Intressant möte

Idag var det dags för mig att träffa en medsyster. En 38-årig Maria som förlorat sin mamma i samma hemska cancer som tog min mammas liv. Vi träffas över en middag som vilka två kompisar som helst. Ingen runtomkring vet att det som har fört oss samman är att vi båda förlorat våra mammor i bukspottskörtelscancer.

Att vi båda känner att det känns skönt att prata med någon "likasinnad". Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Barn, jobb, om vår gemensamma vän som bor alldeles för långt bort. Och så det som har fört oss samman CANCER. Vi pratar, jämför, sitter tysta emellanåt, gråter en skvätt. Och minns våra fantastiska mammor, barnens fina mormödrar, våra pappors livskamrater som tagits ifrån oss alldeles för tidigt...

Återigen känns det så jävla orättvist. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer frågan tillbaka. Varför?

Published with Blogger-droid v1.7.4

It's been forever...

Det var verkligen evigheter sedan jag skrev (kanske inte riktigt men det känns så eftersom jag förut var en betydligt flitigare bloggerska). Och vad är det som händer då? Ja, det kan man undra förutom att jag kan konstatera att det känns som om jag inte hinner med NÅGONTING. Och vad är det jag ska hinna med då. Allt mellan himmel och jord tänker jag. Jobbet har tagit en massa tid den senaste tiden. En STOR offert skulle in och jag var ansvarig säljare. I fredags var den klar och den postades och mailades. Helt slut på fredagen. Slocknade på soffan vid 20 och sov till 10 nästa dag. Tror att jag behövde sova...

Vidare vill jag hinna träna, jag tror att det är det som gnager mest. Mitt medlemsskap på gymet. Ska jag behålla eller säga upp? Jag menar det är ju inte direkt gratis. Men om jag säger upp det lär jag ju inte träna mer. Just nu tränar jag INGENTING. Det känns inte bra, varken ekonomiskt eller kroppsligt. Innan barnen föddes hade jag tränat regelbundet i 10 år. Och då var det minsann inget träna då och då utan då var det hårdträning 6 dagar i veckan. Tills jag träffade mannen då drog jag ner lite men i alla fall minst 3 dagar i veckan. Under graviditeten med lilla V tränade jag både spinning och pilates långt in i graviditeten. Kom väl inte riktigt igång ordentlig mellan graviditeterna men lite träning fick jag in. Och sedan Stella kom - inte mycket! Så klart har mammas bortgång med det att göra men nu känns det som om jag inte kan skylla på det längre...

Jag MÅSTE ta tag i detta. Måste fatta ett beslut - should I stay or should I go?

Mors Dag

Igår var det Mors Dag igen. Min tredje som mamma och min andra utan mamma. Förra året hade vi haft begravning men ännu inte gravsättning och därför ingen plats att gå till. I år fanns ju gravstenen på plats och jag fick besöka mamma där.

Jag hade med mig en bukett vita rosor som jag satte på graven. Jag satt där en bra stund. Det var en vacker kväll med solsken och fågelkvitter. Jag önskade att vi hade fått sitta på balkongen hemma hos mamma och pappa och fika... Och även om det inte blir bättre av att grubbla - hur kan man inte låta bli att tänka att det orättvist? Att den här verklighetskänslan då och då kommer som ett slag i magen och en panikkänsla i kroppen. När ska den försvinna? Kommer den någonsin att göra det?

Jag fick förstås också uppvaktning av man och barn. Frukost på sängen, fin blomma och teckning som lilla V hade gjort. Men ändå kan jag liksom inte riktigt njuta av den här dagen. Jag har ju ingen mamma att uppvakta. Mammas sista Mors Dag minns jag tydligt. Vi hade kommit hem från Turkiet, flera timmar försenade kom vi hem på morgonkvisten. Mamma och pappa var på Arlanda och hämtade oss. Jag sa till mamma att jag jag skulle komma ut senare och jag minns att hon sa att jag inte behövde det om jag var trött. Det är klart jag kommer sa jag. Jag är så glad att jag åkte trots att jag var trött. Men då var jag också fylld av den där tacksamheten att jag fick ha henne hos mig ännu en Mors Dag. Trodde inte då att det skulle bli den sista...

Pricken

Ja, man får väl sägatt vi hade lite tur i oturen... Kalas i lördags, allt frid och fröjd. Sedan när vi vaknade på söndagsmorgonen såg jag att lilla V hade två prickar på halsen. När vi kom ner såg jag att han hade två i ansiktet coh sedan var det som om en explosion... Och vi förstod att nu var det vattkopporna som hade kommit på besök. För varje gång man tittade på honom så att det kommit nya prickar.

Jag tyckte han hade mycket prickar igår men idag när jag kom hem möttes jag av detta... Lilla älsklingen är fullkomligen FULL av prickar. Han är så duktig och försöker att inte klia. Han är pigg och glad trots alla kliande prickar. Han är tapper min lilla kille.

Som lite plåster på såren fick han idag gå till glassbilen och köpa knattepinnar för första gången.

Inte helt nöjd med att jag vill ta kort...

Lyckligt ovetande om att jag fortfarande har kameran framme

Kalasdags

I lördags var det så dags för 38-årskalas. Som tur var hade jag ju haft ledigt torsdag och fredag och hunnit fixa det mesta. Men som vanligt blev det stressigt och allt var inte klart när de första gästerna kom... Vi bjöd på tre olika sorters paj, sallad och grahamsbullar efter det blev det jordgubbstårta. Kontrollfreaket i mig fick släppa taget och lilla V fick vara med och dekorera tårtan med jordgubbar.

Som vanligt var det fullt hus och det blev en trevlig dag med släkt och några vänner. Och vilken tur med vädret vi hade, vi kunde sitta ute och äta. Det underlättar verkligen. Annars blir det lätt trångt trots vårt stora hus. Jag fick som vanligt många fina presenter. Presentkort av olika slag. Bok. Nagellack. Sekatör. Trädgårdshandskar. Örhängen. Pengar till trädgårdshortensia. Mårbackapelargon (förra årets klarade inte vintern så finaste Tina såg till att jag fick en ny).

Jag är så tacksam för min fina familj, släkt och vänner. Trots att jag fick en sån fin dag så fanns tankarna på mamma där titt som tätt... Åh, vad jag önskade att hon hade varit där.

Mon hade kameran med sig så jag har lånat bilderna av henne (tack Mon)

Lilla stjärnan och jag

Jag skär tårta

Lite tid framför datorn

Total bloggtorka - jag vet. Det beror ju en del olika saker förstås... Den största boven är mina ögon. Jag blir väldigt trött i ögonen av att sitta framför datorn. Och eftersom jag gör det 8 timmar om dagen på jobbet så orkar jag inte när jag kommer hem (och jag vll inte blogga på jobbet). Sedan tiden och orken... Det är ju inte klokt vad man får lite tid med sina små älsklingar när man jobbar. Ett par timmar varje dag, det räcker inte för mammahjärtat. Jag vill ha mer, jag behöver mer. Jag behöver tanka närhet. Leka. Rita. Läsa sagor. Lyssna på lilla Vs alla funderingar. Titta på lilla stjärnan och alla de små "projekt" hon håller på med och faschineras av hennes envishet.

Nu har vi sommartid på jobbet, det hjälper till. Försöker kunna vara på jobbet strax efter 7 så att jag kan gå hem senast 15:30. Orken då, ja jag antar att det den hänger ihop lite med ögonen. Och även om nattningen av lilla V går betydligt bättre och fortare nu har jag så svårt att slita mig. Jag borde sitta på stolen bredvid sängen men jag kan inte låta bli att ligga kvar bredvid honom (skvallra inte får mannen). Så mysigt! Jag behöver vara nära honom.

Och när man sedan kommer ner från nattningen finns det liksom ingen energi kvar. En kopp te framför något TV-program. Plocka lite. Vika lite tvätt kanske. Ögonen blir bättre och förhoppningsvis orken också. Men tiden med barnen förblir den samma... Vänjer man sig vid detta? När lilla V var lika gammal som Stella är nu var jag redan gravid igen och visste att jag hade en ny föräldraledighet att se framemot. Nu känns det som om två-heltidsarbetande-föräldrar-och-två-barn-på-dagis-vardagen är i snabbt antågande. Jag vet inte, det känns vemodigt på något vis.

LASEK

Förra fredagen var det dags för den stora operationen. Efter närmare 25 år som glasögonbärare skulle jag bli glasögonfri. En stor dag, ett stort beslut, ett stort hål i kassan men något som jag funderat på ett bra tag nu. Och lägger man ihop alla pengar jag har spenderat, och kommer att spendera, på glasögon och linser kommer man nog ganska snabbt upp i den summan. Nu har det gått lite över en vecka efter operationen och jag ser riktigt bra! Bättre och bättre för varje dag som går. Det som fortafarnde är lite jobbigt är att sitta framför datorn, titta på TV och läsa. I morgon är första dagen tillbaka på jobbet. Jag kommer väl vara helt slut i huvudet när dagen är slut... Men jag får göra så gott jag kan. Och så frågan som alla har frågat - Gjorde det ont? Och, nej själva ingreppet kändes inte. Jag fick lugnande och lokalbedövning i form av ögondroppar. Men när bedövningen släppte var det inte roligt. Jag var dock förberedd på detta så det kom inte som någon överraskning. Jag har förväntat mig det värsta och det var nog tur det. Det var inte kul! De två första dygnen efter operationen var smärtsamma men det gick ändå bra. Tobias bor just nu hos sin mamma så jag kunde bosätta mig i hans rum i källaren och det var verkligen skönt. Mörkt och svalt. Och jag kunde hålla på bäst jag ville utan att störa någon... Men så klart var det värt det!

Så här snygg var jag två dagar efter