När jag förstod

Eftersom årsdagen av mammas bortgång närmar sig är det så mycket som snurrar i huvudet. Det känns som om den här tiden förra året är så himla starkt förknippat med mamma och det som kom att bli hennes sista veckor i livet. Just den här dagen minns jag så tydligt. Det var dagen vi skulle få ännu ett röntgenbesked.

Jag minns att barnen och jag var hos farmor Birgit. Jag ville bara att tiden skulle gå så att jag skulle få veta. Hon skulle ringa så hon. Men hon ringde inte och till slut kunde jag inte hålla mig och ringde själv. Och pratade med pappa som berättade att mamma skulle påbörja en ny behandling. Jag fattade ingenting. För lungorna undrade jag. Nej för bukspottskörteln säger pappa. I den stunden förstår jag att sjukdomen kommer att vinna. Jag kommer att förlora min älskade mamma alldeles för tidigt.

Jag visste sedan tidigare att de flesta lever ca 4 månader efter besked. Jag inser att hon inte kommer att få uppleva Tiagos födelse... 4 månader tänker jag, vi måste ta vara på tiden. Vad jag inte vet då är att cancern kom tillbaka i november, det har redan gått 5 månader.

Vi fick 15 dagar...