Jag berättade förstås att mamma var död. Hon blev förstås chockad och började gråta. Hon kunde inte tro att det var sant. Hon berättade att hon tyckte så bra om mamma. Att de hade haft många fina samtal. Att mamma alltid var så stolt över lilla V och över mig. Hur glad hon var över honom och berättade om hans framsteg. Hon levde för honom sa hon. Maria sa att hon önskade att hennes barn hade en mormor som var så engagerad.
Jag blev så rörd och glad. Och så ledsen. Varför, varför, varför kunde inte mina barn få ha sin mormor kvar? Det gör så ont. Det känns så orättvist.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Förstår att du blev rörd. Och du har rätt: det ÄR orättvist.
SvaraRaderaStor kram!
Hur mycket kan jag inte instämma i det du skriver! Hur ledsenheten och uppgivenheten inför döden liksom kan stocka sig i halsen!! ÅH! <3 KRAM
SvaraRaderaÅh vilka fina ord att få höra... men ändå så vansinnigt, vansinnigt sorgligt!
SvaraRaderaDet är orättvist!
KRAM!
Åh, härligt att höra samtidigt som jag kan förstå att det var jättejobbigt!
SvaraRaderaStörsta kramen till dig vännen!
Jag förstår dig! Det är så orättvist!
SvaraRaderaJag kommer också ihåg mina o Anitas samtal om allt möjligt; hennes lopp som hon sprang, teaterbesök hon varit på och dig o Viggo så klart!
Kramar!
Rörd var ordet...
SvaraRaderaOch arg blir man...och ledsen!
Kram!