Häromdagen var vi i Sigtuna. Längs med strandpromenaden träffade jag en gammal vän, en vän som jag lekte med som liten men som idag jag inte har mycket kontakt med. Våra mammor var goda vänner, hennes mamma dog i cancer för snart sex år sedan... Hon hade sett mammas dödsannons och hade tänkt ringa men något kom i mellan. Nu fick vi en kort pratstund. Vi har båda små barn som inte riktigt hade tålamod att mammorna pratade...
Hon sa: - Det går, men det är tufft!
Och jag måste ju tro att det går även om det känns som om det inte alls går. Men det är klart - det måste ju gå.
Samma dag ett meddelande på Facebook från en utav mina gamla rumskompisar från tiden i San Francisco. Hennes mamma gick också bort i cancer för tre år sedan. Hon skriver så här:
"Maria, I don't know how you do it all while raising your kids, being a wife, and losing your mom BUT I know that you are such an amazing, strong woman and that you are doing it all with grace."
En liten egoboost för mig.
Lustigt på något vis, helt plötsligt dyker de upp, dessa kvinnor i min närhet som har gått igenom samma sak: Charlotte, Helena och Sara
Wisterian är borta
7 år sedan
Måste va skönt att få lite peppning av de som vart med om samma sak!!!
SvaraRaderaKram