23:11...

... är klockan och imorgon åker vi. INGENTING är i bilen ännu, det hade maken tänkt göra imorgon bitti. Stopp, sa jag. Allt ska in i bilen ikväll annars kommer jag få stresspåslag å det grövsta. Det gick bra med packningen ända tills middagen. Efter det skulle det badas och läggas. Lilla V ville INTE sova. Kände väl på sig att det var något på gång. Att jag behövde ner och packa färdigt istället för att mysa med honom. Till slut så bytte vi, mannen och jag och då somnade han ganska fort.

Mannen stryker och ska packa det sista av mina saker sedan är det nog god natt tror jag. Uppstigning 04:00!

Gotland here we come!

Upp och ner

Upp och ner är bara förnamnet. Jag vet att det bara gått lite drygt tre månander men när ska det kännas bättre. Borde det inte bli bättre och bättre? Jag tycker det blir sämre och sämre. Jag tänker på mamma HELA TIDEN, dag och natt. Kan inte sova, så fort jag lägger ner huvudet på kudden så kommer det en massa tankar. Det är skitjobbigt! Det går åt så mycket energi. Det finns så mycket annat jag skulle vilja lägga min energi på.

Igår var det kalas för finaste Nancy. Vi var i Uppsala hos hennes fina, fina föräldrar. Det bjöds på världens godaste mat och trevligt sällskap. Alla var där utom en, den som aldrig mer kommer att vara med. Det pratades om den kommande bebisen och hur vi alla glädjer oss så åt hans ankomst (som vi hoppas blir snart). Men samtidigt sorgen över att mamma aldrig fick träffa den lille. Jag blir helt slut av dessa tillställningar. Det är som att jag kämpar med att det ska vara som vanligt och när det sedan är över så finns det ingen ork till någonting. Och så det oundvikliga - jag gråter halvt ihjäl mig när jag kommer hem.

Jag behöver miljöombyte - på söndag åker vi äntligen till Gotland. Tänk om någon kunde tvätta, handla och packa och vi bara behövde sätta oss i bilen på söndag morgon...

Gravstenen på plats

Igår fick jag ett sms från vännen, tillika begravningsentreprenören, Sofia. Det sa att nu var gravstenen monterad. Jag hade tänkt vänta med att åka dit men på kvällen efter middagen kände jag ändå att jag ville dit. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och åkte till kyrkogården. Och där var den, stenen. Den var verkligen jättefin (jag tog en bild med min nya mobil men vet inte hur jag får över den till daton...) men vilken konstig känsla att se mammas namn på stenen. Återigen kommer det som ett slag i magen och känslan av att inte kunna andas - hon är verkligen död.

Samma dag för precis ett år sedan gjorde vi vårt första ultraljud med Stella. En glädjens dag när vi för första gången fick se det lilla livet som växte där inne i magen - magiskt. Mamma och pappa var hemma med lilla V, jag minns det så tydligt. Mamma mådde så bra och allt såg så ljust ut. Hon fixar det här tänkte jag. Hon är en av de få. Tänk så fel man kan ha...

Högsta vinsten

Kvalitetstid

Jag behövde en stund för mig själv, utan familjen. En stund med den finaste vännen Tina. Vi åkte till Valvet i Sigtuna och fikade. Så skönt att bara sitta där och prata om ALLT mellan himmel och jord. Det som faller en in liksom. Det blev både roliga och sorgsna samtal. Man behöver det ibland.

Tack finaste vännen för en välbehövlig pratstund.

Sex månader

Idag fyller min älskade lilla stjärna 6 månader.

Tre månader

Idag är det tre månader sedan mamma dog. Tre månader sedan samtalet från pappa, min desperata fråga - Har det hänt något? - Ja, säger pappa, mamma är död. Paniken som kom, jag vet knappt vad jag gjorde. Jag var på Willy's och handlade på något vis tog jag mig hem. Ringde mannen och finaste Tina och berättade. Färden hem till huset som nu bara är pappas. Mamma som låg där i sängen alldeles stilla. Så tunn, så tunn. Sjukdomen hade till sist segrat. Varför fick den segra över henne? Varför får den segra över någon?

För det mesta går det rktigt bra. Men så ibland kommer den där panikkänslan och bara griper tag i mig. Det känns som om jag inte kan andas när jag återigen inser att jag ALDRIG får träffa min mamma mer.

På tre månaders dagen gör vi bouppteckningen efter mamma.

Jag glömde

Jag skrev ju häromdagen om kvinor i min närhet som också förlorat sina mammor i cancer. Man ska tydligen aldrig börja rada upp namn, det är så lätt att man glömmer någon då... Jag glömde en, en klok kvinna som har förlorat båda sina föräldrar i cancer, Maria J. Hon har stöttat med kloka kommentarer på bloggen och stärkande samtal i verkligeheten. Det betyder så mycket att få dela erfarenheter och tankar

Operation sluta amma

Nu inleds den - operation sluta amma. Mannen har semester och då blir det nog lite lättare. Jag har ju, lite halvhjärtat, försökt trappa ner men det har väl gått sådär... Lilla stjärnan är ju flaskvägrare och med henne och en envis tvååring hemma har jag ganska snabbt gett upp och tagit till bröstet. Hon är lite lustig med flaskan som sagt men nu har jag kommit på ett litet trick... Jag ger henne först lite ersättning på sked, några teskedar och sedan ger jag henne flaskan och då funkar det. Börjar jag däremot med flaska är det tvärnej - konstigt!

Men nu j-klar. Lilla V var ju ingen stor ammare och det var för mig en stor sorg att jag inte kunde helamma honom. Stella däremot är amningens prinsessa och skulle säkert ligga vid bröstet hela dagarna om hon fick. Och nu vill alltså sluta. Tydligen är man aldrig riktigt nöjd... Den först kunde jag inte amma och var ledsen för det och den andra vill amma hela tiden och då är inte det bra... Hm.

Intressant möte & stärkande ord

Häromdagen var vi i Sigtuna. Längs med strandpromenaden träffade jag en gammal vän, en vän som jag lekte med som liten men som idag jag inte har mycket kontakt med. Våra mammor var goda vänner, hennes mamma dog i cancer för snart sex år sedan... Hon hade sett mammas dödsannons och hade tänkt ringa men något kom i mellan. Nu fick vi en kort pratstund. Vi har båda små barn som inte riktigt hade tålamod att mammorna pratade...

Hon sa: - Det går, men det är tufft!

Och jag måste ju tro att det går även om det känns som om det inte alls går. Men det är klart - det måste ju gå.

Samma dag ett meddelande på Facebook från en utav mina gamla rumskompisar från tiden i San Francisco. Hennes mamma gick också bort i cancer för tre år sedan. Hon skriver så här:

"Maria, I don't know how you do it all while raising your kids, being a wife, and losing your mom BUT I know that you are such an amazing, strong woman and that you are doing it all with grace."

En liten egoboost för mig.

Lustigt på något vis, helt plötsligt dyker de upp, dessa kvinnor i min närhet som har gått igenom samma sak: Charlotte, Helena och Sara

Uppgradering

Det var dags för Stella att lämna den fina, fina babykorgen och flytta till spjälsäng. Det högg lite i hjärtat, att stoppa undan korgen och veta att Stella nog var min sista bebis som fick sova i den. Att hon blivit så stor att hon har växt ur den. Men hon sover helt klart bättre i sängen, hon har ju mer plats och kan vända sig fritt utan att stöta i kanterna på korgen. Hon sover helst på mage den lilla.

Så här såg det ut:

Filmkväll

Igår var det dags för filmkväll i Rosa Huset igen. Vi hoppade över Dirty Dancing och såg en annan film istället. Water for elephants, den var riktigt, riktigt bra. Finaste Tina hade fixat sushi från Sigtuna - mums! Mon fixade med snacks, jordgubbar och melon.

En riktigt trevlig kväll med fina vänner!

Ljusa minnen

Igår visades Dirty Dancing på SVT, en utav mammas favoritfilmer. Hon hade sett den massor av gånger och sa ofta att den ju egentligen var ganska fånig men hon gillade den. Jag minns att vi såg den tillsammans första gången. Vi var på bio, jag var nog 12 år. Efter filmen gick vi och köpte skivan, LP:n. Jag minns det så tydligt, ett utav många ljusa minnen jag har av mamma.

Men även filmen leder osökt in på sjukdomen... Patrick Swayze gick bort i samma hemska cancer som mamma. De var födda samma år men han gick bort redan 2009, det året då mamma fick sitt besked.