Och så kom den...

... boken som jag har beställt och både ville och inte ville läsa. Det är boken Någongång, någonstans möts vi åter igen det är Sofie Karlssons bok om lilla Victor som förlorade kampen mot cancer endast ett år och 7 månader gammal. Jag har ju följt Sofies blogg under en längre tid och ska jag vara riktig ärlig så önskar jag ibland att inte hade hittat den... Men samtidigt är jag glad. Sofie skriver så bra och påminner mig om att inte bry sig så hårt som alla småsaker jag i vanliga fall irriterar mig på.

Precis som jag trodde så blev bokläsandet ett enda stort gråtkalas och trots att man vet hur det går så är det så hemskt att läsa. Det gör så ont i mitt mammahjärta när jag läser om vad lilla Victor och hans familj har fått gå igenom. Så mycket lidande i en så liten kropp och trots alla behandlingar så gick hans liv inte att rädda. Hur orkar man kämpa och hålla modet uppe under alla behandlingar? Att hela tiden slitas mellan hopp och förtvivlan. Och när man få veta att det inte längre finns något hopp att det bara är en tidsfråga innan ens älskade barn lämnar en.

Samtidigt som boken är så sorglig så innehåller den så mycket värme och kärlek. Den är verkligen värd att läsa och den får en att krama sin egen lilla prins extra hårt.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg så har nu Sofie och Peter fått en dotter, Vilma. Hon föddes på dagen 9 månader efter det att Victor dog. Visst är det lite konstigt?