23:11...

... är klockan och imorgon åker vi. INGENTING är i bilen ännu, det hade maken tänkt göra imorgon bitti. Stopp, sa jag. Allt ska in i bilen ikväll annars kommer jag få stresspåslag å det grövsta. Det gick bra med packningen ända tills middagen. Efter det skulle det badas och läggas. Lilla V ville INTE sova. Kände väl på sig att det var något på gång. Att jag behövde ner och packa färdigt istället för att mysa med honom. Till slut så bytte vi, mannen och jag och då somnade han ganska fort.

Mannen stryker och ska packa det sista av mina saker sedan är det nog god natt tror jag. Uppstigning 04:00!

Gotland here we come!

Upp och ner

Upp och ner är bara förnamnet. Jag vet att det bara gått lite drygt tre månander men när ska det kännas bättre. Borde det inte bli bättre och bättre? Jag tycker det blir sämre och sämre. Jag tänker på mamma HELA TIDEN, dag och natt. Kan inte sova, så fort jag lägger ner huvudet på kudden så kommer det en massa tankar. Det är skitjobbigt! Det går åt så mycket energi. Det finns så mycket annat jag skulle vilja lägga min energi på.

Igår var det kalas för finaste Nancy. Vi var i Uppsala hos hennes fina, fina föräldrar. Det bjöds på världens godaste mat och trevligt sällskap. Alla var där utom en, den som aldrig mer kommer att vara med. Det pratades om den kommande bebisen och hur vi alla glädjer oss så åt hans ankomst (som vi hoppas blir snart). Men samtidigt sorgen över att mamma aldrig fick träffa den lille. Jag blir helt slut av dessa tillställningar. Det är som att jag kämpar med att det ska vara som vanligt och när det sedan är över så finns det ingen ork till någonting. Och så det oundvikliga - jag gråter halvt ihjäl mig när jag kommer hem.

Jag behöver miljöombyte - på söndag åker vi äntligen till Gotland. Tänk om någon kunde tvätta, handla och packa och vi bara behövde sätta oss i bilen på söndag morgon...

Gravstenen på plats

Igår fick jag ett sms från vännen, tillika begravningsentreprenören, Sofia. Det sa att nu var gravstenen monterad. Jag hade tänkt vänta med att åka dit men på kvällen efter middagen kände jag ändå att jag ville dit. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och åkte till kyrkogården. Och där var den, stenen. Den var verkligen jättefin (jag tog en bild med min nya mobil men vet inte hur jag får över den till daton...) men vilken konstig känsla att se mammas namn på stenen. Återigen kommer det som ett slag i magen och känslan av att inte kunna andas - hon är verkligen död.

Samma dag för precis ett år sedan gjorde vi vårt första ultraljud med Stella. En glädjens dag när vi för första gången fick se det lilla livet som växte där inne i magen - magiskt. Mamma och pappa var hemma med lilla V, jag minns det så tydligt. Mamma mådde så bra och allt såg så ljust ut. Hon fixar det här tänkte jag. Hon är en av de få. Tänk så fel man kan ha...

Högsta vinsten

Kvalitetstid

Jag behövde en stund för mig själv, utan familjen. En stund med den finaste vännen Tina. Vi åkte till Valvet i Sigtuna och fikade. Så skönt att bara sitta där och prata om ALLT mellan himmel och jord. Det som faller en in liksom. Det blev både roliga och sorgsna samtal. Man behöver det ibland.

Tack finaste vännen för en välbehövlig pratstund.

Sex månader

Idag fyller min älskade lilla stjärna 6 månader.

Tre månader

Idag är det tre månader sedan mamma dog. Tre månader sedan samtalet från pappa, min desperata fråga - Har det hänt något? - Ja, säger pappa, mamma är död. Paniken som kom, jag vet knappt vad jag gjorde. Jag var på Willy's och handlade på något vis tog jag mig hem. Ringde mannen och finaste Tina och berättade. Färden hem till huset som nu bara är pappas. Mamma som låg där i sängen alldeles stilla. Så tunn, så tunn. Sjukdomen hade till sist segrat. Varför fick den segra över henne? Varför får den segra över någon?

För det mesta går det rktigt bra. Men så ibland kommer den där panikkänslan och bara griper tag i mig. Det känns som om jag inte kan andas när jag återigen inser att jag ALDRIG får träffa min mamma mer.

På tre månaders dagen gör vi bouppteckningen efter mamma.