uppsala så vi åkte allihop. Gjorde lite ärenden och handlade lite småsaker. Väl hemma igen gjorde mannen pannkakor och lilla V fullkomligen skyfflade in dem i munnen.

Och vi kan säga grattis till Stella idag igen! 7 månader idag. Det är inte klokt vad tiden går fort. Stora damen redan.

Lunchrast

Lilla V med världens största smörgås

Published with Blogger-droid v1.7.4

Grattis Stella

Idag säger vi grattis till lilla stjärnan som har namnsdag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Ensam hemma

Mannen och lilla stjärnan är på kalas. Lilla V är krasslig så jag är hemma med honom. Sedan mamma dog har jag svårt för att vara ensam. Även om jag har sällskap av barnen så är det inte riktigt tillräckligt. Jag som brukade älska att vara ensam hemma. Värderade min egentid väldigt högt. Men inte nu alltså.

Eftersom mannen har haft semester i fem veckor var det länge sedan jag var ensam. Strax innan han skulle gå kom paniken krypande. Jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag är rädd för. Men jag känner mig rastlös, har svårt att sitta still men samtidigt har jag svårt att ta tag i något.

Hur blir det när mannen börjar jobba undrar jag...

Toddlers & tiaras

OK - allvarligt?! Jag slötittar på TV. Lilla V sover och resten av familjen är på kalas. Toddlers & tiaras, skönhetstävlingar för barn. Vad ska man säga? Only in America? Mammorna är ju inte kloka. Stackars barn.

4 månader

Saknaden är ENORM

Published with Blogger-droid v1.7.4

Förväntansfull

Idag är dagen då lille kusin Tiago är beräknad. Min lillebror och finaste Nancy ska bli föräldrar. Vi är alla så förväntansfulla. Och vi hoppas att det inte dröjer alltför länge nu.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Låt mig alltid minnas

Jag vill alltid minnas dessa dagar. En underbar semester. Finaste lilla V som njuter i fulla drag. Höra hans skratt när Noah och han busar på stranden. Den fullständiga lyckan över att ha varit i Pippis hus. Att prata med honom varje kväll vid läggning.

Han är helt fantastisk min lilla kille. Hjärtat svämmar över av kärlek.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Nappvägrare

Ja, tar man inte napp går det bra med en Duplomotorcykel...

Published with Blogger-droid v1.7.4

23:11...

... är klockan och imorgon åker vi. INGENTING är i bilen ännu, det hade maken tänkt göra imorgon bitti. Stopp, sa jag. Allt ska in i bilen ikväll annars kommer jag få stresspåslag å det grövsta. Det gick bra med packningen ända tills middagen. Efter det skulle det badas och läggas. Lilla V ville INTE sova. Kände väl på sig att det var något på gång. Att jag behövde ner och packa färdigt istället för att mysa med honom. Till slut så bytte vi, mannen och jag och då somnade han ganska fort.

Mannen stryker och ska packa det sista av mina saker sedan är det nog god natt tror jag. Uppstigning 04:00!

Gotland here we come!

Upp och ner

Upp och ner är bara förnamnet. Jag vet att det bara gått lite drygt tre månander men när ska det kännas bättre. Borde det inte bli bättre och bättre? Jag tycker det blir sämre och sämre. Jag tänker på mamma HELA TIDEN, dag och natt. Kan inte sova, så fort jag lägger ner huvudet på kudden så kommer det en massa tankar. Det är skitjobbigt! Det går åt så mycket energi. Det finns så mycket annat jag skulle vilja lägga min energi på.

Igår var det kalas för finaste Nancy. Vi var i Uppsala hos hennes fina, fina föräldrar. Det bjöds på världens godaste mat och trevligt sällskap. Alla var där utom en, den som aldrig mer kommer att vara med. Det pratades om den kommande bebisen och hur vi alla glädjer oss så åt hans ankomst (som vi hoppas blir snart). Men samtidigt sorgen över att mamma aldrig fick träffa den lille. Jag blir helt slut av dessa tillställningar. Det är som att jag kämpar med att det ska vara som vanligt och när det sedan är över så finns det ingen ork till någonting. Och så det oundvikliga - jag gråter halvt ihjäl mig när jag kommer hem.

Jag behöver miljöombyte - på söndag åker vi äntligen till Gotland. Tänk om någon kunde tvätta, handla och packa och vi bara behövde sätta oss i bilen på söndag morgon...

Gravstenen på plats

Igår fick jag ett sms från vännen, tillika begravningsentreprenören, Sofia. Det sa att nu var gravstenen monterad. Jag hade tänkt vänta med att åka dit men på kvällen efter middagen kände jag ändå att jag ville dit. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och åkte till kyrkogården. Och där var den, stenen. Den var verkligen jättefin (jag tog en bild med min nya mobil men vet inte hur jag får över den till daton...) men vilken konstig känsla att se mammas namn på stenen. Återigen kommer det som ett slag i magen och känslan av att inte kunna andas - hon är verkligen död.

Samma dag för precis ett år sedan gjorde vi vårt första ultraljud med Stella. En glädjens dag när vi för första gången fick se det lilla livet som växte där inne i magen - magiskt. Mamma och pappa var hemma med lilla V, jag minns det så tydligt. Mamma mådde så bra och allt såg så ljust ut. Hon fixar det här tänkte jag. Hon är en av de få. Tänk så fel man kan ha...

Högsta vinsten

Kvalitetstid

Jag behövde en stund för mig själv, utan familjen. En stund med den finaste vännen Tina. Vi åkte till Valvet i Sigtuna och fikade. Så skönt att bara sitta där och prata om ALLT mellan himmel och jord. Det som faller en in liksom. Det blev både roliga och sorgsna samtal. Man behöver det ibland.

Tack finaste vännen för en välbehövlig pratstund.

Sex månader

Idag fyller min älskade lilla stjärna 6 månader.

Tre månader

Idag är det tre månader sedan mamma dog. Tre månader sedan samtalet från pappa, min desperata fråga - Har det hänt något? - Ja, säger pappa, mamma är död. Paniken som kom, jag vet knappt vad jag gjorde. Jag var på Willy's och handlade på något vis tog jag mig hem. Ringde mannen och finaste Tina och berättade. Färden hem till huset som nu bara är pappas. Mamma som låg där i sängen alldeles stilla. Så tunn, så tunn. Sjukdomen hade till sist segrat. Varför fick den segra över henne? Varför får den segra över någon?

För det mesta går det rktigt bra. Men så ibland kommer den där panikkänslan och bara griper tag i mig. Det känns som om jag inte kan andas när jag återigen inser att jag ALDRIG får träffa min mamma mer.

På tre månaders dagen gör vi bouppteckningen efter mamma.

Jag glömde

Jag skrev ju häromdagen om kvinor i min närhet som också förlorat sina mammor i cancer. Man ska tydligen aldrig börja rada upp namn, det är så lätt att man glömmer någon då... Jag glömde en, en klok kvinna som har förlorat båda sina föräldrar i cancer, Maria J. Hon har stöttat med kloka kommentarer på bloggen och stärkande samtal i verkligeheten. Det betyder så mycket att få dela erfarenheter och tankar

Operation sluta amma

Nu inleds den - operation sluta amma. Mannen har semester och då blir det nog lite lättare. Jag har ju, lite halvhjärtat, försökt trappa ner men det har väl gått sådär... Lilla stjärnan är ju flaskvägrare och med henne och en envis tvååring hemma har jag ganska snabbt gett upp och tagit till bröstet. Hon är lite lustig med flaskan som sagt men nu har jag kommit på ett litet trick... Jag ger henne först lite ersättning på sked, några teskedar och sedan ger jag henne flaskan och då funkar det. Börjar jag däremot med flaska är det tvärnej - konstigt!

Men nu j-klar. Lilla V var ju ingen stor ammare och det var för mig en stor sorg att jag inte kunde helamma honom. Stella däremot är amningens prinsessa och skulle säkert ligga vid bröstet hela dagarna om hon fick. Och nu vill alltså sluta. Tydligen är man aldrig riktigt nöjd... Den först kunde jag inte amma och var ledsen för det och den andra vill amma hela tiden och då är inte det bra... Hm.

Intressant möte & stärkande ord

Häromdagen var vi i Sigtuna. Längs med strandpromenaden träffade jag en gammal vän, en vän som jag lekte med som liten men som idag jag inte har mycket kontakt med. Våra mammor var goda vänner, hennes mamma dog i cancer för snart sex år sedan... Hon hade sett mammas dödsannons och hade tänkt ringa men något kom i mellan. Nu fick vi en kort pratstund. Vi har båda små barn som inte riktigt hade tålamod att mammorna pratade...

Hon sa: - Det går, men det är tufft!

Och jag måste ju tro att det går även om det känns som om det inte alls går. Men det är klart - det måste ju gå.

Samma dag ett meddelande på Facebook från en utav mina gamla rumskompisar från tiden i San Francisco. Hennes mamma gick också bort i cancer för tre år sedan. Hon skriver så här:

"Maria, I don't know how you do it all while raising your kids, being a wife, and losing your mom BUT I know that you are such an amazing, strong woman and that you are doing it all with grace."

En liten egoboost för mig.

Lustigt på något vis, helt plötsligt dyker de upp, dessa kvinnor i min närhet som har gått igenom samma sak: Charlotte, Helena och Sara

Uppgradering

Det var dags för Stella att lämna den fina, fina babykorgen och flytta till spjälsäng. Det högg lite i hjärtat, att stoppa undan korgen och veta att Stella nog var min sista bebis som fick sova i den. Att hon blivit så stor att hon har växt ur den. Men hon sover helt klart bättre i sängen, hon har ju mer plats och kan vända sig fritt utan att stöta i kanterna på korgen. Hon sover helst på mage den lilla.

Så här såg det ut:

Filmkväll

Igår var det dags för filmkväll i Rosa Huset igen. Vi hoppade över Dirty Dancing och såg en annan film istället. Water for elephants, den var riktigt, riktigt bra. Finaste Tina hade fixat sushi från Sigtuna - mums! Mon fixade med snacks, jordgubbar och melon.

En riktigt trevlig kväll med fina vänner!

Ljusa minnen

Igår visades Dirty Dancing på SVT, en utav mammas favoritfilmer. Hon hade sett den massor av gånger och sa ofta att den ju egentligen var ganska fånig men hon gillade den. Jag minns att vi såg den tillsammans första gången. Vi var på bio, jag var nog 12 år. Efter filmen gick vi och köpte skivan, LP:n. Jag minns det så tydligt, ett utav många ljusa minnen jag har av mamma.

Men även filmen leder osökt in på sjukdomen... Patrick Swayze gick bort i samma hemska cancer som mamma. De var födda samma år men han gick bort redan 2009, det året då mamma fick sitt besked.

Midsommar - en tid av minnen

Jag förknippar midsommar med mammas sjukdom. För två år sedan firade mamma midsommar på Huddinge Sjukhus, hon var nyopererad och allt såg rätt ljust ut. Det var lilla Vs första midsommar och vi firade i Vaxholm med fina vänner. Jag minns att jag ringde till mamma. Hon berättade att hon hade ätit, jag minns till och med vad det var, pastrami och potatissallad. Hon hade varit uppe och gått i korridoren utan sådan där gåstol. Jag var så stolt och glad. Det här blir bra tänkte jag.

Förra året firade vi midsommar tillsammans. Pappa jobbade natt minns jag. Mamma kom cyklande till svärmor Christina. Vi hade en fin kväll minns jag. Mamma cyklade hem och jag minns att jag bad henne skicka ett sms när hon kom hem. Det tog tid tyckte jag. Så jag ringde. Jag kom precis hem sa hon, skulle precis skriva ett sms. Jag var så tacksam och glad att vi fick fira tillsammans. Ingenting var ju liksom självklart efter cancerbeskedet året innan.

I år då? Ja, ni vet ju. I år fick vi inte fira midsommar tillsammans. Vi var på fest hos mannens vän Magnus som fyllde 40 år. Det var jättetrevligt, trevliga människor och massor av god mat. Men hela tiden var tankarna någon helt annanstans...

Fan ta dig otäcka sjukdom!

Himlen har fått ännu en ängel

Fina vännens pappa somnade in igår. Hemma, med sina närmaste vid sin sida. Slut på smärta, ångest och oro. Han lämnar efter sig en familj i djupaste förtvivlan. Varför? Hur länge ska denna cancer få fortsätta att ta ifrån oss vära kära alldeles för tidigt?

Vila i frid Ove

Spontanfika

Idag hade jag bestämt mig för att gå hem direkt från dagis efter att ha lämnat lilla V. Försöka få lite gjort hemma. Hade sällskap med en mamma och hennes lilla dotter på vägen hem. Vi träffas varje dag på dagis, hon har en son som är 3 år. Jag frågade helt resolut om de ville hänga med på en fika. De ville de gärna. Så vi drack kaffe och tjejerna spanade in varandra. Det var jättetrevligt. De stannade inte så länge då båda tjejerna behövde sova. Stella somnade i vagnen och sov i 40 minuter! Så jag han fixa med en del. Glad och pigg var hon när hon vaknade så hon har varit med och fixat lite hon också :).

Vi har tvättat, sorterat lite kläder och slutligen skulle jag knåpa ihop ett tackmail och skicka till mina kollegor, Stella fick ju så fina presenter från dem. Jag kopplar mig på jobbdatorn men kommer inte in i mailen. Ringer helpdesk och får veta att mitt konto är inaktiverat... Tack! Nu måste min chef göra en betällning för att öppna kontot igen. Jobbigt! Men, men då får jag väl snällt sitta och skriva in alla adresser och skicka från min g-mailadress. Det var liksom därför jag ville använda jobbmailen. Well, well värre saker har hänt...

Mina tankar...

finns hos en fin vän och hennes familj. Hon går igenom samma sak som jag gjorde för en tid sedan. En förälder som är sjuk i obotlig cancer. En pappa den här gången - en pappa, en make, en morfar, en farfar, en svärfar och en vän. Hemska, hemska sjukdom.

Jag tänker på er

Finally!

Äntligen får jag en stund för mig själv vid datorn. Båda barnen sover samtidigt, det händer inte ofta. Jag förstår inte riktigt vart dagarna och kvällarna tar vägen. Eller kvällarna vet jag ju... AMMA, AMMA, AMMA min lilla envisa stjärna som vägrar flaska och som finner mina bröst som den enda trösten i världen. Inget annat och ingen annan duger. Mysigt på ett sätt men jobbigt på ett annat. Låst blir man ju förstås. Men, men det är väl snart slutammat så jag får väl passa på och njuta av stunderna med min finaste lilla tjej innan de tar slut...

Annars känns det som om den senaste veckan mest har varit fylld med shopping av olika slag. Finaste Tina och jag har varit iväg till Stinsen. Där var det rea och ingen av oss kunde motstå att shoppa kläder till Stella. En tripp till med Tina till Åhléns City för att handla födelsedagspresent till lillebror och fina nagellack till oss. Sedan har det handlats blommor till trädgården - jag har äntligen gått och köpt mig en stor Hortensia. Lite annat smått och gott blev det också. I lördags åkte hela familjen till Barnens Hus, det var dags för en ny paraplyvagn. Behöver jag säga att vi kom hem med en hel massa annat också... Nu får jag nog hålla i pengarna lite.

Ett besök hos mamma

Idag har jag och Stella för första gången besökt mamma på hennes nya "boplats", på kyrkogården. Konstig känsla. Att man nu ska hälsa på henne där istället för hemma i Eneby. Pappa hade varit där och planterat en liten blomma och jag hade med mig en bukett som jag satte i en vas, så nu ser det trevligt ut. Gravstenen har ju inte kommit ännu så när den har kommit får vi väl fixa med lite mer blommor och så. Det känns fortfarande så himla overkligt. Det som finns kvar av min fina mamma ligger i en urna som är nedgrävd i jorden och på platsen där hon ligger finns ett kors med hennes namn på...

Student

Idag firar vi en student här i huset. Det är storebror Tobias som har blivit så stor ;) Och vilken dag! Solen skiner och himlen är klarblå och vi kan ha alla gästerna ute på altanen, det går livet lättare.

När mannen och jag träffades var lillkillen 11 år. Och nu ska han gå ut gymnasiet och åka till China - vad hände. Lika lång, lugn och förståndig som sin pappa. Vi har haft våra duster men nu är det lugnt. Världens bästa storebror som avgudas av sina småsyskon, speciellt då lilla V. Tobias är idolen. Och när man ser dem tillsammans förstår man varför. Tobias tar sig tid, han lyssnar, han låter lilla V vara med och prova allt själv. De leker, sjunger, spelar gitarr, gungar hängmatta, lagar mat you name it.

Grattis, grattis säger vi till Tobias idag - väl kämpat!

Helgens höjdpunkter

Vilken lång helg det har varit! Och jag har inte spenderat en endaste minut vid datorn. Det blir lite så när mannen är hemma. Konstigt... Då borde man ju ha mer tid. Vad gjorde vi:

Torsdag: Lite fixande och bakande på förmiddagen. PÅ eftermiddagen kom farmor, Cecilia & barnen på besök. Trevligt! Barnen lekte både ute och inne och fikade med god aptit.

Fredag: På kvällen kom Malin och Niklas över och grillade. Annars inget speciellt.

Lördag: VARMT! Klippning i Uppsala. Hela familjen följde med. Efter klippning och lite shopping blev det picknick i Slottsparken. De har världens finaste lekplats och lilla V var i sjunde himlen :)

Söndag: Finaste Angelica frågade om jag ville komma in till stan och gå på "Smaka på Stockholm". Stella och jag åkte in. Vi shoppade och åt en massa god mat. Gratis dessutom då Angelicas sambo J ansvarade för att alla tält skötte "sin hygien". Tack vännen! Vilken härlig dag det blev.

Måndag: Fix och trix hemma. Inne och ute. Lite deppigt blev det tyvärr. Många tankar och funeringar och kanske lite oro inför urnsättningen.

Det var helgen det. Skönt med en sådan lång helg!

Ett allra sista avsked

Idag tar vi ett sista avsked av mamma. Urnsättning. Det blir pappa, mormor, farmor, Magnus, Nancy, Peter och jag (också Stella förstås). Och så finaste prästen Annika. Det känns bra att hon är med. Efter urnsättningen åker vi alla hem till pappa för lunch och fika. Lilla V är på dagis men ansluter sedan.

När detta är över känns det som om allting är klart... Det praktiska är fixat. Nu är det känslomässiga kvar. Det tyngsta. Känns tufft - hur gör man? När känns det bättre? Snart hoppas jag.

Toppendag

Vilken bra dag jag hade igår. Lämnade lilla V på dagis. Finaste Tina och jag hade bestämt att vi skulle ses och ta en promenad. Men vädret såg inte så lovande ut... Det öste fullkomligen ner. Men efter ett par timmar framför datorn så började det klarna upp. Sagt och gjort promenad blev det. Vi begav oss mot Plantagen. Det var väl inte riktigt tänkt att vi skulle handla något stort vi hade ju bara vagnen. Men när vi väl kom dit så hittade vi en massa bra grejer. Så vi fick lasta vagnen full. Och sedan skulle vi ju hämta lilla V - hur skulle vi med oss honom hem? Då kom vi på att det finns ju en vagn på dagis, den som lilla V sover i.

Så vi kom till dagis lite tidigt och lilla V sov fortfarande. Han vaknade i alla fall och vi gick hemåt med barnen och alla blommorna. Väl hemma igen så blev det fika, vi var hungriga efter långpromenaden. Sedan lekte vi lite allihop innan det var dags för Tina att gå hem. Mannen kom hem lite tidigare från jobbet.

Jag skulle ju ut för andra kvällen i rad :) Jag hämtade upp Ann-So och vi begav oss till Sigtuna där vi skulle möta upp Ello för vår traditionsenliga fika på Myntet. Det var trevligt som vanligt. Som tur var hade det gått bättre för mannen med barnen denna kväll. Stella hade tagit flaskan och allt hade varit frid och fröjd. Kvällen asvlutade med nattning av lilla V, Grey's Anatomy, en kopp te och god choklad från RC Chocolat.

En riktigt bra dag! Fler sådana tack!

Jag vann

Ni vet utlottningen av boken jag skrev om?! Jag vann! Hurra!

Så här skriver Charlotte Qvandt på sin blogg:

"VINNAREN ÄR... Maria Roslund!

När jag skrev boken var tanken att skriva den till oss som förlorar någon nära. Först och främst är den skriven till oss, och utöver det till alla andra som tvingats tänka till över livet. Och döden. Maria skrev till mig första gången i och med intervjun i DN. Hennes mamma dog för inte alls många veckor sedan och genom att ge henne boken hoppas jag att hon i någon mån kan finna tröst i att jag i någon mån vet vad hon går igenom, även om alla förluster självfallet är olika! All kraft och kärlek!"

Jag kunde inte låta bli

Spendera pengar är som ni vet ingen svår uppgift. Har letat efter en snuttefilt till Stella en likadan som lilla V har. Från Geggamoja. Har inte hittat den i någon affär så jag bestämde mig för att beställa den på nätet. Och vips så hade jag beställt den och två grejer till... Kunde inte motstå dessa, jag menar, tjejen behöver ju shorts och solhatt också :)

Bilderna har jag lånat från www.geggamoja.com

Äntligen bio & en kanske en historisk kväll

För flera månader sedan såg jag ett klipp ur filmen The Kings Speech jag tänkte direkt att den måste jag se. Frågade finaste vännen Tina om hon ville se den och det ville hon. Sedan kom det en massa tråkigheter och filmen blev liksom lagd på is. Men igår var det ÄNTLIGEN dags. Vi började kvällen med en sushi, sedan köpte vi biljetter och slutligen skulle det handlas godis på ICA. Filmen var precis så bra som man hade föreställt sig - fantastisk! Geoffrey Rush, Colin Firth & Helena Bonham Carter behöver man säga mer? Har ni inte sett den - gör det!

Vi fick också veta att detta var troligtvis den sista filmen som visades på Gröna Ladan i Sigtuna. Mycket sorgligt tycker jag. Tydligen tycker våra kära politiker inte att vi behöver ha en biograf i Sigtuna. Varför då? Det är en fin gammal biograf och det är alltid mycket folk där. Ibland undrar man...

Efter filmen åkte vi hem till mig för att runda av kvällen med en kopp te och Desperate Housewives. På soffan satt mannen alldeles slut efter en kväll ensam med de små... Stella vägrade flaskan och vägrade sova. Lilla V kunde inte sova för att Stella skrek i högan sky. Oj, oj, oj! Nyttigt för honom tänker jag. När vi är hemma tillsammans på kvällarna tar man ju liksom ett barn var. Och... jag ska ju ut ikväll igen. Nu har jag tagit fram bröstmjölk ur frysen så får vi se om det funkar bättre än ersättning.

Tack, tack finaste vännen för en trevlig kväll!

Just det, jag har deltagit i en utlottning av en bok på Charlotte Qvandts blogg - håll tummarna! Idag avslöjas vinnaren.

Blickar tillbaka - del 1

Jag vet att man ska se framåt men jag kan inte hjälpa att blicka tillbaka på hur det hela började.

Det var i början av 2009 och mamma fick lite ont i magen och halsbränna. Magkattarr sa man och hon fick medicin mot det. Och mådde bra igen. Några månader går och symptomen kommer tillbaka. Nytt besök hos läkaren och mamma ber att få nya tabletter eftersom de ju hade hjälpt förra gången. Sagt och gjort. Nya tabletter skrevs ut av en annan läkare då mammas ordinarie läkare var på semester. Hon började med tabletterna och i samband med det så blev hon gul. Hon ringde till sin ordinarie läkare och berättade detta. Det var konstigt tyckte han och hon fick genast komma dit för en massa prover. Det visade sig att hon hade förhöjda levervärden. Det blev färd till Danderyds Sjukhus för att försöka hitta orsaken till detta. Man hittade en tilltäppt gallgång, gallan kunde inte passera och detta orsakade gulsoten, och opererade in ett rör så att gallvätskan skulle kunna rinna fritt. Mamma mådde mycket bättre och det gula försvann. Men hon hade klåda också, en fruktansvärd klåda som inget verkade bita på. Inga mediciner eller krämer. Konstigt tyckte vi.

Efter ungefär en vecka får mamma ett samtal från Huddinge Sjukhus. Hon måste komma dit, de har tittat närmare på hennes röntgenbilder och ultraljud... Jag minns så väl den där dagen, det var den 4 juni. Jag ringde mamma på mobilen och hörde klart och tydligt att hon befann sig på ett pendeltåg. Men hon sa att hon var i bilen på väg från jobbet. Ja, ja tänkte jag det var väl radion då. Men när vi hade lagt på luren blev jag lite arg och orolig. Jag hörde ju att hon var på tåget - varför ville hon inte säga det? Jag ringde upp igen och mobilen är avstängd. Vad håller hon på med tänkte jag.

På kvällen när mannen kom hem berättade jag om denna skumma incident. Konstigt tyckte han också förstås. Jag minns så väl att jag sa till honom att jag trodde att det var något med hennes sjukdom som inte ville berätta för mig och oj så rätt jag hade. Det här var kvällen innan Malins student och vi skulle åka ut till Eneby för att hämta björkris. Men jag bestämde mig för att stanna hemma och ringde istället till mamma och pappa. Pappa svarar och när jag berättar att jag inte ska komma så berättar han - Mamma har varit på sjukhuset idag, det är inte så bra med henne. Och det första jag säger är - Inte cancer! Det vet man inte ännu, säger pappa, men det är en förändring på bukspottskörteln (fint ord för cancer tänker jag).Jag får prata med mamma, hon ber om ursäkt för att hon "ljugit" för mig men hon ville inte sitta och berätta om detta på tåget bland alla människor. Vad händer nu undrar jag. Jo, dagen efter ska hon tillbaka till Huddinge och förberedas för operation. Hon ska vara där nästan hela dagen. En massa prover ska tas och hon ska träffa alla möjliga läkare. Det här är första gången paniken för att hon ska dö kommer

Mors Dag

Att det var Mors dag igår kunde väl ingen undgå. Inte jag heller... Det var en riktig skitdag om jag ska vara helt ärlig. Jag har ju ingen mamma längre. Det blev mer påtagligt igår på något vis. Och att jag själv är mamma gav inte mycket tröst. Trots att Stella och lilla V uppvaktade mig med fin choklad :) Det var en sådan där dag då man konstant har gråten i halsen och bara hoppas att man inte ska börja gråta... Det blev lite tårar då och då och allt kändes så orättvist - hur blev det så här? Varför? Det är klart att ingen förtjänar att bli sjuk eller dö men en ung människa som lever hälsosamt på alla sätt och vis.

Men men vi hade planerat att lillebror med fina svägerskan skulle komma hit och fira min födelsedag lite i efterskott så det blev ett avbrott i alla sorgsna tankar och vi fick en trevlig eftermiddag trots allt.

I Mors Dags present fick min mamma en gåva till Cancerfonden.

Ändrade planer

Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sig när man har små barn. Dagens plan var att gå till öppna förskolan efter dagis. Men så sov Stella så gott i vagnen så jag tog en extra runda och tänkte istället gå hem och göra lite nytta i trädgården. Men, men så fort jag dragit fram alla grejer så tycker Stella att sova inte är någon bra idé. Så det blev inte mycket av med det. En pelargon lyckades jag hinna med. Så nu är vi inne och pysslar lite istället.

Vet inte vad det är men jag mår fortfarande inte helt 100 i magen. I natt vaknade jag igen med världens magknip och så var det besök på toan igen... Undrar om det kan vara stressen efter allt som har hänt den sista tiden. Det är lite jobbigt när man inte riktigt vet om det kan vara något som smittar men då tycker man ju att de andra i familjen också borde blivit sjuka eller?

Den finaste presenten

Jag blev så uppvaktad på min födelsedag med kalas, presenter, telefonsamtal, sms, facebookhälsningar - you name it! Men titta på den här fina presenten, den var bäst av alla. Alla borde få ha en sådan fin vän

http://fruwarg.blogspot.com/2011/05/hipp-hipp-hurra.html

Planteringsbesök

Idag har vi haft besök av farfar & Anita. Jag fick fina blommor i present och i presenten ingick även plantering. Så idag har de varit här och planterat och passat på och rensat lite maskrosor också ;)

Annars blir det nog lugnt idag. Stella jollrar i babygymet och jag tänkte passa på och vika lite tvätt. Lilla V är ju på dagis idag så vi har det lugnt och tyst här hemma.

Hipp, hipp hurra - jag fyller år idag!

Oj, oj, oj 37 år har man hunnit bli. Det är ju inte klokt. 37 år har man levt på denna jord och man kan bara hoppas att det blir minst 37 till. Vad har man hunnit med då? En hel massa förstås, roliga jobb, lång utlandsvistelse som gjorde att jag tillslut kom hem med en universitetsexamen i bagaget, ett förhållande som mesta delen av tiden var allt annat än hälsosamt, ett roligt år som singel när jag kom hem från USA, avslutningen på singelåret i form av mannen i mitt liv - världens bästa man och pappa, två underbara barn och slutligen förlusten av en mor. För att nämna en del. Och förstås alla fantastiska vänner som alltid finns där för mig - i vått och torrt! Vad skulle jag göra utan er?

Jag firar födelsedagen med en liten magsjuka... Inte så farligt men natten tillbringades på toaletten och det blev inte många timmars sömn. Pappa och Magnus skulle kommit idag men pappa var förkyld och Magnus stod över med tanke min eventuella smittsamma magbacill. Det har varit en bra dag ändå, tillsammans med finaste barnen. Mannen som kom hem med fina blommor och fin present. Det ska åkas till Rånäs Slott på weekend minsann - underbart. Den obligatoriska frukosten på sängen uteblev eftersom jag inte var så sugen på något att äta. Men nu vankas det rabarberkräm till middag - storslagen födelsedagsmiddag va :) Men det är det jag känner för att äta.

Artikeln - Att förlora en mor och själv bli en

Här kommer länken till artikeln i DN som jag skrev om för ett par dagar sedan

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-forlora-en-mor--och-sjalv-bli-en

Nostalgi & kalas

Idag är det precis 1 år sedan som vi höll på att göra oss redo för att åka till Turkiet med familjen Evans. En härlig vecka med sol och bad. Och mitt upp i allt var mensen några dagar sen - kunde det vara så? Eftersom semester oftast innebär lite vin till maten, kanske en drink vid poolen så tänkte jag att det är nog bäst att testa i alla fall. Och mycket riktigt så blev det ett plus på stickan. Och det lilla plusset var lilla Stella. Så förvånad blev jag, att det den här gången hade lyckats på första försöket men så glad förstås. Och idag har vi världens härligaste lilla tjej.

Idag firades det även födelsedag här i huset, min 37:nde (fast jag fyller först i morgon egentligen). Det var trevligt. Mannen och jag spenderade hela gårdagen lagandes mat. Lilla V var i tryggt förvar hos morfar. Stella var hemma men hon var glad och nöjd hela dagen så vi fick "jobba i fred". Betydligt lättare när man inte har en 2-åring till hjälpreda...

Som sagt, trevligt har vi haft och en massa fina presenter har jag fått. Tankarna fanns hos mamma. Första födelskalaset på många år utan mamma. I USA firade jag förstås hela nio födelsedagar utan henne men då var det ju lite annorlunda.

Nu har gästerna gått hem och det mesta av disken och undanplockningen är klar. Lilla V är supertrött efter en dag utan middagslur. Det blir nog en tidig kväll för oss alla fyra.

DN idag

Idag läser jag en väldigt intressant artikel i DN "Att förlora en mor - och själv bli en". En ung kvinna som har förlorat sin mamma i cancer precis när hon själv blivit mamma. Hm, hög igenkänningsfaktor där... Nu är jag förvisso nästan 10 år äldre än henne men, men

Hon har även skrivit en bok i ämnet, självklart kommer jag att läsa den. Hon bloggar också, självklart kommer jag att läsa bloggen också.

Jag länkar till artikel och lämnar er idag med ett utdrag ur boken "Du ser draken genom fönstret" av Charlotte Qvandt

"Jag måste ha min mamma hos mig. Något annat går inte. Går inte. Detta måste få ett gott slut, för vem är jag annars? Kan jag vara någon? Hur ska jag kunna andas?"

Ja, vad ska jag säga annat än att det var precis så jag tänkte när mammas cancerbesked kom. Tyvärr så fick ju varken min eller Charlotte Qvandts mamma ett gott slut...

Jag måste be att få återkomma med länken till artikeln då den inte finns i DNs nätupplaga ännu.

Gravsten

Idag ska pappa, Magnus och jag (och Stella förstås, hon får hänga med på allt) till Fonus för att beställa en gravsten. I fredags såg vi ut en gravplats. Det blev en fin plats innanför murararna vid kyrkan. Vi har bestämt oss för vilken gravsten vi ska ha men vi vill kolla lite hur texten blir och så. Pappa ska ju så småningom också ligga där så vi måste planera för det också. Det känns ju lite läskigt. Men, men vi ska ju alla dö någon dag, man hoppas bara att det är långt kvar.

Mycket att göra när någon dör. Men nu tror jag att det mesta är gjort faktiskt. Pappa har ju gjort det mesta, jag tror att han har velat ha det så. Jag har hjälpt till med lite småsaker bara.

Så himla trött idag. Lilla stjärnan tyckte att 4:15 var en bra tid att vakna... Hon var hur glad som helst, jag var mindre glad. Men efter lite mat somnade hon om. Jag däremot hade svårt att somna om. Och när jag väl slumrat till var det dags för lilla V att vakna. Men Stella brukar ju inte vakna så där tidigt så vi hoppas det var en engångsföreteelse. Nu sover hon gott i vagnen ute.

Testar igen

Igår kom min egen webmaster på besök, finaste Tina. Hon skulle se om hon kunde klura ut vad som var fel med bloggen - varför det inte gick att kommentera. Jag tror att det gick bra. Det verkade så igår i alla fall. Jag hoppas att det går bra idag också. Tack finaste vännen för att du fixade och trixade, det är ju så mycket roligare när man får kommentarer

Torsdag

Igår var det som sagt bröllopsdag, den tredje i ordningen. Mannen hade bokat ord och fixat barnvakt. Men en halvtimme innan farfar och Anita skulle komma var lilla V så fruktansvärt ledsen och trött att jag ringde till mannen och sa - Vi sk-ter i det här! Men så beslutade vi oss för att testa, kanske lilla Vs humör skulle ändras när de kom. Sagt och gjort. Och det visade sig vara ett bra beslut, han blev på toppenhumör när de kom. Stella skrek i högan sky när vi åkte och mammahjärtat kändes lite svajigt men men jag litar förstås på att farfar och Anita klarar det hur bra som helst. Och det är klart de gjorde. När vi kom hem sov båda barnen gott.


Det var en trevlig kväll i sann småbarnsföräldersanda, prat om barnen och planering för diverse saker. Min födelsdag, Tobias student osv. Romantiskt vet jag inte men åh så skönt att få prata utan att bli avbruten och att äta mat i lugn och ro..


Lilla V stökar på nätterna och är inte sitt vanliga jag på dagarna heller. Han är ledsen. Jag var ju på BVC med Stella igår och jag nämnde detta för bvc-sköterskan och hon sa direkt att det kan vara att han är ledsen över mamma/mormor. Att han nu inser att hon är borta. Det har gått en månad sedan han sist såg henne och så länge har det ju aldrig gått förut. Han vaknar på natten och är så ledsen och skriker efter mig. Lilla älsklingen min. Det är ju så jobbigt och se honom ledsen och att varken han eller jag får sova gör ju knappast saken bättre. Idag fick han sovmorgon och vi kom senare till dagis, jag tror han behövde det.


I eftermiddag blir det äventyr med finaste vännerna Tina och Mon.
Vi ska till stan och fixa fötterna och sedan äta middag. Ser så fram emot det!

test

TESTAR bara lite hära nu

...

kommentera om ni kan!



Kommentarer

Kära vänner, det går tydligen inte att kommentera...
Jag vet inte varför. Jag har testat både det ena och det andra men inget verkar funka.
Är det någon som har några tips så kan ni ju säga till via något annat forum...

4 månader

Idag fyller lilla stjärnan fyra månader!

Hon mäter 65 cm och väger 7 062 gr.

Hon är glad och nöjd mest hela tiden.

Älskar sällskap och allra, allra gladast blir hon när storebror ger henne uppmärksamhet.

Hon är ljuset i vår tillvaro.

Antiklimax

I torsdags var det så dags för vår inbokade pedikyr. Väl på tåget får jag ett samtal från salongen, de har vatten -och strömlöst... Vad är oddsen??? Men, men eftersom vi redan satt på tåget så åkte vi in till stan ändå. Det blev lite shopping och sedan en middag.

Så trots att det inte blev som vi planerat blev det en riktigt bra kväll med fina vänner och en massa skratt. Det behöver man dessa dagar.

3-årig bröllopsdag

Idag är det hela tre år sedan mannen och jag blev man och hustru. Det har hänt mycket de här tre åren. Två barn rikare och en mamma/svärmor fattigare.

Vi firar idag med en middag på Båthuset. Första gången som mannen och jag är ute tillsammans utan barn sedan Stella kom. Det blir spännande - undrar om vi kommer ihåg hur man gör när man umgås bara som par ;)

Det blev samma bild som förra årets inlägg men jag gillar ju bilden ;) Fotografen heter Robert Hatch

Dagarna går

Tiden går fort, idag är det 4 veckor sedan mamma dog. 4 veckor som trots allt har gått i ett rasande tempo. Men trots det rasande tempot går det inte långa stunder utan att jag tänker på mamma, det som vi har fått uppleva tillsammans men ändå mer tänker jag på det som vi inte får uppleva... Mina barn som inte får kalla någon mormor och jag som aldrig mer får kalla någon mamma.

På något vis känns det tyngre efter begravningen, det är väl mer verkligt nu. Men ändå så fruktansvärt svårt att ta till sig.

Och trots att dagarna går fort kommer paniken krypande då och då. På väg hem från dagis på morgonen. På kvällen när jag ska sova. På morgonen när lilla Stella vaknar och vill äta och jag inte kan somna om. En känsla av att inte kunna andas när jag tänker på att hon inte finns mer.

Jag skriver mer om begravningen sedan.

I am back

Vi har haft internetlöst här i huset i en vecka... Det har gått ganska bra faktiskt ;)

Uppdatering kommer inom kort. Nu ska det ammas och fixas innan dagis..

Cirkeln är sluten

Idag har varit en ledsam dag. Vet inte riktigt varför men det har kännts tungt idag. Delvis var det nog för att det var tacksägelse för mamma i kyrkan. Det kändes så himla konstigt när de läste upp hennes namn. På något vis blev det med ens så himla verkligt. Hon är verkligen borta - död. Kommer ALDRIG tillbaka.

Men under samma gudstjänst som man läste upp församlingsmedlemmar som dött så läste man också upp barn som hade döpts. Och då, sades Stellas namn. Konstigt på något vis, det visste vi ju inte om. Att mammas namn skulle sägas visste vi ju, det var ju därför vi var där. Det kändes liksom som om cirkeln slöts - ett avsked och ett välkomnande. Det hade ju räckt med välkomnandet... Efter gudstjänsten följde pappa, mormor och farmor med hem och fikade.

Igår blev det ändå ett litet Valborgsfirande i Eneby. Vi skulle åka ut och fika hos pappa men barnen sov så länge att vi istället bestämde att vi skulle äta middag där. Vi tog med oss ingredienser till hamburgare och mannen grillade dessa - jättegott! Pappa var så glad att vi kom och tyckte att han fick en riktig kalasmiddag :) Det kändes bra att vara där trots att det inte blev något traditionellt firande.

Finaste mamma

Så här blev bilden som vi ska ha på kistan. Fin tycker jag. Såsom mamma såg ut innan hon blev sjuk. Glad och pigg!

Valborgsmässoafton

Idag är det Valborg och enligt tradition brukar vi fira med brasa hos mamma och pappa i Eneby tillsammans med alla bybor. I år blir det ingen brasa. Grannarna tyckte att pappa skulle slippa fixa med brasa i år. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Men pappa protesterade inte så det kanske var ett bra beslut. Jag hoppas att vi tar nya tag nästa år. Det känns viktigt för mig att den här traditionen, som min farfar en gång startade, får leva vidare. I år blir vi hemma, det känns ganska skönt då jag är så galet trött mest hela tiden.

Igår var det full fart här i huset. Vi hade besök av Monica, Noah och Oscar. Grabbarna var till en början mest griniga på varandra och ville inte alls leka... Men efter en stund så kom de igång och lekte riktigt bra. Vi åt lunch och sedan blev det en promenad till Mickes studio och jag fick för första gången se honom tatuera - häftigt verkligen! Det var Åhza som tatuerades så finaste Tina var där och höll henne i handen. Monica hade med sig goda kärleksmums som vi kalasade på i solskenet. En riktigt härlig dag.

Idag har jag varit och shoppat och fixat lite. En bild på mamma till kistan. En gardinstång till lilla Vs rum och två plaststolar till barnen som vi kan ha ute på altanen.

Nu sover de små och jag tittar på dokumentärer om det engelska kungahuset. Missade ju hela tillställningen igår ;)

Mötet på Radiumhemmet

Idag åkte pappa, Magnus och jag för att träffa mammas läkare på Radiumhemmet. Vi blev erbjudna ett så kallat anhörigsamtal och det tackade vi ja till. Det var svårt att veta vad man skulle förvänta sig, vad man skulle fråga osv. Men jag kände att det nog skulle ge sig när vi kom dit.

Det var en mycket trevlig läkare vi fick träffa, mamma tyckte mycket bra om honom och jag förstår varför. Han förklarade på ett bra sätt och lät oss ställa frågor och svarade bra på alla frågor. Och sist men inte minst så kommer att han skicka en remiss för Magnus och mig till någon som jobbar med genetik, detta för att se om någon av oss har en ökad risk för att få samma sjukdom som mamma. Han sa flera gånger att risken var extremt liten men tyckte att vi skulle få gå och kolla oss i alla fall. Det känns tryggt på något vis.

Han sa förstås massor av saker och det nästan snurrar i huvudet av all information MEN det jag tar med mig är att han på något vis övertygade oss om att mamma har haft en enorm tur som fick leva så länge och må så bra som hon gjorde. Vi fick höra en massa siffror och just nu kommer jag inte ihåg någon men överlevnaden i den här typen av cancer näst intill obefintlig. Vanligtvis lever man 4-6 månader. Vi fick "ha kvar" mamma i två år från det att hon blev sjuk det är mycket ovanligt. Han berättade också om den fruktansvärda smärtan de flesta har mot slutet, en smärta som inte ens morfin biter på. Det slapp mamma.

På något underligt vis känns det lite lättare, lite bättre. Enligt statistiken skulle vi inte ha haft det här sista ett och ett halvt åren. Men vi fick dem. Och det gjorde att mamma fick två år tillsammans med lilla V och nästan tre månader med lilla stjärnan. I allt elände får vi anse oss som lyckliga.

Jag visste redan att mamma var en otrolig kämpe och idag har det verkligen bevisats. Envis, envis kämpade hon mot detta cancermonster och trots att monstret till slut vann så stod hon emot bra länge...