Den 4 december 2013

Idag för ett år sedan är dagen då Agnes var beräknad. Och ingen, allra minst jag, trodde att jag skulle gå tiden ut. Jag var övertygad om att h*n skulle bli ett novemberbarn. Både Viggo och Stella har ju kommit innan utsatt tid. Men denna lilla skrutt lät alltså vänta på sig, trivdes bra där inne. La på sig några extra 100 gram och gottade sig. På ett sätt var jag ganska glad att hon dröjde lite, vid denna tid var jag nämligen galet täppt i näsan. Och minns att jag tänkte, hur ska jag kunna andas och föda ett barn i det här tillståndet... Kanske hon kände på sig det att hennes mamma behövde lite mer tid. Jag kan inte minnas att jag var sådär jätteless som många som har gått över tiden har beskrivit. Jag var ju såklart redo och såg fram emot ankomsten men jag sysselsatte mig med diverse grejer varje dag. Var stamkund på ICA Maxi. Handlade julklappar. Träffade Tina och (då) nyfödde Abbe. Slappade framför TV:n en del. Hade det ganska trevligt med andra ord. Samtidigt som jag liksom ändå bara gick och väntade och undrade NÄR ska det ske... Och tillslut så kom hon ju ut med buller och bång precis som sina syskon. Men det skulle ta hela 6 dagar till...

Försenad 10-månaderskontroll

I tisdags var det så dags för en aningen försenad 10-månaderskontroll för Agnes. 10 månader och tre veckor hann hon bli. Vi fick träffa en ny läkare. Jättetrevlig var hon. Det skulle vägas, mätas och visas diverse färdigheter såsom pincettgrepp och sätta ihop klossar och ställa sig upp. Det blev MVG på allt utom just det här med att ställa sig upp. Läkaren var lite bekymrad över att hon inte verkar ha någon önskan om att stå upp eller gå. Jag känner mig inte speciellt orolig. Jag är glad över att Agnes är mitt tredje barn och inte mitt första, då hade jag säkert blivit väldigt orolig. Detta ska kollas upp. Har hon inte ställt sig upp när hon fyller ett blir det besök hos barnläkare. Annars babblar hon rätt mycket just nu... Det är väldigt mycket - Där! Där! Vågen visade 11 kilo och hela 79 cm har hon blivit.

Tänker tillbaka

För ett år sedan vid den här tiden hade jag en månad kvar till beräknad förlossning. Jag var trött, tung och tålamodslös. Jag hade nedräkning både till bebisens ankomst och till min sista arbetsdag. Och trots att jag då kände mig less och trött på att vara gravid så tänker jag nu tillbaka på den här tiden med saknad. För trots all trötthet, tung kropp och obefintligt tålamod så var jag ju så full av förväntan. Jag förberedde för den lillas ankomst. Handlade, tvättade och plockade fram de små kläderna. Packade BB-väskan och klappade på magen och undrade vem som fanns där inne.

Den här fina bilden togs på Tina och mig på ett födelsedagskalas hemma hos familjen Evans förra året. Jag har lånat bilden från Tinas blogg. 

10 månader

Idag fyller den minsta älsklingen 10 månader. Inte långt kvar till ettårsdagen. Känns ju helt overkligt. Hur kan det gå så fort? Hur kan de bli stora så fort? Livet leker för det mesta. Lite väl morgonpigg kanske. Kör vidare på sin hasa på rumpan och tar sig fram med en väldig fart. En ny favorithobby har hon skaffat sig, babysim. Hon ÄLSKAR det. "Simmar" själv med simring minsann. Mamman är omåttligt stolt. Och vill hon visa någon lite ömhet så lutar hon pannan mot den.

Sjuka barn

Jag tror jag blir tokig snart!!! Har vi otur eller vad är det frågan om? Det är tamejtusan sjukstuga här HELA tiden. Mest lilla stjärnan men även lilla V och Agnes får sin beskärda del. Nu har det varit feber och hosta. Feber ena dagen och frisk nästa. Och så där håller det på. I fredags var hon hemma igen. Pigg lördag och söndag. Iväg till förskolan idag. Efter några timmar ringer de, då har hon över 39 graders feber och de har lagt henne. När jag kommer och hämtar så sover hon. Väl hemma känns hon ganska pigg.

Jag börjar nästan gråta när de ringer. Jag är trött på detta. Samtidigt får jag väl vara glad att jag inte jobbar och diskussionen om vem som ska vara hemma uteblir.

Tror att jag ska ta henne till läkaren imorgon. För att utesluta en eventuell bakterieinfektion.

Wish us luck!

9 månader

Okej, allvarligt... Igår blev minstingen 9 månader. Det går undan vill jag lova. Hon är en nöjd tjej. Börjar ta sig fram på något mystiskt sätt... Kämpar för att komma upp i krypställning. Har sovit borta för första gången. Och har sprängt 10 kilosbarriären. Idag visade vågen 10 240 gr

Separationsångest

Alltså, lilla V har kommit in en period av separationsångest. Och det är jättejobbigt. Säkerligen ännu jobbigare för honom. Allt som innebär någon form av avsked ställer till det. Det värsta är lämning på förskolan. Hjärtskärande gråt och en pojke som fullkomligen måste bändas bort från mig. Fruktansvärt jobbigt.

Och procedurerna vid ett hej då kan pågå i evigheter. Det ska kramas, pussas, vinkas och skickas slängkyssar. Jag tror att det är värst att skiljas från mig men även från P är tufft.

Var på BVC med Agnes idag och passade på att fråga lite. Fick väl inte jättebra tips men lite i alla fall. Vi får väl se om det ger sig snart eller om man ska ta hjälp från någon utifrån.

Man undrar ju var det kommer ifrån och varför just nu. Har det hänt något som vi inte vet? Jag vet ju att han inte är lika förtjust i förskolan nu när nästan alla de han lekte med har börjar i förskoleklass nu i höst.

Läser på nätet om högkänsliga barn och ser att det stämmer väldigt bra in på lilla V just nu. Men som sagt, vi hoppas att det är en fas (utav många faser...)