Julförberedelser - mentalt & praktiskt

Ja, nu är det onekligen snart jul. För oss blir det förstås en annorlunda jul i år. En jul full av saknad. Vår första jul utan mamma. Hur ska det bli? Jag brukar väl egentligen inte vara så stressad innan jul. Vi är ju aldrig här hemma utan är hos våra föräldrar och behöver aldrig ta med oss något. Men i år känner jag mig jättestressad men det är nog mer känslomässig stress än stress över allt som ska göras. För av det som ska göras är det mesta klart. De flesta klapparna är inslagna. Huset är pyntat. Julmaten är inköpt. Mannen köper gran imorgon (den ska förstås kläs också).

Men med känslorna är det mesta oklart... Men vi firar som vanligt i Eneby. Pappa tyckte att vi skulle göra som vanligt och jag är glad åt det. Även om det förstås inte blir "som vanligt" så blir det så nära som vanligt vi kommer. Det blir ju aldrig som vanligt igen. Första julen är värst säger de som har upplevt detta och det är ju säkert så... Vi kommer alla att träffas på kyrkogården och gå till graven och tända ljus. Jag både vill och inte vill. Tankarna kommer ju att vara hos mamma oavsett om vi åker till graven eller inte. Men jag är rädd att det ska bli så jobbigt. Men det är klart jag åker.

Samtidigt är det Stellas första jul, lilla Tiagos första jul och kanske den första julen som lilla V kommer att komma ihåg. Jag vill ju att den ska bli bra för deras skull. Inte att vi ska vara ledsna och bara tänka på mamma och det som kunde ha varit.

Jag har en konstant klump i halsen, en känsla av illamående som inte vill ge med sig.

Det måste bli en fin jul. Jag vet att mamma hade velat ha det så. Om inte för någon annans skull så för hennes.