Operation sluta med blöja

Nu är den inledd, operation sluta med blöja. Vi har ju provat så där lite halvhjärtat ett par gånger men ganska snabbt avslutat eftersom lilla V själv absolut inte velat. Man ska inte pressa de sägs det. Men grejen med lilla V är att han en längre tid har kännt när det dags att "gå på toaletten" och så frågar han - Mamma har jag blöja på mig? Så han vet ju uppenbarligen när det är dags men ändå vill han ha blöja.

Okej att man inte ska pressa dem men lite måste man väl få "stöta på"?! För ett par veckor sedan var det ju Violträff hos A och där var S som har en son som bara är ett par veckor äldre än lilla V. Jag frågade henne om de hade börjat. Nej det hade de inte men de skulle snart ta tag i det. Drygt en vecka senare ser jag på Facebook att de har börjat. Nu kan inte vi vara sämre tänkte jag. Så jag pratade med mannen. Jo, nu kör vi. Så igår började vi. Först ville han inte alls men efter lite övertalning gick det fint. Han vill dock inte ha kalsonger... Så vi kör utan. Hela dagen igår gick jättebra. Vi var till och med hos farmor och det gick bra där med. På kvällen sa han att han imorgon (idag alltså) skulle vara utan blöja. Men i morse ville han ändå inte riktigt men gick med på det. Vi skulle till lekparken och då var han orolig att han skulle kissa på sig. Vi tar med pottan sa jag. Men trots den medhavda pottan så skedde in liten olycka. Han blev jätteledsen men jag försäkrade honom om att det var OK och att det kunde bli så när man skulle bli sluta med blöja. Vi bytte kläder och allt var frid och fröjd igen.

Sedan blev det några besök på pottan under eftermiddagen men när vi sedan plockat fram flexi-tracks bilbanan var det så spännande att han glömde bort sig... Han hann kissa lite men hejdade sig och kissade lite till på pottan.

Så trots två små olyckor idag så tycker jag att det har gått över förväntan och vi kämpar vidare.

Inte alltid som man tänkt sig

Ja, igår bar det av mot några efterlängtade dagar i Göteborg tillsammans med fam Evans. Började inte så jättebra då S hade feber... Ska jag stanna hemma med henne undrade jag. Det tyckte inte mannen. Hon piggade på sig lite och vi drog iväg. Nästa smäll (i ordets rätta bemärkelse) var när vi skulle kliva på tåget mot Göteborg. Kaos med barnvagnar i massor och stressade människor... Mannen går på med vagnar och baggage och jag står i dörren med barnen. S i famnen och lilla V bredvid. Pang säger det och så går en elektrisk dörr upp och slår omkull lilla V. Han ramlar baklänges, som tur var står en tjej bakom honom. Annars hade han nog ramlat mellan vagnen och perrongen.Jag blev så rädd att jag satte ner S för att komma till lilla Vs undsättning. Två barn som skrek i högan sky.

Väl på plats lugnande allt ner sig. Alla var OK! Resan ner gick fint utom att jag ett tag blev riktigt åksjuk.

Vi gick till hotellet och packade upp lite och gav oss ut igen. Gick till Slottsskogen och kollade på djur och lekte på en gigantisk lekplats. Lilla V var speciellt förtjust i getterna eller getarna som han själv säger.

Det blev en tidig kväll då alla var trötta. Och det var tur för vid 3-tycker började S leva om... Hög feber och så ledsen. Och så har det varit sedan dess. Iväg till Universeum gick vi men efter ett par timmar med en olycklig tjej så började jag traska hemåt. Promenaden avbröts dock av störtskur. Så nu sitter jag på Espresso House och S sover så gott i vagnen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Semesterdags

Ja, så har årets första sommarsemestervecka avlöpt (i alla fall vardagarna). Den blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig. I måndags kom finaste Tina hit besök och senare på kvällen fick vi även in en powerwalk.

På tisdagsmorgonen vaknade vi som vanligt. Men denna morgon ville lilla V inte kliva ur sängen. Eller egentligen ville han men någonting liksom stoppade honom. Han klagade på huvudvärk och ville absolut inte gå upp. Efter en stund förstod vi ju att det verkligen var något som inte stämde. Han ville inte gå upp och inte ha något att äta. Vi fick i honom en flaska välling bara. När klockan var 16 och han fortfarande inte gått ur sängen började jag bli riktigt orolig. Ringde till vår BVC sköterska som tyckte att vi skulle åka in med honom. Sagt och gjort, efter mcket lirkande så lyckades vi bära ner lilla V till bilen. Storebror skulle vara hemma och passa Stella. När vi hade fått honom på plats i bilstolen såg vi att han var helt sned, nackspärr tänkte vi men var inte helt säkra på att barn ens kunde ha nackspärr.

Vi kom till sjukhuset och fick direkt komma in och få ett rum. Ganska snart kom sköterskan och gav lilla V smärtlindring. Han sa att han var törstig. Äntligen tänkte vi. Vi fick ett sugrör så att han kunde dricka, han hade ju lite svårt att röra huvudet... Sedan fick han saft och ville ha smörgås. Det smärtstillande hade kickat in. I väntan på läkaren läste vi alla böcker som fanns minst 2 gånger... Lilla V var en riktigt kämpe och verkade inte det minsta otålig i väntan på doktorn. Till slut kom han. Han undersökte och ställde frågor till lilla V och oss. Han var verkligen jättebra och lilla V var jätteduktig. Han konstaterade att det med största sannorlikhet var nackspärr och rådde oss att ge Ipren var sjätte timma och komma tillbaka efter två dagar om det inte blev bättre.

Vi var verkligen nöjda med bemötandet och behandlingen vi fick på Ackis. Jag är glad att vi valde att åka dit istället för till Astrid Lindgren... Fick riktiga flashbacks från båda mina förlossningar, båda de små är ju födda där

På onsdagen var lilla V mycket bättre och jag bestämde mig för att åka till Annika och träffa Violerna som planerat. Var hemma på dagen och lekte med barnen. Mannen var och lämnade bilen på verkstaden och passade på att träna. På eftermiddagen bar det av mot Stockholm. Först för att uträtta några ärenden och sen vidare till Saltsjöbanan för att möta upp några Violer som jag skulle ta sällskap med. Ut till Saltis bar det av och vi fick en riktigt trevlig kväll tillsammans. Jag har saknat dessa tjejer då vi nu inte längre är medlemmar eller ses. Jag hoppas det blir fler gånger. Det sa vi alla att vi ville men det gäller ju att någon tar tag i det också...

Torsdagen var vi bara hemma. Mannen och lilla V var och hämtade bilen. Vi var fundersamma över om vi skulle åka tillbaka till Ackis. Han var ju inte helt bra men ändå så pigg och hade inte ont sa han. Så jag ringde och en läkare skulle ringa upp och det gjorde han också men väldigt många timmar senare... Vi kom i alla fall fram till att vi inte behövde åka in igen och att han skulle ringa idag igen och kolla läget. Suveränt! Dagen avslutades med hemgrillade hamburgare.

Idag fick vi besök av vännerna Helena, Alfred och Nils. Det blev en heldag med en massa lek och bebisgos förstås. Lilla V och Alfred leker verkligen jättebra tillsammans och mammorna babblar minst lika bra ;).  Färska jordgubbar och grädde hade de med sig. Och läkaren ringde och rådgjorde idag igen. Vi ligger lågt, inget sjukhusbesök idag heller. Om det inte är riktigt bra efter helgen så ska vi ta kontakt igen.

Ja, det var måndag till fredag det. Det är mannens tur att lägga så jag tar mig en stund framför datorn.

Trevlig helg!

Nattning

Alltså det här med nattning... Vem kunde tro att det skulle vara ett sådant ståhej? Lilla V la vi utan bekymmer tills han var 1,5 sedan började han och krångla. Det tog evigheter. Man fick ligga bredvid. Klappa på rygggen.

Sedan när lilla stjärnan skulle födas bestämde vi att så här kunde vi inte ha det. Han måste ju kunna somna själv. Efter några kvällar med gråt och tandagnisslan gick det bra. Två veckor, sedan blev han sjuk och så kom lilla stjärnan. Och hans värld blev uppochnervänd.

Lilla stjärnan har också gått lätt och lägga fram till ungefär 1 års ålder. Sedan hände något. Hon pratar, skriker, kastar sig av och an. Kastar ur saker ur sängen och gör allt för att inte somna. Ju längre tiden går desto mer stressad blir jag. Kanske känner hon det på sig....

Jag har inget emot att leka med mina barn i timmar, läsa samma saga eller sjunga samma sång 100 gånger. Men de här långdragna nattningarna kan jag klara mig utan...

Published with Blogger-droid v1.7.4

En god gärning och tanken som inte vill försvinna

Min kollega M är tjänstledig i 3 år. Hennes man har fått jobb på ambassaden i Addis Abeba, Etiopien. Hon är med och jobbar som volontär. 4 gånger om året kommer de hem till Sverige och har då möjlighet att ta med sig saker tillbaka. Eftersom M själv delar ut dessa så vet man ju att sakerna man ger kommer direkt till barnen utan mellanhänder. Det känns bra. Jag tänkte att barnkläder och leksaker orde kunna vara på sin plats. Så nu har jag rensat och fått ihop både kläder, skor och leksaker. Helt klart en win-win situation, M får göra barnen i Etiopeon glada och vi får en källare som det blir lite bättre ordning i.

Rensar och sorterar glatt i alla kartonger märkta med olika storlekar. Det går fint. Ju större kläder desto lättare att sortera bort. Sedan kommer jag till en låda med kläder storlek 56, mammakläder och amingsbehåar och amningströjor. Jag börjar gå igenom dessa pyttesmå kläder och känner - NEJ! Jag är inte redo! Jag är inte redo att ge bort dessa. Dels för att det finns så många minnen kopplade till dem och dels för att den här tanken på ett tredje barn inte vill lämna mig i fred. Den finns där hela tiden och då och då gör den sig påminnd och nu ikväll när jag satt med alla dessa kläder så blev den extra stark. Jag vet, jag borde släppa den men jag kan inte. Inte riktigt än.

Intressant möte

Idag var det dags för mig att träffa en medsyster. En 38-årig Maria som förlorat sin mamma i samma hemska cancer som tog min mammas liv. Vi träffas över en middag som vilka två kompisar som helst. Ingen runtomkring vet att det som har fört oss samman är att vi båda förlorat våra mammor i bukspottskörtelscancer.

Att vi båda känner att det känns skönt att prata med någon "likasinnad". Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Barn, jobb, om vår gemensamma vän som bor alldeles för långt bort. Och så det som har fört oss samman CANCER. Vi pratar, jämför, sitter tysta emellanåt, gråter en skvätt. Och minns våra fantastiska mammor, barnens fina mormödrar, våra pappors livskamrater som tagits ifrån oss alldeles för tidigt...

Återigen känns det så jävla orättvist. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer frågan tillbaka. Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4

It's been forever...

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev (kanske inte riktigt men det känns så eftersom jag förut var en betydligt flitigare bloggerska). Och vad är det som händer då? Ja, det kan man undra förutom att jag kan konstatera att det känns som om jag inte hinner med NÅGONTING. Och vad är det jag ska hinna med då. Allt mellan himmel och jord tänker jag. Jobbet har tagit en massa tid den senaste tiden. En STOR offert skulle in och jag var ansvarig säljare. I fredags var den klar och den postades och mailades. Helt slut på fredagen. Slocknade på soffan vid 20 och sov till 10 nästa dag. Tror att jag behövde sova...

Vidare vill jag hinna träna, jag tror att det är det som gnager mest. Mitt medlemsskap på gymet. Ska jag behålla eller säga upp? Jag menar det är ju inte direkt gratis. Men om jag säger upp det lär jag ju inte träna mer. Just nu tränar jag INGENTING. Det känns inte bra, varken ekonomiskt eller kroppsligt. Innan barnen föddes hade jag tränat regelbundet i 10 år. Och då var det minsann inget träna då och då utan då var det hårdträning 6 dagar i veckan. Tills jag träffade mannen då drog jag ner lite men i alla fall minst 3 dagar i veckan. Under graviditeten med lilla V tränade jag både spinning och pilates långt in i graviditeten. Kom väl inte riktigt igång ordentlig mellan graviditeterna men lite träning fick jag in. Och sedan Stella kom - inte mycket! Så klart har mammas bortgång med det att göra men nu känns det som om jag inte kan skylla på det längre...

Jag MÅSTE ta tag i detta. Måste fatta ett beslut - should I stay or should I go?