Svacka

Har kommit in i en riktig svacka i sorgen efter mamma. Tyckte i början av sommaren att det kändes lite lättare, att jag var lite gladare, att jag faktiskt inte tänkte på mamma hela tiden. Men nu är jag tillbaka i någon slags period när det känns fruktansvärt igen. Den här saknaden som gör fysiskt ont. Jag tänker på henne hela tiden, på sjukdomen, på den sista tiden, på begravningen och allt därefter. På pappa. På mig själv. Men mest av allt tänker jag på barnen och det mamma inte fick uppleva. Jag ser andra barn tillsammans med sina mormödrar och det gör ont i hela kroppen.

Häromkvällen när jag bostade tänderna på lilla V frågade han - När kommer mormor tillbaka från himlen? När kommer hon till oss? - Men, hon kommer ju aldrig tillbaka svarar jag. - Varför? undrar han. Jag försöker förklara att mormor fick en sjukdom som till slut gjorde att hon dog. Inte helt lätt att förklara för en 3-åring men samtidigt känner jag att jag vill säga som det är, inte hålla på och hitta på en massa saker och linda in det. Efter vårt lilla samtal blir han lite gladare och säger att mormor kan titta ner på oss från himlen. - Ja, säger jag, det kan hon.

Idag är det 1 år och 4 långa månader sedan mamma lämnade oss. När f-n ska det kännas lättare?