En god gärning och tanken som inte vill försvinna

Min kollega M är tjänstledig i 3 år. Hennes man har fått jobb på ambassaden i Addis Abeba, Etiopien. Hon är med och jobbar som volontär. 4 gånger om året kommer de hem till Sverige och har då möjlighet att ta med sig saker tillbaka. Eftersom M själv delar ut dessa så vet man ju att sakerna man ger kommer direkt till barnen utan mellanhänder. Det känns bra. Jag tänkte att barnkläder och leksaker orde kunna vara på sin plats. Så nu har jag rensat och fått ihop både kläder, skor och leksaker. Helt klart en win-win situation, M får göra barnen i Etiopeon glada och vi får en källare som det blir lite bättre ordning i.

Rensar och sorterar glatt i alla kartonger märkta med olika storlekar. Det går fint. Ju större kläder desto lättare att sortera bort. Sedan kommer jag till en låda med kläder storlek 56, mammakläder och amingsbehåar och amningströjor. Jag börjar gå igenom dessa pyttesmå kläder och känner - NEJ! Jag är inte redo! Jag är inte redo att ge bort dessa. Dels för att det finns så många minnen kopplade till dem och dels för att den här tanken på ett tredje barn inte vill lämna mig i fred. Den finns där hela tiden och då och då gör den sig påminnd och nu ikväll när jag satt med alla dessa kläder så blev den extra stark. Jag vet, jag borde släppa den men jag kan inte. Inte riktigt än.