Stridigheter

Världens finaste lilla V befinner sig just nu i en trotsperiod utan dess like. ALLT är en strid, eller kanske inte riktigt allt men det mesta. Det ska krånglas, jagas och hotas så fort man ska göra någonting som har att göra med påklädning, mat, tandborstning, blöjbyten och allt annat. Han blir ledsen och jag blir ledsen.

I morse frågade jag honom om han tyckte att vi skulle ha det så här. Jo, det tyckte han. Han tyckte att det var helt OK att vi blev osams hela tiden och jo han tyckte det var kul att mamma blir arg på honom hela tiden. Jaha, vad säger man då? Jag, å andra sidan, tycker kanske inte att det är fullt lika roligt. Och så kommer det dåliga samvetet, att jag har höjt rösten åt min finaste kille. Men va sjutton gör man? Vad säger alla kloka föräldracoacher, Jesper Juul och gänget? Jag läste i någon föräldratidning att det var OK att bli arg på sin tvååring... Tack gode Gud tänkte jag.

Gränserna testas hela tiden. Man ser i hans ögon att han tänker - hur långt kan jag gå? Man får välja sin strider heter det och det är klart att det är så MEN vi måste ju trots allt göra oss iordning och komma iväg till dagis på morgnarna. Helst med ny blöja, rena kläder, frukost i magen, borstade tänder och ytterkläder. Jag minns att en fd. kollega till mig berättade att hon en gång tagit sin dotter i nattlinne (med ytterkläder över) och tandborste och burit henne till dagis och förklarat för personalen hur det låg till. Ibland känner jag mig lockad att göra likadant...

Men, men vi kämpar på - lika envisa båda två. Efter morgonens strider var det i alla fall världens gladaste kille som sprang in på dagisgården och inte så mycket som tittade efter mig när jag gick. Vi behöver nog de här timmarna ifrån varandra idag.