Idag för ett år sedan är dagen då Agnes var beräknad. Och ingen, allra minst jag, trodde att jag skulle gå tiden ut. Jag var övertygad om att h*n skulle bli ett novemberbarn. Både Viggo och Stella har ju kommit innan utsatt tid. Men denna lilla skrutt lät alltså vänta på sig, trivdes bra där inne. La på sig några extra 100 gram och gottade sig. På ett sätt var jag ganska glad att hon dröjde lite, vid denna tid var jag nämligen galet täppt i näsan. Och minns att jag tänkte, hur ska jag kunna andas och föda ett barn i det här tillståndet... Kanske hon kände på sig det att hennes mamma behövde lite mer tid. Jag kan inte minnas att jag var sådär jätteless som många som har gått över tiden har beskrivit. Jag var ju såklart redo och såg fram emot ankomsten men jag sysselsatte mig med diverse grejer varje dag. Var stamkund på ICA Maxi. Handlade julklappar. Träffade Tina och (då) nyfödde Abbe. Slappade framför TV:n en del. Hade det ganska trevligt med andra ord. Samtidigt som jag liksom ändå bara gick och väntade och undrade NÄR ska det ske... Och tillslut så kom hon ju ut med buller och bång precis som sina syskon. Men det skulle ta hela 6 dagar till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar