The story of Agnes

Känns lite tråkigt att jag tog en LÅNG paus från bloggandet. Skrev i stort sett ingenting under hela graviditeten med Agnes. Eller några inlägg skrev jag inget där jag skrev att jag faktiskt var gravid för tredje gången. Många olika anledningar förstås. Tiden och orken räckte inte riktigt till. Det var mycket som hände, det var många tankar som snurrade i huvudet...

De flesta som känner mig vet att det aldrig har varit någon hemlighet att jag ville ha tre barn. Nu träffade jag ju en man som redan hade två och tänkte att jag får vara glad om vi får ett gemensamt barn. Men ganska snart efter att lilla V hade kommit till världen var vi överens om att han skulle få ett syskon (som var närmare i ålder än Malin och Tobias). Men sedan var det stopp tyckte mannen. Jag var väl inte helt nöjd med detta men var såklart tacksam och glad över mina två små. Under lilla Stjärnans graviditet tänkte jag mycket på att det var sista gången jag skulle få uppleva det fantastiska med en graviditet och förlossning innebär. Men jag började ändå förstå att det skulle inte bli fler barn. Jag började sakta men säkert acceptera det och släppa tanken på en "trea".

Men så runt påsk förra året började jag känna mig lite "konstig". Kunde inte riktigt sätta fingret på det. Jag var liksom orolig i kroppen. Mitt humör var upp och ner. Tålamodet obefintligt. Jag förstod inte. Sedan var min mens sen, vilket den aldrig brukar vara. Trots detta så slog det mig ändå inte. Jag tittade i almanackan och räknade och räknade. Efter några dagar så kom tanken - Är jag gravid? Nej, det kunde jag väl inte vara? Men, jo det kunde jag. Ett graviditetstest några dagar senare visade att så var fallet.

Första tanken var - vad gör vi nu? Även om jag ville ha ett tredje barn ville jag ju att det skulle vara ett gemensamt beslut. Jag oroade mig för att mannen skulle tro att jag hade lurat honom in i detta (vi har nämligen inte använt preventivmedel sedan jag blev gravid med lilla V, utan vi har kört med säkra perioder och det har funkat bra...) Jag hade precis fått en ny tjänst som jag kämpat för länge. En ny tjänstebil var på väg. Vad skulle min chef säga? Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna välja bort ett barn och så kände jag även nu. Så det blev egentligen aldrig någon diskussion om hur vi skulle göra. Det var liksom outtalat.

Första tiden var inte alls speciellt rolig. Mannen hade svårt att ta till sig nyheten och jag kände mig ensam och kunde inte alls glädja mig åt detta nya lilla liv som växte och frodades i min kropp. Hade svårt att glädjas åt alla gratulationer. Men allt eftersom tiden gick och magen växte så började vi så sakta glädja oss åt lillebror/lillasyster. Efter ultraljudet i vecka 20 kändes det som vi verkligen förstod att vi skulle få en liten till. Och som tur var hade jag i allt detta två gravida medsystrar Tina och Angelica. Tack och lov för dessa två. Finaste vännerna. Vi pratade och chattade om en det ena och en det andra. Man behöver ju ventilera och trots att det var min tredje graviditet så har man ändå en massa funderingar och orosmoment. Och glädje förstås. Och nyfikenhet, vem är det lilla livet som växer där inne.

Hösten gick i ett rasande tempo och magen växte. Även om jag var mindre den här gången så kände jag mig trött och tung. Men det är klart, två små på förskolan och heltidsjobb som säljare. Det var ju inte så att jag låg på soffan direkt... Den 15 november,lite drygt två veckor innan beräknat förlossningsdatum,  jobbade jag min sista dag. Underbart! Jag var trött. Samma kväll fick jag värkar. Ringde pappa och sa att han skulle vara beredd. Men det var falskt alarm... Eftersom de andra två har kommit tidigare tänkte jag att det skulle bli så även denna gång.

Men två veckor gick och ingen bebis. Jag tog det lugnt. Men hade något litet planerat varje dag för att inte bli utrråkad. Den 22 kom Tinas och Mickes underbara lilla Abbe till världen. Jag är glad att han kom lite innan så fick jag mysa med honom lite innan min bebis kom. Så den 9 december var jag så trött. Ringde till mannen och bad honom hämta på dagis. Och på kvällen när jag gick och la mig sa jag - Imorgon vore en bra dag för bebisen att komma för då är det flaggdag.

Och så blev det. Den 10 december 11:55 på självaste Nobeldagen kom hon ÄNTLIGEN. Underbaraste lilla Agnes.

Och hur det var den dagen kommer i ett separat inlägg...