It's a small world

Igår var det så dags för MeandI träff hemma hos Helena. Som vanligt en massa fina kläder. Några saker var redan slut i de storlekar jag ville ha men det kanske vara lika bra det...

I alla fall, var där en tjej som såg bekant ut. Hon presenterade sig som Helena. Tänkte inte mer på det. Men efter visningen kom hon fram och frågade vad jag hette igen. Och då så hon - Visst har vi varit au-pairer i San Francisco samtidigt?! Och visst var det så. Vi hade träffats i USA för 15 år sedan och nu sågs vi igen, i ett vardagsrum i Sigtuna. Lustigt.

Ibland är världen verkligen liten....

Published with Blogger-droid v1.7.4

Bebisgos

Idag begav vi oss äntligen till öppna förskolan. Lilla V lite besviken över att inte Noah kom men det gick bra ändå till slut.

Både lilla V och Stella lekte i vanlig ordning och bryr sig inte alls om var deras mamma är eller är vad hon gör ;). Och då passade jag på att sno åt mig en stund med en alldeles färsk liten Nils. Tre veckor gammal. Och ungefär lika stor som Stella var för ett år sedan. Gissa om jag var lycklig? Och mamman till lilla Nils minst lika glad. Hon fick tid att måla med sin tvååring och dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Åh, jag kan inte hjälpa det men det suger i magen varje gång jag ser en sådan där liten. Jag är galet förtjust i bebisar. Ju mindre desto bättre. Och det är ju ingen hemlighet att jag drömmer om en "trea". Men mannen som ju faktiskt har fyra (!) barn nu är inte lika entusiastisk... Och man måste visst vara två...

Hedersuppdraget

Igår ringde lillebror och frågade om jag ville bli Tiagos gudmor (eller fadder heter det visst nuförtiden). Jag var inte sen att tacka ja. Känner mig hedrad. Det känns högtidligt på något vis.

Den 25 februari döps Tiago Elias Sonesson i Katolska kyrkan i Uppsala. Och jag kommer att stå där framme vid dopfunten tillsammans med stolta föräldrar och två till stolta gudföräldrar/faddrar Jean och Marina.

Rädda mig ur bacillträsket

Nej, nu är jag faktiskt trött på det här. Brukar inte vanligtvis gnälla så mycket. Men nu känner jag mig faktiskt gnällig och tycker faktiskt att jag har rätt att vara det också... Alltså, jag kan konstatera att januari och februari är riktiga sjukdomsmånader här i huset. Förra året hade vi bara en sjukling men nu har vi ju två... Lilla V blir smittad på dagis och är sjuk en vecka och sure enough blir Stella sjuk. Så blir det en vecka på dagis och en vecka hemma för lilla V men för mig blir det hemma hela tiden eftersom de löser av varandra. Och så lyckas jag bli sjuk på helgerna... Jag vill ut, jag vill träffa andra vuxna och lilla V vill träffa sina kompisar och gå till öppna förskolan.

Tankarna leder osökt på de familjer som har svårt sjuka barn som tvingas leva isolerade på sjukhus och/eller hemma under långa perioder. Hur orkar de?

Snälla, snälla bacillguden låt oss vara friska nu mina sista veckor som mammaledig. Inget mer snor, hosta, feber eller magsjuka. Jag vill ju göra lite roliga saker innan jag går tillbaka till jobbet. Gå på öppna förskolan, träffa lite kompisar och så.

Mammasaknad

Jag saknar mamma alla dagar. Vissa dagar mer än andra. Det har varit några sådana dagar nu, då jag saknar henne mer. Det har varit ett par veckor med febriga, klängiga barn. Själv har jag också varit lite dålig.

Igår hade jag två barn som låg på golvet och grät och ropade - Mamma! Och det var precis vad jag också ville göra... Jag hade behövt henne, bara få beklaga mig lite. Få lite medkänsla och lite stöd, så där som bara mammor kan ge en.

Åh, vad jag saknar henne!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Klåfinger

Alltså Stella är mer än lovligt klåfingrig. Hon är på ALLT! Sätter på spisen, diskmaskinen. Går in på toaletten och rotar runt i papperskorgen och undersöker toaletten på samma gång. Jag är inte van vid detta... Lilla V rörde ingenting alls. Allt som stod framme innan vi fick honom stod kvar när han började röra sig. Nu däremot, måste allt flyttas. Dessutom är hon ju lång så hon når ju allt. Lång och så försedd med en rejäl portion envishet så når man långt.

Så nu börjar vårt hem se aningen "avklätt" ut. Blommor i fönstren blir allt färre. Så om man åker förbi här kan man nog undra om vi ska till och flytta. Men man kan ju inte ta undan ALLT. Och hur många gånger kan man säga - aj, aj eller - Nej! till en ettåring för att de ska förstå.

Allra argast blir hon när hon inte får leka med min mobiltelefon. Då blir det ramaskri vill jag lova. Envis som synden är hon min lilla tjej.

Familjen Annorlunda

Ja, jag tittar på Familjen Annorlunda. Har så gjort i ett par säsonger. Och nu har det alltså börjat igen. Hem från simningen för att bänka mig med middagen framför TV:n. Vet egentligen inte riktigt varför jag faschineras av dessa familjer med alla dessa barn. Är det för att jag tycker att mitt liv som mamma är en piece of cake jämfört med de här familjerna? Jag tror jag faschineras av hur de får ihop det. Jag undrar hur det ser ut när kamerorna stängs av. Jag har svårt att förstå att man säger att man vill ha 10 barn. Man kan omöjligt ha tid för 10 barn. Om jag känner att inte jag räcker till, hur känner då de mammorna? Antar att de har ett helt annat tankesätt och annan inställning till saker och ting än vad jag har... Lotta Gray skriver så här på sin blogg: "Det som är så fint med dessa röriga och stora familjer är att människor som jag, med kontrollbehov och kläder vikta efter färg och som får dån dimpen om saker och ting ruckas på får lite andnöd när jag ser detta. Men det ger mig perspektiv och en inblick i hur fantastiskt olika vi alla är i våra familjekonstellationer."

Det är lite så jag också känner...