Upp och ner är bara förnamnet. Jag vet att det bara gått lite drygt tre månander men när ska det kännas bättre. Borde det inte bli bättre och bättre? Jag tycker det blir sämre och sämre. Jag tänker på mamma HELA TIDEN, dag och natt. Kan inte sova, så fort jag lägger ner huvudet på kudden så kommer det en massa tankar. Det är skitjobbigt! Det går åt så mycket energi. Det finns så mycket annat jag skulle vilja lägga min energi på.
Igår var det kalas för finaste Nancy. Vi var i Uppsala hos hennes fina, fina föräldrar. Det bjöds på världens godaste mat och trevligt sällskap. Alla var där utom en, den som aldrig mer kommer att vara med. Det pratades om den kommande bebisen och hur vi alla glädjer oss så åt hans ankomst (som vi hoppas blir snart). Men samtidigt sorgen över att mamma aldrig fick träffa den lille. Jag blir helt slut av dessa tillställningar. Det är som att jag kämpar med att det ska vara som vanligt och när det sedan är över så finns det ingen ork till någonting. Och så det oundvikliga - jag gråter halvt ihjäl mig när jag kommer hem.
Jag behöver miljöombyte - på söndag åker vi äntligen till Gotland. Tänk om någon kunde tvätta, handla och packa och vi bara behövde sätta oss i bilen på söndag morgon...
Wisterian är borta
7 år sedan
Maria, det tar tid och måste få ta den tiden att bearbeta hur jobbigt det än är. Man kommer aldrig över en sån här sak och tiden läker inte alla sår men det blir lättare, jag lovar. Men även för mig efter dessa år så har jag mina stunder när jag fäller en tår och tankarna och minnena finns där varje dag, ännu. Stor kram till dig!
SvaraRaderaVet du, vännen, jag förstår inte hur du ska orka bära allt det här själv. Risken är att du åker rakt in i den där väggen om du fortsätter som om allt vore som vanligt.
SvaraRaderaOm jag vore du, skulle jag be att få stöd. Du har fortfarande en liten bäbis och är känslig av bara den anledningen.
Nu är det ju jättelänge sedan min pappa dog, men jag har gått i omgångar och pratat med psykolog, samtalsterapeut och coach. Det ger lite perspektiv och genom åren har jag fått en del användbara tips och råd. Framför allt har det varit skönt att kunna prata utan bry sig om att andra tycker att det är jobbigt att jag gråter och ältar samma saker.
Varma kramar från Sanna
Ps. Jag får fortfarande overklighetskänslor när jag står framför min pappas grav.
Återigen.. kram kram kram!
SvaraRaderaDet måste verkligen vara så jobbigt, jag kan inte ens föreställa mig... :-( Jag hoppas du vet att d e ok att bryta ihop o behöver du gråta på ön så gör du det!
SvaraRaderaÖnskar jag kunde hjälpa med packningen mm men ganska fullt upp själv med det, ja du vet ju....
Ska iaf bli jättehärligt att komma iväg! Stor kram till dig så hörs vi innan vi åker....
Hm. Jo tankarna är kvar, men de blir liksom vackrare och gör inte alltid lika ont. Läs "Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion. Den blev JAG väldigt tröstad av...
SvaraRaderaps. Tack för berömmet. Det betyder värme och guld! ds.