Jag har länge följt ett antal bloggar och trots att jag aldrig har träffat dessa människor så känns det ju onekligen som om man känner dem. Jag tror att jag vet mer om vissa bloggare än om mina vänner. På något sätt är bloggandet väldigt personligt och utlämnande men samtidigt tryggt på något vis man har ändå ett behörigt avstånd till sina läsare.
I alla fall... I morse såg jag på finnjonnas blogg att hon och Marcus (Birro) väntar barn igen. Jag blev så glad för deras skull. Jag har följt deras resa i kampen om att få ett levande barn. Det här blir ju deras fjärde barn men deras två första fick tyvärr inte stanna kvar hos dem. I februari förra året föddes deras lilla Milo som fick stanna hos dem.
Jag håller tummarna och hoppas att allt går vägen och att lilla Milo får en lillasyster eller lillebror i augusti. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna att vi välsignades med lilla V. Att han kom till oss utan några som helst problem. Tänk vad en del får kämpa för att bli föräldrar. Jag inser att jag är lyckligt lottad.
Wisterian är borta
7 år sedan
Visst ska man vara glad för de barn man har. Härligt för Birro + fru (?) :)
SvaraRaderaKram!