Det är inte klokt, lilla Agnes fyller 8 månader idag. Stoppa tiden NU! Stora tjejen. Hon är glad som en lärka. Matglad som få, säger - Nam, nam, nam efter varje tugga. Har fått fem tänder som hon gillar att borsta. Vinkar och klappar händerna (om hon har lust). Och äter inte på nätterna men ammar fortfarande morgon och kväll
Agnes har ju alltid varit en nattätare och den sista tiden har det varit värre än någonsin. Hon har snuttat oavbrutet. Jag har sovit som en kratta och känt mig som en zombie. Har heller inte kämpat med att få henne att somna om i sin egen säng eftersom jag inte har velat att hon ska störa de andra så att de inte heller får sova... Men sista morgonen på Öland så grät jag av trötthet och tänkte att nu måste vi ta tag i det här.
Sagt och gjort, hemma från semestern var det dags för BVC-besök och jag frågade om råd. Anne-Maj föreslog att P skulle ta Agnes på nätterna och jag skulle sova i ett annat rum (så jag kamperar i de stora barnens rum). Hon sa att det oftast bara tar ett par nätter innan de har vänjts av med nattsnuttandet. Så vi gjorde precis det. Och 4 nätter har vi hållt på nu och (peppar, peppar) det går jättebra. Hon vaknar några gånger på natten men P stoppar i nappen och hon somnar om och sover till mellan 7 och 8 på morgonen.
Underbart!
Igår fyllde finaste Agnes 7 månader. Detta firades med att åka pendeltåg till Sollentuna med besök på pappas jobb och lite shopping i centrum. Nu sitter hon själv, har fått två tänder i underkäken och två i överkäken har så smått tittat fram. Matglad som attan. Favoriterna är kyckling och torsk. Frukt gillas stort. Annars leker livet för det mesta. Lite kinkigt på kvällarna men bättre och bättre. Sover helst bredvid mamma fortfarande.
Alltså jag är ju en person som gillar rutiner och planering. Mannen är lite mer åt det oplanerade hållet... Jag som i vanliga fall kör racet med alla tre barnen har liksom lite svårt att komma in i det här med att vara två föräldrar hemma jämt. Och missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte vill ha mannen hemma det är bara det att det tar lite tid för mig att komma in i det hela... Och när man är själv med tre relativt små barn så måste man ha rutiner annars går det åt skogen med att försöka komma iväg någonstans i tid... Och man kan ju tycka att det borde gå fortare när man är två men så är nog tyvärr inte fallet. Jag undrar vad vi gör eftersom det tar sådan tid...
Well, well nu är det som sagt semester och jag tar några djupa andetag. Försöker att inte stressa upp mig. F-n vad svårt det är!
I lördags morse fick min lilla mormor somna in. Sorgligt förstås och svårt att förstå att hon är borta. Men samtidigt skönt för henne. Sedan i november har hon varit in och ut på sjukhus och olika vårdhem. Hon har dock kämpat på, det måste man ge henne. Men i torsdags när jag hälsade på kändes det lite som hon hade gett upp men då var hon ändå pigg och vi fikade och pratade. Men hon hade ont.. Men sedan gick det väldigt fort. På natten mot lördagen fick pappa ett samtal att hon somnat in.
