Stannar upp

Det känns ju som att man har bråttom allt som oftast nuförtiden. Man är alltid på språng, alltid på väg någonstans.

Idag när jag skulle lämna kontoret så stannade jag till och pratade med min kollega P. Jag har tänkt länge att at jag ska fråga hur han mår men det har inte blivit av. Av flera olika anledningar. Men idag pratade vi lite. P är min starka, fina kollega som alldeles på tok för tidigt (31 år) drabbades av cancer, en elak en med riktigt dålig prognos. Han besegrade cancern, allt såg ljust ut. Han skulle gifta sig och bli pappa. Några veckor innan bröllopet - återfall i form av tumörer i hjärnan. Även denna gång klarar han det.

Nu är hans lilla dotter snart två år, han är tillbaka på jobbet och är, till synes, frisk. När jag frågar honom idag hur han mår säger han att han mår bra men att han nu ha metastaser i lungorna, de flesta har de fått bort med cellgifter men två finns kvar. De håller sig i schack, de växer inte men de finns där. Tredje gången gillt - ska han klara sig den här gången också. Han mår just nu bra. Står inte under någon behandling utan håller på med lite alternativ medicin som ju verkar funka bra.

Känner mig osäker på om jag ska berätta att min mamma har gått bort i cancer när jag vet att han kämpar. Men jag berättar, det är ju inte så att han inte vet att utgången kan vara dödlig.

Jag är glad att jag berättade. P är en omtänksam man och frågar om mamma, om jag är orolig, om jag vill veta om jag är i riskzonen osv. Han är en oerhört stark person, både fysiskt och psykiskt. En otrolig kämpe med en positiv livssyn, trots att han har denna hemska sjukdom och lever mellan röntgenbesked.

Vi säger hejdå, han ska på det första utvecklingssamtalet på förskolan. Jag kan bara hålla tummarna att det blir fler...

Mamma 60 år

Idag är det den 24 oktober 2012, FN-dagen, Evert och har namnsdag och det är också dagen då mamma skulle ha fyllt 60 år. Den här dagen har jag valt att jobba hemifrån, avsluta tidigt och åka till kyrkogården tillsammans med barnen, pappa, mormor och farmor.


Jag tänker på hur det skulle ha varit om mamma hade fått uppleva den här dagen. Vad vi skulle ha gjort. Hur vi hade firat. Troligen med fika hemma i Eneby idag med den närmsta familjen och sedan antagligen en stor fest i någon lokal tillsammans med familjen och alla mammas vänner.

De senaste veckorna har det bara känts så tungt. Minnena har gjort sig påminda på alla sätt och vis. Simskolebarn som kommer med sina mormödrar. Mammor och döttrar på stan tillsammans. Jag började till och med gråta på gymmet häromdagen när jag tänkte på alla roliga pass som mamma och jag brukade gå på.

Åh, mamma jag hade behövt dig nu!

Fin helg

Veckorna går i ett rasande tempo, det känns som om det är fredag och måndag jämt.  Helgerna är ofta fulla av aktiviteter de också. Så var det även denna helg men trots detta blev det en riktigt bra helg utan stress. Med lite sömn visserligen, lilla stjärnan är inne i en period där det känns som om hon vaknar 100 gånger varje natt... I sanningens namn kanske 10 gånger men det räcker, tro mig.

På lördagen var det kalasdags, det var lilla Oscar som skulle fira sin 2-årsdag. Det blev ett riktigt trevligt kalas med massor av barn och massor av gott fika. Både barnen och föräldrarna hade en trevlig eftermiddag hos familjen Evans.

På kvällen blev det spontanmiddag hos oss tillsammans med finaste familjen Warg. En middag i all enkelhet tillsammans med fina vänner. Vi var alla trött så det blev en relativt tidigt men trevlig.

Tidigt på söndagmorgonen bar jag mig av mot Älvsjö och Underbara Barn-mässan. För andra året i rad möttes Angelica och jag upp där. Vi fick ett par trevliga timmar tillsammans. Fick massor av fina "gratis
grejer" och shoppade lite också.

Som en perfekt avslutning på helgen hade familjen Wright Gustafsson bjudit in till en eftermiddag i riktig friluftsanda. Sju familjer var vi som träffades ute i Rävsta där de hade ordnat fika, en liten tipspromenad och slutligen korvgrillning. Vilket bra initiativ! Det var verkligen jättemysigt! Så klart kom lilla V och Alfred igång och leka riktigt bra lagom till det var dags att åka hem...

En välbehövlig andningspaus

Det är minst sagt full fart med två små på förskolan och två heltidsarbetande föräldrar. Sedan lilla stjärnan började på dagis har bacillerna avlöst varandra. Det har hostats och snorats, varit feber och sist men inte minst en liten släng av diarré. Ett pyssel med vem som ska vara hemma...

Idag fck jag mig en välbehövlig andningspaus. Det var nagelfixardags. Och stället där jag fixar naglarna brukar vara fullt med folk men idag var det bara jag där. Så när jag skulle lösa upp det gamla lacket fick jag sitta i en massagefåtölj. Alldeles tyst, inga mobiler, ingenting. Bara jag massagefåtöljen och tystnaden i 15 minuter. Underbart!

Livet är skört

Idag blir jag återigen påminnd om hur skört livet kan vara. En utav mina kollegor har omkommit i en arbetsplatsolycka. Jag vet ännu inte vem det är. Imorgon på jobbet får vi veta mer och det ska hållas en tyst minut.

Jag undrar såklart vem han/hon var. Tankarna går till hans/hennes familj och jag tänder ett ljus här hemma.

Livet kan förändras på ett ögonblick. Ta hand om varanda och don't sweat the small stuff

Kuddsnack

Lilla stjärnan har ju gått och börjat på förskolan. En smärre chock för henne verkar det som... Hon har därför varit trött och gått och lagt sig en bra stund innan storebror. I vanliga fall lägger vi båda samtidigt. Detta innebär att vi har fått mer ensamtid med lilla V. Riktigt mysigt har vi haft det. Vi har lekt, badat, läst, kollat lite på film.

Och så det mysigaste av allt, vi har läst godnattsaga i vår säng och legat där och snackar lite. Annars är det ju mest att man vill att det ska vara tyst så att de inte ska störa varandra. Men nu har vi fått den studen tillsammans, utan hyschande och stress. Vi pratar lite om det ena och det andra. Vad som har hänt under dagen. Vilken affär vi ska gå till och köpa lördagsgodis och annat sånt där som är viktigt i en 3,5-årings liv...

Jag värdesätter detta något otroligt. Min finaste lilla kille och den här speciella stunden vi får tillsammans. Det är värt så mycket.

Ett samtal

Jag har svårt att hitta motivation på jobbet nu. Det känns trögt efter sommaren, som om det inte riktigt kommit igång. Och sedan är det klart att konjunkturen också gör sitt till.

Idag strax efter jag kom hem ringer min telefon. Vanligtvis svarar jag inte i telefonen efter arbetstid men jag tittade på den, såg att det var internt och bestämde mig för att svara. Det var vår försäljningschef. Jag blev jätteförvånad och nästan lite orolig. Varför ringer han tänker jag. Han ringer för att berätta att han haft ett möte med en utav mina kunder, eller potentiella kunder snarare. En stor offert som jag jobbade hårt med precis innan sommaren. Har dock inte fått någon som helst återkoppling från kunden trots upprepade försök till kontakt.

R berättar att han har träffat kunden och att vår offert fortfarande är intressant men allt har blivit försenat av olika anledningar. R vill att jag fortsätter jobba med kunden och uppmanar mig att "ligga nära kunden".

Jag blev riktigt glad. Det där samtalet betydde mycket för mig. Att jag fick återkoppling. Att R tog sig tid att ringa mig. Att han vill att jag fortsätter med kunden.

Jag tror det var precis vad jag behövde.