Idag har jag och Stella för första gången besökt mamma på hennes nya "boplats", på kyrkogården. Konstig känsla. Att man nu ska hälsa på henne där istället för hemma i Eneby. Pappa hade varit där och planterat en liten blomma och jag hade med mig en bukett som jag satte i en vas, så nu ser det trevligt ut. Gravstenen har ju inte kommit ännu så när den har kommit får vi väl fixa med lite mer blommor och så. Det känns fortfarande så himla overkligt. Det som finns kvar av min fina mamma ligger i en urna som är nedgrävd i jorden och på platsen där hon ligger finns ett kors med hennes namn på...
Hej vännen!
SvaraRaderaVad hemskt det är allting!
Har inga ord...
Det är så orättvist!
KRAMAR!
Ja det måste verkligen kännas så konsigt & overkligt! Usch!
SvaraRaderaStor Kram
Största kramen till dig!! <3
SvaraRaderaSa Angelica.. Fick inte med namnet.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaVill bara krama om dig hårt hårt så att det overkliga försvinner.
SvaraRaderaDet är så himla orättvist.
Finaste.
Det blir liksom finare med tiden att ha en plats. Att ta med Juno till lunden och hjälpas åt att tända ljus har blivit en fin stund vi tar oss ibland!
SvaraRadera