Gravstenen på plats

Igår fick jag ett sms från vännen, tillika begravningsentreprenören, Sofia. Det sa att nu var gravstenen monterad. Jag hade tänkt vänta med att åka dit men på kvällen efter middagen kände jag ändå att jag ville dit. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och åkte till kyrkogården. Och där var den, stenen. Den var verkligen jättefin (jag tog en bild med min nya mobil men vet inte hur jag får över den till daton...) men vilken konstig känsla att se mammas namn på stenen. Återigen kommer det som ett slag i magen och känslan av att inte kunna andas - hon är verkligen död.

Samma dag för precis ett år sedan gjorde vi vårt första ultraljud med Stella. En glädjens dag när vi för första gången fick se det lilla livet som växte där inne i magen - magiskt. Mamma och pappa var hemma med lilla V, jag minns det så tydligt. Mamma mådde så bra och allt såg så ljust ut. Hon fixar det här tänkte jag. Hon är en av de få. Tänk så fel man kan ha...