Sedan när lilla stjärnan skulle födas bestämde vi att så här kunde vi inte ha det. Han måste ju kunna somna själv. Efter några kvällar med gråt och tandagnisslan gick det bra. Två veckor, sedan blev han sjuk och så kom lilla stjärnan. Och hans värld blev uppochnervänd.
Lilla stjärnan har också gått lätt och lägga fram till ungefär 1 års ålder. Sedan hände något. Hon pratar, skriker, kastar sig av och an. Kastar ur saker ur sängen och gör allt för att inte somna. Ju längre tiden går desto mer stressad blir jag. Kanske känner hon det på sig....
Jag har inget emot att leka med mina barn i timmar, läsa samma saga eller sjunga samma sång 100 gånger. Men de här långdragna nattningarna kan jag klara mig utan...
Published with Blogger-droid v1.7.4
Jag är ganska säker på att jag kan säga - JAG VET PRECIS HUR JÄKLA JOBBIGT DET ÄR!
SvaraRaderaKRAM!
Jag är inte ett dugg avis!! Håller tummarna för att det ska bli bättre snart! Kram
SvaraRaderaUffa då, det låter jobbigt det där. Det verkar dock som att du inte är ensam iallafall. Sandra har ju samma problem hon.
SvaraRaderaKRAM till alla er med Långdragna nattningar <3